och bureaucratien,. Hur aristokratien och by-
råkratien ömsevis skulle sträfva att hänföra Ko-
nungamakten med sig till undertryckande a
folkfriketen, och ömsevis införlifva sig med folk.
friheten till dennas stöd emot Konungamakten
förefaller väl sällsamt, när det uttalas nästan :
samma andedrag af samme person; men medar
det gör en annan talares anspelning på Polen:
öde begripligt, får det från denna anspelning si
mycken tydlighet tillbaka, som kan falla på er
sjelfmotsägelse. Utan omsvep sagdt, hotas vi häl
i yttersta instansen af de högv. talarne med Ryss-
lands makt, den makt som nu beherrskar Polen
och naturligtvis af samma orsak. Men hvilker
var väl denna orsak? Hafva de högv. talarne
här ens det ringaste tyckts afveta eller ihågkom-
ma, att en orsak till Polska nationens första för-
störing låg i det så kallade liberum veto på de-
ras riksdagar, då en ledamot kunde säga nej till
de öfrigas beslut: en absurditet, som varit allde-
les ensam för deras representation. Eller vil
man väl inbilla oss, att denna orsak låg i något
öfvermått af foikfrihet, med hvilket de Polske
magnaterne voro missnöjde, så att de slöto sig
kring Polens konstitutionelle Konung, som var den-
samme med Ryske Kejsuren, och hänförde denna
konungamakt med sig, till folkfrihetens under-
tryckande,? Menas detta, så behöfver man blott
erinra att i Polen var just adeln allt, och hela
den öfriga nationen intet; det katholska prester-
skapet betydde föga och var dessutom, såsom un-
derdånigt Rom, icke något riksstånd; ett borgare-
stånd af någon vigt kunde ej uppkomma i detta
från alla kuster aflägsna land, hvars afkastning
blott bestod i spannemål och skogseffekter; ett
bondestånd fanns der ej, ty polska allmogen var
adelns lifegna trälar, under samtliga de så kallade
frihetskrigen, och är så än. Menas åter motsat-
sen, eller att folkfriheten äger ett starkt stöd
mot konungamakten genom att med sig införlifva
aristokratien och byråkratien,, så visar just Po-
lens exempel huru väl aristokratien och byråkra-
tien vårda sig om folket. Under ett oupphör-
ligt skryt med Polska friheten, hvilket ännu gen-
ljuder öfver hela Europa, ja verlden, och narrar
de enfaldige att tro på tillvarelsen, i något tide-
hvarf, bland Polackarne, af hvad vår tid förstår
med frihet, d. v. s. jemnlikhet inför lagen, herr-
skade der en skara adelsmän öfver några millio-
ner trälar, åtföljande adelns gods såsom andra in-
ventarier; och när denna adel tyckte sig åsido-
satt af monarken, eller icke fick i allt styra lan-
det som den ville, väpnade den sina lifegna bön-
der, förde dem i fält emot regenten, lät dem
stupa och blöda för herrarnes enskilda uppror,
men tänkte ej det minsta på deras lösgifvande
ur lifegenskapen; och detta kallade den att käm-
pa för friheten. Ryssland segrade, fann en stor
del af denna frisinnade adel benägen att under-
kasta sig enväldet och lät den sitta i ro på sina
sods att herrska öfver sina lifegna, likasom förut;
några flydde, och Ryssland gaf deras gods åt Rys-
sar, hvilka nu herrska der, öfver den lifegna all-
mogen, som de flydda frihetshjeltarne lemnat dem
arf. Detta är Polska fribetens och Polens öde
sammandrag .... Hvad analogi finnes väl emel-
lan ett sådant land, dess statsförfattning, dess fri-
het, dess allmoge, och Sverige? När vi hotas
med Polens öde, eller förespeglas aristokratiens
och byråkratiens ömma omvårdnad om folkfrihe-
ten, så finnes derföre antingen ingen mening alls
i detta prat, eller hotar man med ett Anjala-
förbund, hvilket vi, med Guds och det allmänna
förståndets hjelp, nog skola veta att förekomma,
om så blir nödigt; eller smickras vi med den stun-
lande lycksaligheten af en Venetiansk senat, en
ny frihetstid af 4720, eller en Engelsk tory- och
episkopal-styrelse, allesammans lika nitiska vår-
lare af folkfriheten, som af regentens sjelfstän-
lighet.