så kunde det måhända synas vara en skyldighet för
hvarje ledamot, att i sitt föredrag hålla sig uteslutande
till det, som angår hvarje föredragen punkt serskildt.
I Men ett par talare hafva redan här framställt några
allmänna utgångspunkter, frän hvilka de anse frägan
böra behandlas, och som äro sådana, att de kunna
sägas i sig innefatta ett helt system. De hafva nem-
ligen lagt en synnerlig vigt derpå, att man bör utgå
ifrån grundsatsen af den största möjliga stabilitet i
afseende på Privatbanks-lagstiftningen, och detta haf-
va de tillämpat på ett sådant sätt, att deruti icke o-
tydligt visar sig de värde talarnes önskan, att de
nuvarande privatbankerna må lemnas, så vidt möjligt,
orubbade, uti det skick de för närvarande befinna
sig. För hvar och en som anser, att de möjliga
bristerna i nuvarande privatbanker ligga icke blott i
en celler annan mindre origtighet uti det reglemen-
jtariska, utan i sjelfva det intrinseka af systemet, eller
i någon af dess hufvudgrunder, torde det deremot
blifva nödvändigt att gå något längre in i saken på
förband, och det är på denna grund äfven jag anhål-
ler att få, innan det reglementariska förekommer vid
hvarje serskild , yttra mig nägot öfver ämnet i dess
i helhet.
Jag tror, att man icke kan rigtigt bedöma denna
f:åga, utan att först hafva sökt göra sig reda för or-
saken till några facta, som onekligen finnas för han-
den i afseende på de nuvarande Privatbankerna, och
ideribland isynnerhet det factum, att i allmänna tän-
kesältet har existerat ett ganska stort missnöje med
Privatbankernas tillvaro, Detta missnöje måste an-
tingen vara grundadt på verkliga skäl eller på in--
billade, och det är utan tvifvel af vigt, att under-
söka hyilketdera är förhällandet. Hvad man hör all-
,männast anföras af dem, som försvara Privatbankerna
Jär, att missnöjet skulle uppstått endast af missundsam-
het öfver de stora vinster Privatbankerna göra, och
derjemte till någon mindre del af den olägenhet,
som Privatbankssedlarne åstadkomma uti den allmän-
na rörelsen, derigenom att de utdrifva riksbankens sed-
lar. Hvad detta sednare beträffar, så instämmer äf-
ven jag deruti, och tror att denna olägenhet, så vidt
möjligt är, bör undanröjas, ehuru jag icke anser den
vara den största. Hvad åter den förra orsaken be-
träffar, så synes det omöjligt, att det så allmänt och
högljudt yttrade missnöjet endast skulle komma från af-
undsjuka. Vi hafva sett många andra företag, som
gifvit vida större ränta på det deri nedlagda kapita-
let, än Privatbankerna. Vi hafva sett personer, som
upptäckt nya grufvor, och deraf dragit sådan profit,
att de samlat en hastig förmögenhet, men vi hafva
icke sett att någon sådan der allmän afundsjuka exi-
slerat mot de män, som derigenom kommit i välstånd.
Jag tror icke att det är möjligt, att hos den stora
allmänheten en sådan småakbtig och dålig passion skul-
le kunnat vinna en sådan styrka, som man finner
att missnöjet med privatbankerna verkligen har upp-
nått uti det allmänna tänkesättet. Men jag tror att
det finnes en annan orsak, som icke är så svår att
upptäcka, om man vill följa Privatbankernas historia
från deras begynnelse, och jag- anhåller att för Rid-
derskapet och Adeln få framställa några punkter af
dessa bankers historia, som kunna leda till upplysning
i detta afseende.
Den första författringen angående Privatbankerna
utfärdades den 44 Januari 1824; deruti förekommer
såscm vilkor för Privatbanks-rörelsen, att bolag,
hvilka hafva till föremål, att till enskilda personer ut-
låna penningar, måga, då sådant, uppå skeende un-
derd. ansökningar, af Oss i nåder tillätes, äga att vid
penningeförsträckningars meddelande, högsta lagliga
ränta afdraga, dock icke på längre tid än högst
ett år, äfvensom att efter förfaillotiden uppbära sam-
ma öfverränta, som för bankodiskonten är stadgad;
och vidare: för öfrigt skall allt hvad för handels-
bolag stadgadt är eller blifver, rörande vederbörligt
anmälande, intagande uti rättens protokoll och redo-
görelse i allmänna tidnifgarne om bolagets ingäende,
ändamål och dermed skeende förändringar samt bo-
lagsmännens ansvarighet, en för alla och alla för
en, tillika med hvad som serskilt i afseende på in-
visningars utställande af enskilda eller bolag, är eller
varder föreskrifvet, äfven för diskontbolagen lända till
efterrättelse. Här torde Ridd. ochjAdeln observera,
alt ett af dessa momenter handlar om bolagsmännens
ansyvarighet en för alla och alla för en, men dercmot
finnes här icke något serskildt stadgande om scdlars
utgifvande, än mindre om deras minimivalör. Hur
gick det nu när privatbankerna stiftades? Det gick
på. det sättet att, under det sjelfva systemet starkt
och ifrigt utpuffades såsom serdeles gagneligt på grund
icke allenast af det biträde, som de tilltänkta ban-
kerna kunna lemna åt näringarna, utan äfven på grund
af den säkerhet, som den solidariska ansvarigheten
skulle lemna, så förstod privatbanksintresset ställa så
Lill, när oktrojerne för privatbankerna kommo till
stånd ciler skulle förnyas, att privatbankerna fingo
sätta sig öfver den allmänna lag, som gäller för alla
andra Svenska medborgare och handelsbolag. Dernäst
kommer den oraständigheten, att då otvifvelaktigt afsig-
ten med dessa bolag ifrån början måste hafva varit,
att de skulie bidraga till att bälla ute i rörelsen och
omsätta de penningar, som redan funnos ilandet, och
att det således borde vara ett ögonmärke, att under-
lätta dessa bolags stiftande, så mycket som penninge-
lillgången kunde medgifva; så har det i stället blifvit
så tillstäldt, att, sedan hvartdera af bolagen sökt arron-
dera sig så mycket, som möjligt, och bemäktigat sig
lere provinsers hela penningerörelse, hafva, såsom
hvar och en känner, dessa bolag redan vunnit en så-
dan makt, att icke mänga andra bredvid dem kunnat
existera. Man har önskat att flere aktieägare skulle
få upptagas i bolagen, men detta hafva bolagen för-
vägrat. De hafva således icke uppfyllt den bestäm-
melse, som de borde äga att upptagaisin rörelse och
göra fruktbärande allt det mynt, som finnes obegag-
nadt inom landet. De hafva hufvudsakligen endast
ljenat till, att i stället för de banksedlar, som förut fun-
nos i rörelsen, införa sina egna säsom ett slags tvångs-
mynt, men utan att i serdeles betydlig mån mer än
örut lifva omsättningen och öka tillgången på bytes-
medel. Nu frågar jag: är det underligt, när man på
letta sätt ser att vissa stora intressen, för det första
aft tillfälle och makt att sälta sjg öfver den allmän-
a lagen i åfseende på ansvarigheten för utgifne för-
iindelser, och för andra att skaffa sig monopolium
å bytesmedlet inom stora trakter af landet; samt för t
let tredje, såsom denna riksdags föreetelser visa, dettaln
ntresse ytterligare framträder med sådan grad af fri- n
m——-— a mm ÄRA HH IX LI TLL No MM MÄA MH nn nn rr