E gg ULL IVAL, TAULU did Slild VLT RIgd AVILJCIHSICE I väcka en känsla af estetiskt obehag. ModeIhandlerskan lårer alltjemt vara ordinerad ati hålla sig inne. I dag, på herr Fr. Kinmanssons Irecelt, hade direktionen ämnat allmänheten en liten surpris, kallad Surpriserne, hvilken dock sedermera, till ytterligare surpris, blifvit utbytt mot någonting, vi kunna icke närmare beskrifva I hvad det är — som bär det mystiska och inI bjudande namnet: Koml!, Säkert lärer publiIken icke underlåta att lystra till denna apell, Iserdeles då recetten gäller en utmärkt veteran I på svenska scenens tiljor, hvilken i värdigheten och adeln af sitt spel torde ega få medtäflare loch som just derigenom erinrar om den lysande, jnu utdöda skola, hvaraf han, oss veterligt, är Iden siste qvarlefvande lärjungen. När det desstutom, efter hvad blotta annonsen redan förskottsI vis uttryckligen ger tillkänna, är mamsell Högqvist och herr Dahlqvist, som ropa: Kom, torde kunna förespås, att: Kom! äfven i det kommande kommer att välkomna åtskilliga något bättre fyllda hus, än de som öfverhufvud vankats på sednare tider. Den hungrande enthusiasm för lyriska scenens företeelser, hvilkens glupskhet kongl. teaterdirektionen, på Dagligt Allehandas och Aftonbladets inrådan, funnit sig föranlåten afspisa endast med half portion, tyckes icke ha någon motsvarighet i intresset fur teaterns rent dramatiska värf, hvilka, att döma efter Iakunerna i salongen, lemnas temligen förbisedda. NYA TEATERN. ,Dresden, Moskwa och Sankt Eelena, bilder ur Napoleons lif. Napoleon är i Dresden. Han står på höjden af ära och rykte, på en svindlande, förfärlig höjd. Så högt har ännu ingen dödlig stigit. Med en vink framkallar han kungar ur ledet; med ett drag af sitt finger skiftar han Europa på kartan och i verkligheten. Han är en förkroppsligad försyn, gåtlik, men mäktig som den. Guds ståthållare på jorden har officierat vid hans krö-! ning; vid hans thron står, bugande, ett hof al kungar; förbi är motståndskraften hos hans fiender; förverkligad är, åtminstone för ett flygtigt i ögonblick, ideen af en universal-monarki. Utsigterna ha förändrat sig. Med utomordentliga ansträngningar, öfver strömmar af blod, med en femtedel af den stora armten lemnad på valplatserna och i öknarne, har det knapphändigt nog lyckats Napoleon att framtränga till Moskwa. Ney och Murat ha med sina sablar banat vägen till Zarernas gamla hufvudstad. Betänksam träder korsikanaren under Kremlins hvalf i deras vilda, halfbarbariska arkitektur; hans öga hvilar melankoliskt på de minaret-formiga tornen, på de tunga byggnadsmassorna från Ruriks tider. Redan nu känner Napoleon med sig sjelf, att i han icke mera är densamme. Ett harnesk af; pussig fetma hvilar öfver den fordom smidiga! gestalten; den lilla kroppen sträfvar att vexa öfver den förr så gigantiska själen. Lyckan börjar ledsna vid sin gunstling. Den rastlöse erfar hvad trötthet vill säga. Hjelten är utsliten af ära och segrar. Han är menniska, och för menniskan , finnes ett mått. Då slår ett sken hans öga, ett högrödt, förfärligt sken, som upplyser den algrund, vid hvilken han står. Med en heroism, som icke kan ingifvas slafvar, men som vid dödsstraff kan anbefallas dem, ha moskoviterna kastat eld i sin egen stad — det är franska segerlyckans bål,j som i tunga, hotande rök-kolonner stiger cemotl himlen. Två märkliga vändpunkter för hvar sin ids mest glänsande härförar-rykte, begge gömda djupet af Ryssland, den ena: Pultawa! — den undra: Moskwal Elden tilltager. Den kan icke mera släckas. ledan närma sig lågorna på sitt stormiga triumfåg; det gamla kejsar-pslatset, de Jlångskäggiga ar-bilder, som pryda dess fasad, svartna redan iti de flammor, dem deras ättling och efterträlare, genom sitt herrskareosd, kallat till verkamhet. Liksom alltid, då faran hotade, liksom n gång förut vid furst Schvartzenbergs till en! räslig eldsvåda plötsligt förbytta fest i anledning 5 f kejsarens och Marie Louises förmälning, träna sig nu Napoleons marskalkar kring hans per-. on, för att på en gång vara nära, och, tillika om et gäller, försvara sin i hans gestalt uppenbara2 e lycka. Han ger dem valet af ett återtåg från? foskwa, antingen till Paris eller — till S:t Pen ersburg. — Paris blir det enhälliga svaret. Jag ;rlorar icke allenast Moskwa; jag förlorar verlen, ropar kejsaren i förtviflan, och — följer na marskalkars råd. Har någon ännu varit själen i ett machineri af rafter, som han förstått ställa till sin disposition, b var Napoleon det visserligen i det lager afsl enniskor, hvarmed han underkufvade och styre verlden. Omgifven af snillets och maktens 9, usningsförmåga, visste han också att i fullt mått!ne töfva densamma. Den blinda, hängifna beun-)R ran, som egnades honom af hans omgilning, talar B. ist och ovedersägligast för detta förhållande. k? otsägelse var i det hela något för honom obe-P4 int. Han afsatte den kung, afskedade den tje-re are, som motsade honom. Föga karaktersenligt m rde det således vara, att han, som mera än en he ing med en enda lysande inspiration räddat en fö I hälften förlorad drabbning, som i sig hittills yt ekligt förenat de begge samfälda egenskapernast Frankrikes Cesar och Frankrikes lycka, nu ulle för denna enda gång böja sig under ettlf3l m ( 6 t 8 t