UISKONLDOIaRSINteressena och uoOlnla KanNdlVYldg. interesset vid föregående riksdagar, eller priva banksinteresset vid den närvarande! Låter v en intrig, ett ensidigt anslag, ett svek mot di allmänna bästa, förbereda sig lättare inom en ta rik från alla stånd och yrken samlad skara va män, öfverläggande och röstande under publicit tens ögon: eller när man inom en sluten prela konkauf, en förtrolig adelsreunion, en hemlig b) råkratkonselj, kan på förhand utdela rollern komma öfverens om inkast och gensvar, ja, o1 så behöfs, repetera som till ett spektakel de sc ner man ärnar utföra vid den formliga omrös ningen inom klassen eller ståndet? Kunna v lycksökeriet och korruptionen räkna på bätt framgång, när de skola verka på stora valförsan lingar, bestående af de mest olikartade elemente än när man har att göra med ett gilvet sällskaj som skådar hvarje fråga från sällskapets egn synpunkt, och sträfvar efter samma för sällskape egna förmåner: der man alltså känner på föl hand icke en eller några valmäns svaga sido utan alla kasteller klassledamöternas gemer samma? Svaret faller af sig sjelf, sedan ma blott uppställt spörsmålet. Men huru yttrad man sig väl härom i det högv. ståndet? ... Doktor Elfström förkunnade (s. 415), att me den nya vallagens införande skulle ofelbart e vid dörr öppnas för korruption vid representant valem; prosten Stenhammar (s. 215) påstod si ha hört talas om det i nya valsättet åt ränk lystnaden och lycksökeriet inrymda privilegium och kontraktsprosten Odelberg försäkrade ej blot (s. 38), att de föreslagna valsätten skulle öppn ett vidsträckt spelrum för lycksökeriet och in trigen, utan — hvad som måste förefalla me otroligt — att en tid visserligen kunde komma då de verkliga patrioterna skulle söka bana si väg till nationens förtroende; men att den vä gen blefve korruptionens, emedan ingen anna skulle synas möjlig —;3 ja, han tillade att en olycklig stund skulle ock de (nemligen d verkliga patrioterna,) hylla den jesuitiska maxi men, att ändamålet helgar medlem. — Dess: spådomar, löst och blott på talarens auktorite framkastade, af en genom det lärda ståndet klassval utsökt representant, hvilken sjelf nys förut (s. 37) försäkrat att den nuvarande repre sentationen har garantier för kunskap, duglighe och fosterlandskärlek — dessa spådomar, 1 fal de betydde någonting bredvid de slutföljder ja nyss omnämnt, kunde då påkalla att hos pro feten få utrönt hvad slags ,förtroende som stå att vinna genom korruption, och om ,verklig fosterlandsvänner någonsin skulle genom korrup tion behöfva söka eller tro sig vinna förtroende samt slutligen: om verkliga fosterlandsvänner, som hyllade den bekanta jesuitiska grundsat sen, icke vore sådana vänner, dem fosterlande mådde bättre af att sakna eller rent af känn: som fiender? ... Men om de högv. profetiorna angående intri ger, korruption och jesuitism, såsom verknin gar af gemensamma val, röja sin otillförlitlig het, så snart man efterser huruvida dylika olate ej snarare torde vidlåda korporations-valen, si bära de öfriga spådomarne hvarandras vederläggning omedelbart med sig, emedan det myckn: onda, som förutsäges af den ena, omöjligen kar inträffa utan att den andra beslås med flärd. Enligt somliga skulle nemligen det förändrade representationssättet leda till anarki och massornas välde, men enligt andra medföra byråkratiens och aristokratiens öfvermakt; enligt några skulle konungamakten blifva förtryckt, men enligt andra skulle hon förvandlas till despotism och förtrycka sjelf. Prosten Stenhammar slog allt detta tillsammans i en enda vision: Såsom det högsta onda för fäderneslandet,, sade han (s. 2416), måste jag anse denna föreslagna ombildning af Representationen, som — kunde den göras gällande — skulle omhvälfva Svenska regeringssället, bringa de serskilda folkklasserna i fejd mot hvarandra och störta oss utur anarki i envälde eller främmande förtryck; han varierade samma spådom ännu en gång (s. 217): Representationspförslaget,, påstod han, sträfvar till regeringssättets republikanisering; valsättet, i förening med andra kammarens beskaffenhet, sådana som han utmålade dem, jemte andra skräckbilder som han skådade, ;måste föra oss antingen till republik eller till den konstitutionella frihetens förlust — pKonungamakten skulle antingen vika steg: för steg och slutligen förnedrad falla, eller nödgas ptaga enväldet, för att frälsa landets sjelfständighet — Lyckas det att för en tid beröfva de pmera bildade samhällselementerna deras politiska prättigheter — de äro derföre icke dödade. Må,ste de kämpa för sitt lif, så kan samhällskroppen fruktansvärdt skakas af denna kamp — Sverige pblifver då icke ett Frankrike, utan ett Poleny. — Meningen med det dunkla i detta hot blir tydlig, när man tillägger hvad professor Fries yttrade i samma syftning (s. 94): Lyckades man ehos Oss utesluta från Representationen den högre paristokratien, den så kallade bureaucratien, så pskulle dessa tätt sluta sig till Konungamakten och lätt hänföra denna med sig till undertrycskande af folkfriheten,. — Märker man ej meningen ändå, så har professor Fries, genom en med det nyss anförda temligen motsägande, men nästan omedelbart derefter följande aforism, dravit försorg om att ingenting må kunna missförstås. Folkfriheten,, så lyder denna aforism, anar vicke, hvilket starkt stöd dervinner både mot