2 POV JU DO AMA OA dermed är befryndadt, i det löjliga. Det är ick nog att anlägga gardets jägare-uniform, att sätt hederslegionens storkors på bröstet, att gå met korslagda armar och något framlutadt hufvud, at snusa ur västfickan och tala i tvära, afbrutna ora kelspråk. Man måste till någon inre enhet jemk tillsamman stridigheterna i Napoleons väsende — en viss krigarmessig råhet bredvid den skarpaste finaste blick, som ännu slagit ner öfver ett slag fält eller ett kabinett; snillets tjusningskraft bred vid bristen på mantrens; småaktiga, retliga ut brott, framblixtrande ur en stor, mäktig, sjelf ständig själ. De år, som egentligen föregingo Napoleons ära då han, som general ur tjenst, vistades i Pari och afvaktade det ögonblick, hvilket lade kom mandostafven öfver italienska armeen i hans hän der, tillbragte Korsikanen i den fullkomligast afskiljdhet från verlden, hvälfvande sina stora pla ner, drömmande de öfverdådiga drömmar, den han sedermera gjorde till verklighet. Hans väser blef här, utan den mildrande infiytelsen af social: beröringar, sträft och inbundet, stolt och egoistisk — och vanligen är det icke ställd på en befal lande plats, som man sedermera förbättrar desso fel. Segraren vid Lodi var den i Paris grubblande generalen på half sold, fastän i en ännu amprare gestalt. Sjelfsvåld eller brist på bildning förråder i allmänhet Napoleons sätt mot sin omgifning. Huru ofta nöpos icke hertiginnans al Abrantes öron röda af en herrskare, som dock, efter hennes egen naiva bekännelse, tyckes hafva varit hågad att nog långt utsträcka sina herrerättigheter öfver sin förste adjutants hustru. Tidens memoir-litteratur förtäljer, att den erkända favoriten, grefvinnan Wallevskis blonda lockar mera, än en gång, i öppen cirkel, under form af galanteri, af hennes kejserlige beundrare hemsöktes på ett sätt, som kom den vackra grefvinnans ögon att fuktas af smärta. Efter de ofta upprepade, serdeles animerade sammankomsterna mellan kejsaren och den ende sjelfständige af hans bröder, Lucien, lärer den förre icke aktat för rof, att, vid den sednares tvära afträdande, skicka honom i spåren en svärm mustiga italienska skällsord. Napoleons våldsamma utbrott mot sin uppvaktning, mot sjelfva trotjenarne Rustan och Marchand, äro bekanta. Den eröfrade kejsaremanteln räckte icke alltid fullt till att skyla knektens råa vanor. Napoleon kom således aldrig i yttre harmoni med sig sjelf. Hos honom fanns ett slags dubbelväsen: majestätet med de korslagda armarne, med en Guds trygghet och lugn, på den ena sidan — på den andra den korsikanska retligheten och eldfängdheten, förknippad med krigarens sträfva behof att vädja till sin egen styrka — det sublima bredvid det råa och småaktiga! Vi tro oss härmed hafva angifvit den egentliga stötestenen för en trogen och sann historisk framställning på scenen al Napoleons personlighet. Herr Stjernström, den nya teaterns Napoleon, visste imedlertid att skickligt kringgå denna stötesten, och fyllde ganska tillfredsställande sitt kinkiga uppdrag. Kanske skulle man dock kunnat anmärka, att han i sitt spel lät egoisten för litet framträda. Ty egoist var dock Napoleon ostridigt, med alla sina glänsande egenskaper, med hela djupet al sitt snille, med hela synvidden af sin skarpblick. För att, under förhållanden, sådane som hans, icke blifva det, fordras en natur ren och ädel och religiös, som Gustaf II Adolfs. Det är till och med förlåtligt, om den man, som var själen i Code Napoleon, som vanligen afslutade sina fälttåg i sina fienders hufvudstäder, småningom skulle råka in på sjelfbeundrans irrvägar. Sjellfva hans hållning — denna egna gest med armarna korslagda antingen på bröstet eller ryggen, som så träffande karakteriserar en isolering till sin egen personlighet, en koncentrerad förtröstan på sig sjelf — de formsköna, men kalla och hårda dragen — allt antyder: hos Napoleon egoisten. Visserligen kan häremot anmärkas, att : det finnes tillfällen, då man sett honom vekna! under intrycket af deltagande, rent menskliga: känslor. Han fällde tårar, då Lannes föll vidj: Aspern, då Duroc föll vid Dresden. Men gret!! han här vännerne eller de blindt tillgifne Sei-l! derne, som, fängslade under förtrollningen af den! egna tjusningskraft han utöfvade på sin omgif-!! ning, skulle för honom, om det fordrats, utan ringaste tvekan offrat allt, lif och blod, öfvertyselse och fidernesland? Gret han vapenbröderne rån Arcole och Rivoli eller ädelstenarne, som med dem föllo ur hans krona? Vi våga en förmodan åt det sednare hållet. Den känsla, som vanligen utgör den sista ljuspunkten i det mörka I rvalfvet af egoistens bröst, som lefver längst !s Ivar, emedan den finnes djupast grundad i na-n uren, är, under de flesta förhållanden, kärlekend ill en mor. Vi hafva letat och forskat flitigt, !t ör att i den tidens så öfverdigert rika memoir-u itteratur, träffa, om ej en skildring af, åtmin-d tone ett antydande om ett ögonblicks hjertligtb neddelande, en, tillfällig yttring af ömhet emellan N nor och son, emellan Letitia och Napoleon. Vilk mafva icke funnit något ditåt sig liknande, menn t s t ) al sl väl att denna nittonde seklets Niobe, hon, som urit en kejsare och tre konungar vid sitt hjerta och haft att begråta alla deras fall, någon gång ör de yngre älsklingsbarnen yttrat åtminstone en vall obelåtenhet med Napoleon. Har Napoleon, — hvilket åtskilligt gifver vid handen — som