ett till bildning, förmögenhet och nummerä högst inskränkt parti. i landet får utöfva lik stor makt inom representationen, som den öf vervägande och i alla afseenden betydligaste de len af folket?); billig, genom upptagande i re presentationen af hittills uteslutne medborgar (liksom detta skett genom det ifrågavarande för slaget!) och verkställbar (allting är verkställbart det går endast. derefter: Konstitutionsutskottet vid denna riksdag förkastade betänkande är full ut lika och vida lättare verkställbart, Hr kap ten!) Likväl hafva några samvetsskrupler ho denne ledamot uppstått. Således vill Hr Stjern granat icke blott, att öfre kammaren -skall, sig innefatta sjelfskrifne eller af Konungen ut nämnde ledamöter, utan äfven att i Utskotier bör wnirymmas plats för ett eller flere af Ko nungen förordnade ombud, med pligt att med dela upplysningar och med rättighet att deltag: i öfverläggningarne, men ej i besluten. Det si sta undantaget tyckes strida emot det för öfrig så skarpt uttalade byråkratiskaintresset, till hvar organ Hr Stjerngranat gjort sig; och denna kon ceession till formen, var också angelägen för at ej bryta mot sunda förnuftet till den grad, at hvar menniska, äfven den okunnigaste, kunde peka finger deråt. Till saken är det icke destc mindre lika oefterrättligt. Ty hvar och en inser hvilken vigt ligger deruppå, att hafva rälttighet till deltagande i öfverläggningarne; och skulle, såsom Hr S. önskar, en sådan upplåtas åt konglige ombud i Utskotten, så begriper man väl, att dessa riksförsamlingens s.k. Utskott snart antoge beskaffenheten af hvarken mer eller mindre än kungliga kommissioner, om hvilkas. tillvaro och verksamhet i fordna tider vår historia har rätt vackra saker att förtälja. Hr. assessor Lagerhjelm har inlemnat en reservation, till vidden liknande en afbandling. Deruti finnes åtskilligt godt, som vi med nöje relevera. I synnerhet förkastar Hr L. Utsk:s femte stånd, hvilket, oaktadt det af Utsk. förses med ett ombhölje af politisk myndighet, dock saknar all historisk betydelse såsom stånd, all vare sammanhangp. För öfrigt anser Hr L. utsk:s förslag (om de två kamrarne, hvilka Hr L. betraktar såsom, oaktadt namnet, utgörande ett enkammarsystem) vara felaktigt deruti, att det öfverlemnas åt slumpen huruvida det återhållande tänkesätt, hvilket är så väsendtligt för det monarkiska statsskickets bestånd, må kunna göra sig gällande eller icke. Hr I. finner nemligen ingen qvalifikativ skillnad af väsendtligt slag, som utmärker äldre kammaren från den yngre och gör den till något annat. Hr LI. torde icke hafva så orätt häruti, men det hade i vår tanka varit bättre, om han med detsamma kunde hafva höjt sig till eftersinnande, huruvida en sådan qvalifikation så egentligen till något tjenar. Ty hvad man åsyftar med de begge kamrarne är intet annat, än ett ytterligare skärskådande af vigtiga frågor och ett fördröjande eller upphäfvande af beslut, som möjligen skulle kunna blifva förhastade, om de finge definitivt fattas af blott en rådslående församling. Detta kunde visserligen vinnas på annat sätt än genom stiftande af en serskild kammare; men ett slags medel dertill utgör likväl en sådan otvifvelaktigt, när man äflas med att vilja hafva två kamrar, och den tjenar ovedersägligt till detta ändamål, utan att hafva någon annan eller större qvalifikativ skillnad från Första kammaren, än som deruti blifvit inlagd. i Märklig nog är den del af Hr L:s reservation, som vidrör historiken af våra stånds uppkomst, och visar, att ;vår nationalrepresentation, i sina nuvarande former, mindre tillhör det äldre än det nyare Sverige. Så långt är det då ändtligen hunnet, att en af sjelfve våre s. k. rhistoriske, erkänner den så of till stöd för ståndsrepresentationen åberopade urminnes hälfden vara falsk. Frågan om en reform af vår representation, hvilken man eljest ifrån den konservativa sidan utskriker såsom ett foster af gårdagen, såsom ett hugskott, ett infall för tillfället, påminner Hr L. redan vara väckt år 4749, ånyo upptagen 1809, och således af vsrundade anledningar genom 1840 års Konst. utsk. bragt å bane till afgörande. Härom säger Hr IL. vidare dessa tänkvärda ord: Reformen påkallas af ett allmänt tänkesätt; den följes meduppmärksamhet och med en ovanlig liflighet inom alla bildade samhällsklasser. Den grundar sig derjemte på rättvisa och aktning emot de medborgare, hvilka icke äro representerade af Riksstånden. Den verklige statsmannen öfverser icke så märkliga företeelser. Han tillåter ej ens något oförskyldt missnöje att rota sig; utväxt kunde det blifva menligt, äfven under en stark styrelse. Ett oförskyldt missnöje kunde blifva välförtjent, om reformen stannade vid elt sken af bemödande; och man skjöte ifrån sig de aktningsvärde medborgares bifall, hvilka i stilla betraktelse amafca ntt hättra cam factrag nNnn: undar dan dinna