2 POV JU DO AMA OA
dermed är befryndadt, i det löjliga. Det är ick
nog att anlägga gardets jägare-uniform, att sätt
hederslegionens storkors på bröstet, att gå met
korslagda armar och något framlutadt hufvud, at
snusa ur västfickan och tala i tvära, afbrutna ora
kelspråk. Man måste till någon inre enhet jemk
tillsamman stridigheterna i Napoleons väsende —
en viss krigarmessig råhet bredvid den skarpaste
finaste blick, som ännu slagit ner öfver ett slag
fält eller ett kabinett; snillets tjusningskraft bred
vid bristen på mantrens; småaktiga, retliga ut
brott, framblixtrande ur en stor, mäktig, sjelf
ständig själ.
De år, som egentligen föregingo Napoleons ära
då han, som general ur tjenst, vistades i Pari
och afvaktade det ögonblick, hvilket lade kom
mandostafven öfver italienska armeen i hans hän
der, tillbragte Korsikanen i den fullkomligast
afskiljdhet från verlden, hvälfvande sina stora pla
ner, drömmande de öfverdådiga drömmar, den
han sedermera gjorde till verklighet. Hans väser
blef här, utan den mildrande infiytelsen af social:
beröringar, sträft och inbundet, stolt och egoistisk
— och vanligen är det icke ställd på en befal
lande plats, som man sedermera förbättrar desso
fel. Segraren vid Lodi var den i Paris grubb-
lande generalen på half sold, fastän i en ännu
amprare gestalt. Sjelfsvåld eller brist på bildning
förråder i allmänhet Napoleons sätt mot sin om-
gifning. Huru ofta nöpos icke hertiginnans al
Abrantes öron röda af en herrskare, som dock,
efter hennes egen naiva bekännelse, tyckes hafva
varit hågad att nog långt utsträcka sina herre-
rättigheter öfver sin förste adjutants hustru. Ti-
dens memoir-litteratur förtäljer, att den erkända
favoriten, grefvinnan Wallevskis blonda lockar
mera, än en gång, i öppen cirkel, under form af
galanteri, af hennes kejserlige beundrare hemsök-
tes på ett sätt, som kom den vackra grefvin-
nans ögon att fuktas af smärta. Efter de ofta
upprepade, serdeles animerade sammankomsterna
mellan kejsaren och den ende sjelfständige af
hans bröder, Lucien, lärer den förre icke aktat
för rof, att, vid den sednares tvära afträdande,
skicka honom i spåren en svärm mustiga ita-
lienska skällsord. Napoleons våldsamma utbrott
mot sin uppvaktning, mot sjelfva trotjenarne Ru-
stan och Marchand, äro bekanta. Den eröfrade
kejsaremanteln räckte icke alltid fullt till att skyla
knektens råa vanor. Napoleon kom således al-
drig i yttre harmoni med sig sjelf. Hos honom
fanns ett slags dubbelväsen: majestätet med de
korslagda armarne, med en Guds trygghet och
lugn, på den ena sidan — på den andra den
korsikanska retligheten och eldfängdheten, för-
knippad med krigarens sträfva behof att vädja
till sin egen styrka — det sublima bredvid det
råa och småaktiga!
Vi tro oss härmed hafva angifvit den egent-
liga stötestenen för en trogen och sann historisk
framställning på scenen al Napoleons personlig-
het. Herr Stjernström, den nya teaterns Napo-
leon, visste imedlertid att skickligt kringgå denna
stötesten, och fyllde ganska tillfredsställande sitt
kinkiga uppdrag. Kanske skulle man dock kun-
nat anmärka, att han i sitt spel lät egoisten för
litet framträda.
Ty egoist var dock Napoleon ostridigt, med
alla sina glänsande egenskaper, med hela djupet
al sitt snille, med hela synvidden af sin skarp-
blick. För att, under förhållanden, sådane som
hans, icke blifva det, fordras en natur ren och
ädel och religiös, som Gustaf II Adolfs. Det är
till och med förlåtligt, om den man, som var
själen i Code Napoleon, som vanligen afslutade
sina fälttåg i sina fienders hufvudstäder, små-
ningom skulle råka in på sjelfbeundrans irrvä-
gar. Sjellfva hans hållning — denna egna gest
med armarna korslagda antingen på bröstet eller
ryggen, som så träffande karakteriserar en iso-
lering till sin egen personlighet, en koncentrerad
förtröstan på sig sjelf — de formsköna, men kalla
och hårda dragen — allt antyder: hos Napoleon
egoisten. Visserligen kan häremot anmärkas, att :
det finnes tillfällen, då man sett honom vekna!
under intrycket af deltagande, rent menskliga:
känslor. Han fällde tårar, då Lannes föll vidj:
Aspern, då Duroc föll vid Dresden. Men gret!!
han här vännerne eller de blindt tillgifne Sei-l!
derne, som, fängslade under förtrollningen af den!
egna tjusningskraft han utöfvade på sin omgif-!!
ning, skulle för honom, om det fordrats, utan
ringaste tvekan offrat allt, lif och blod, öfverty-
selse och fidernesland? Gret han vapenbröderne
rån Arcole och Rivoli eller ädelstenarne, som
med dem föllo ur hans krona? Vi våga en för-
modan åt det sednare hållet. Den känsla, som
vanligen utgör den sista ljuspunkten i det mörka I
rvalfvet af egoistens bröst, som lefver längst !s
Ivar, emedan den finnes djupast grundad i na-n
uren, är, under de flesta förhållanden, kärlekend
ill en mor. Vi hafva letat och forskat flitigt, !t
ör att i den tidens så öfverdigert rika memoir-u
itteratur, träffa, om ej en skildring af, åtmin-d
tone ett antydande om ett ögonblicks hjertligtb
neddelande, en, tillfällig yttring af ömhet emellan N
nor och son, emellan Letitia och Napoleon. Vilk
mafva icke funnit något ditåt sig liknande, menn
t
s
t
)
al
sl
väl att denna nittonde seklets Niobe, hon, som
urit en kejsare och tre konungar vid sitt hjerta
och haft att begråta alla deras fall, någon gång
ör de yngre älsklingsbarnen yttrat åtminstone en
vall obelåtenhet med Napoleon. Har Napoleon,
— hvilket åtskilligt gifver vid handen — som