— Riksdagsfullmäktigen Sahlström har anhål lit om rum i Aftonbladet för nedanstående skrift hvarpå vi fäste läsarens uppmärksamhet: Med erkännande af den sanningen, dels at en tillfällig motgång, hälst om den är sjelfför vållad, icke får afskräcka en representant att lik: öppet som förut framträda till försvar för de föremål, åt hvilka han egnat sin verksamhet; del: att han bör finnas kall och nära likgiltig för det klander som under dylika omständigheter träffa honom; finnes det likväl förhållanden hvarunder denna likgiltighet ej vore på dess rätta ställe Ett dylikt förhållande har för mig inträffat, då några tidningar, särdeles Minerva, Morgonen och Den Konstitutionelle, under ådagaläggande a! mycken skadeglädje, egnat deras spalter åt de mest insidiösa anfall mot talmannen i Bondeståndet samt hans vänner. Sedan de så varmt förordade valen till fullmäktige i Ständernas verk för sig gått, hafva angreppen mot en del af de förra något saktat sig, för att med så mycket större hältighet vändas mot dem som härvid varit mindre lyckliga, och Den Konstitutionelle har i sin fördömelseilver gått derhän att han yttrat, dels att talmannen behöfde en dylik lexa, dels att det var högst nödvändigt att underteknad blef utesluten. Huruvida besagde tidningsredaktion utgör en persona moralis af den halt, att den är berättigad döma öfver en person, som med skäl njuter den största och allmännaste aktning, derom torde meningarne vara delade; och hvad mig beträffar, så är rätta skälet till den påstådda nödvändigheten alldeles icke uppgilvet, emedan Red. sjelf säkerligen icke vågar hoppas utt någon tror på det föregifna, neml. att de med mig liktänkande inom ståndet skulle tanklöst och blind hängifvenhet hafva röstat för större statsinslag, och företrädesvis till Konungens civillista, nälst en hvar torde känna att detta sednare skedde nära enhälligt, enär endast 2 å 3 röster höjdes leremot. De verkliga orsakerne till förbittringen not talmannen och några af hans vänner äro leremot helt andra och vida flera än här kunna ippräknas; och jag skulle icke tillåta mig offentiggöra någon enda af desamma, om ej pligten not en frånvarande, hvilken dessutom af sin tällning är hindrad att uppträda, ålade mig det, y att den redlige Hans Janssons namn och rykte år vara blottställdt, utan att hans vänner sanuingsenligt söka att afvärja en dylik skandal, kulle troligen större delen af nationen djupt jåde känna och beklaga. Jag tror mig alltså öra förklara: att den gärd af aktning och rättisa, som blifvit Hans Jansson egnad genom hans örflyttning till talmansplatsen, vållat det sentida tbrottet af en känsla, som alstrat flera elaka!