och bureaucratien,. Hur aristokratien och byråkratien ömsevis skulle sträfva att hänföra Konungamakten med sig till undertryckande a folkfriketen, och ömsevis införlifva sig med folk. friheten till dennas stöd emot Konungamakten förefaller väl sällsamt, när det uttalas nästan : samma andedrag af samme person; men medar det gör en annan talares anspelning på Polen: öde begripligt, får det från denna anspelning si mycken tydlighet tillbaka, som kan falla på er sjelfmotsägelse. Utan omsvep sagdt, hotas vi häl i yttersta instansen af de högv. talarne med Rysslands makt, den makt som nu beherrskar Polen och naturligtvis af samma orsak. Men hvilker var väl denna orsak? Hafva de högv. talarne här ens det ringaste tyckts afveta eller ihågkomma, att en orsak till Polska nationens första förstöring låg i det så kallade liberum veto på deras riksdagar, då en ledamot kunde säga nej till de öfrigas beslut: en absurditet, som varit alldeles ensam för deras representation. Eller vil man väl inbilla oss, att denna orsak låg i något öfvermått af foikfrihet, med hvilket de Polske magnaterne voro missnöjde, så att de slöto sig kring Polens konstitutionelle Konung, som var densamme med Ryske Kejsuren, och hänförde denna konungamakt med sig, till folkfrihetens undertryckande,? Menas detta, så behöfver man blott erinra att i Polen var just adeln allt, och hela den öfriga nationen intet; det katholska presterskapet betydde föga och var dessutom, såsom underdånigt Rom, icke något riksstånd; ett borgarestånd af någon vigt kunde ej uppkomma i detta från alla kuster aflägsna land, hvars afkastning blott bestod i spannemål och skogseffekter; ett bondestånd fanns der ej, ty polska allmogen var adelns lifegna trälar, under samtliga de så kallade frihetskrigen, och är så än. Menas åter motsatsen, eller att folkfriheten äger ett starkt stöd mot konungamakten genom att med sig införlifva aristokratien och byråkratien,, så visar just Polens exempel huru väl aristokratien och byråkratien vårda sig om folket. Under ett oupphörligt skryt med Polska friheten, hvilket ännu genljuder öfver hela Europa, ja verlden, och narrar de enfaldige att tro på tillvarelsen, i något tidehvarf, bland Polackarne, af hvad vår tid förstår med frihet, d. v. s. jemnlikhet inför lagen, herrskade der en skara adelsmän öfver några millioner trälar, åtföljande adelns gods såsom andra inventarier; och när denna adel tyckte sig åsidosatt af monarken, eller icke fick i allt styra landet som den ville, väpnade den sina lifegna bönder, förde dem i fält emot regenten, lät dem stupa och blöda för herrarnes enskilda uppror, men tänkte ej det minsta på deras lösgifvande ur lifegenskapen; och detta kallade den att kämpa för friheten. Ryssland segrade, fann en stor del af denna frisinnade adel benägen att underkasta sig enväldet och lät den sitta i ro på sina sods att herrska öfver sina lifegna, likasom förut; några flydde, och Ryssland gaf deras gods åt Ryssar, hvilka nu herrska der, öfver den lifegna allmogen, som de flydda frihetshjeltarne lemnat dem arf. Detta är Polska fribetens och Polens öde sammandrag .... Hvad analogi finnes väl emellan ett sådant land, dess statsförfattning, dess frihet, dess allmoge, och Sverige? När vi hotas med Polens öde, eller förespeglas aristokratiens och byråkratiens ömma omvårdnad om folkfriheten, så finnes derföre antingen ingen mening alls i detta prat, eller hotar man med ett Anjalaförbund, hvilket vi, med Guds och det allmänna förståndets hjelp, nog skola veta att förekomma, om så blir nödigt; eller smickras vi med den stunlande lycksaligheten af en Venetiansk senat, en ny frihetstid af 4720, eller en Engelsk toryoch episkopal-styrelse, allesammans lika nitiska vårlare af folkfriheten, som af regentens sjelfstänlighet.