— Riksdagsfullmäktigen Sahlström har anhål
lit om rum i Aftonbladet för nedanstående skrift
hvarpå vi fäste läsarens uppmärksamhet:
Med erkännande af den sanningen, dels at
en tillfällig motgång, hälst om den är sjelfför
vållad, icke får afskräcka en representant att lik:
öppet som förut framträda till försvar för de fö-
remål, åt hvilka han egnat sin verksamhet; del:
att han bör finnas kall och nära likgiltig för det
klander som under dylika omständigheter träffa
honom; finnes det likväl förhållanden hvarunder
denna likgiltighet ej vore på dess rätta ställe
Ett dylikt förhållande har för mig inträffat, då
några tidningar, särdeles Minerva, Morgonen och
Den Konstitutionelle, under ådagaläggande a!
mycken skadeglädje, egnat deras spalter åt de
mest insidiösa anfall mot talmannen i Bondestån-
det samt hans vänner. Sedan de så varmt för-
ordade valen till fullmäktige i Ständernas verk
för sig gått, hafva angreppen mot en del af de
förra något saktat sig, för att med så mycket
större hältighet vändas mot dem som härvid va-
rit mindre lyckliga, och Den Konstitutionelle har
i sin fördömelseilver gått derhän att han yttrat,
dels att talmannen behöfde en dylik lexa, dels
att det var högst nödvändigt att underteknad
blef utesluten. Huruvida besagde tidningsredak-
tion utgör en persona moralis af den halt, att
den är berättigad döma öfver en person, som
med skäl njuter den största och allmännaste akt-
ning, derom torde meningarne vara delade; och
hvad mig beträffar, så är rätta skälet till den
påstådda nödvändigheten alldeles icke uppgilvet,
emedan Red. sjelf säkerligen icke vågar hoppas
utt någon tror på det föregifna, neml. att de med
mig liktänkande inom ståndet skulle tanklöst och
blind hängifvenhet hafva röstat för större stats-
inslag, och företrädesvis till Konungens civillista,
nälst en hvar torde känna att detta sednare skedde
nära enhälligt, enär endast 2 å 3 röster höjdes
leremot. De verkliga orsakerne till förbittringen
not talmannen och några af hans vänner äro
leremot helt andra och vida flera än här kunna
ippräknas; och jag skulle icke tillåta mig offent-
iggöra någon enda af desamma, om ej pligten
not en frånvarande, hvilken dessutom af sin
tällning är hindrad att uppträda, ålade mig det,
y att den redlige Hans Janssons namn och rykte
år vara blottställdt, utan att hans vänner san-
uingsenligt söka att afvärja en dylik skandal,
kulle troligen större delen af nationen djupt
jåde känna och beklaga. Jag tror mig alltså
öra förklara: att den gärd af aktning och rätt-
isa, som blifvit Hans Jansson egnad genom hans
örflyttning till talmansplatsen, vållat det sentida
tbrottet af en känsla, som alstrat flera elaka!