UISKONLDOIaRSINteressena och uoOlnla KanNdlVYldg.
interesset vid föregående riksdagar, eller priva
banksinteresset vid den närvarande! Låter v
en intrig, ett ensidigt anslag, ett svek mot di
allmänna bästa, förbereda sig lättare inom en ta
rik från alla stånd och yrken samlad skara va
män, öfverläggande och röstande under publicit
tens ögon: eller när man inom en sluten prela
konkauf, en förtrolig adelsreunion, en hemlig b)
råkratkonselj, kan på förhand utdela rollern
komma öfverens om inkast och gensvar, ja, o1
så behöfs, repetera som till ett spektakel de sc
ner man ärnar utföra vid den formliga omrös
ningen inom klassen eller ståndet? Kunna v
lycksökeriet och korruptionen räkna på bätt
framgång, när de skola verka på stora valförsan
lingar, bestående af de mest olikartade elemente
än när man har att göra med ett gilvet sällskaj
som skådar hvarje fråga från sällskapets egn
synpunkt, och sträfvar efter samma för sällskape
egna förmåner: der man alltså känner på föl
hand icke en eller några valmäns svaga sido
utan alla kast- eller klassledamöternas gemer
samma? Svaret faller af sig sjelf, sedan ma
blott uppställt spörsmålet. Men huru yttrad
man sig väl härom i det högv. ståndet? ...
Doktor Elfström förkunnade (s. 415), att me
den nya vallagens införande skulle ofelbart e
vid dörr öppnas för korruption vid representant
valem; prosten Stenhammar (s. 215) påstod si
ha hört talas om det i nya valsättet åt ränk
lystnaden och lycksökeriet inrymda privilegium
och kontraktsprosten Odelberg försäkrade ej blot
(s. 38), att de föreslagna valsätten skulle öppn
ett vidsträckt spelrum för lycksökeriet och in
trigen, utan — hvad som måste förefalla me
otroligt — att en tid visserligen kunde komma
då de verkliga patrioterna skulle söka bana si
väg till nationens förtroende; men att den vä
gen blefve korruptionens, emedan ingen anna
skulle synas möjlig —;3 ja, han tillade att
en olycklig stund skulle ock de (nemligen d
verkliga patrioterna,) hylla den jesuitiska maxi
men, att ändamålet helgar medlem. — Dess:
spådomar, löst och blott på talarens auktorite
framkastade, af en genom det lärda ståndet
klassval utsökt representant, hvilken sjelf nys
förut (s. 37) försäkrat att den nuvarande repre
sentationen har garantier för kunskap, duglighe
och fosterlandskärlek — dessa spådomar, 1 fal
de betydde någonting bredvid de slutföljder ja
nyss omnämnt, kunde då påkalla att hos pro
feten få utrönt hvad slags ,förtroende som stå
att vinna genom korruption, och om ,verklig
fosterlandsvänner någonsin skulle genom korrup
tion behöfva söka eller tro sig vinna förtroende
samt slutligen: om verkliga fosterlandsvänner,
som hyllade den bekanta jesuitiska grundsat
sen, icke vore sådana vänner, dem fosterlande
mådde bättre af att sakna eller rent af känn:
som fiender? ...
Men om de högv. profetiorna angående intri
ger, korruption och jesuitism, såsom verknin
gar af gemensamma val, röja sin otillförlitlig
het, så snart man efterser huruvida dylika olate
ej snarare torde vidlåda korporations-valen, si
bära de öfriga spådomarne hvarandras vederlägg-
ning omedelbart med sig, emedan det myckn:
onda, som förutsäges af den ena, omöjligen kar
inträffa utan att den andra beslås med flärd. En-
ligt somliga skulle nemligen det förändrade re-
presentationssättet leda till anarki och massornas
välde, men enligt andra medföra byråkratiens
och aristokratiens öfvermakt; enligt några skulle
konungamakten blifva förtryckt, men enligt an-
dra skulle hon förvandlas till despotism och för-
trycka sjelf. Prosten Stenhammar slog allt detta
tillsammans i en enda vision: Såsom det högsta
onda för fäderneslandet,, sade han (s. 2416), må-
ste jag anse denna föreslagna ombildning af Re-
presentationen, som — kunde den göras gällan-
de — skulle omhvälfva Svenska regeringssället,
bringa de serskilda folkklasserna i fejd mot hvar-
andra och störta oss utur anarki i envälde eller
främmande förtryck; han varierade samma spå-
dom ännu en gång (s. 217): Representations-
pförslaget,, påstod han, sträfvar till regeringssät-
tets republikanisering; valsättet, i förening med
andra kammarens beskaffenhet, sådana som han
utmålade dem, jemte andra skräckbilder som han
skådade, ;måste föra oss antingen till republik el-
ler till den konstitutionella frihetens förlust —
pKonungamakten skulle antingen vika steg: för
steg och slutligen förnedrad falla, eller nödgas
ptaga enväldet, för att frälsa landets sjelfständig-
het — Lyckas det att för en tid beröfva de
pmera bildade samhällselementerna deras politiska
prättigheter — de äro derföre icke dödade. Må-
,ste de kämpa för sitt lif, så kan samhällskroppen
fruktansvärdt skakas af denna kamp — Sverige
pblifver då icke ett Frankrike, utan ett Poleny. —
Meningen med det dunkla i detta hot blir tyd-
lig, när man tillägger hvad professor Fries ytt-
rade i samma syftning (s. 94): Lyckades man
ehos Oss utesluta från Representationen den högre
paristokratien, den så kallade bureaucratien, så
pskulle dessa tätt sluta sig till Konungamakten
och lätt hänföra denna med sig till undertryc-
skande af folkfriheten,. — Märker man ej me-
ningen ändå, så har professor Fries, genom en
med det nyss anförda temligen motsägande, men
nästan omedelbart derefter följande aforism, dra-
vit försorg om att ingenting må kunna missför-
stås. Folkfriheten,, så lyder denna aforism, anar
vicke, hvilket starkt stöd dervinner både mot