så kunde det måhända synas vara en skyldighet för hvarje ledamot, att i sitt föredrag hålla sig uteslutande till det, som angår hvarje föredragen punkt serskildt. I Men ett par talare hafva redan här framställt några allmänna utgångspunkter, frän hvilka de anse frägan böra behandlas, och som äro sådana, att de kunna sägas i sig innefatta ett helt system. De hafva nemligen lagt en synnerlig vigt derpå, att man bör utgå ifrån grundsatsen af den största möjliga stabilitet i afseende på Privatbanks-lagstiftningen, och detta hafva de tillämpat på ett sådant sätt, att deruti icke otydligt visar sig de värde talarnes önskan, att de nuvarande privatbankerna må lemnas, så vidt möjligt, orubbade, uti det skick de för närvarande befinna sig. För hvar och en som anser, att de möjliga bristerna i nuvarande privatbanker ligga icke blott i en celler annan mindre origtighet uti det reglemenjtariska, utan i sjelfva det intrinseka af systemet, eller i någon af dess hufvudgrunder, torde det deremot blifva nödvändigt att gå något längre in i saken på förband, och det är på denna grund äfven jag anhåller att få, innan det reglementariska förekommer vid hvarje serskild , yttra mig nägot öfver ämnet i dess i helhet. Jag tror, att man icke kan rigtigt bedöma denna f:åga, utan att först hafva sökt göra sig reda för orsaken till några facta, som onekligen finnas för handen i afseende på de nuvarande Privatbankerna, och ideribland isynnerhet det factum, att i allmänna tänkesältet har existerat ett ganska stort missnöje med Privatbankernas tillvaro, Detta missnöje måste antingen vara grundadt på verkliga skäl eller på in-billade, och det är utan tvifvel af vigt, att undersöka hyilketdera är förhällandet. Hvad man hör all,männast anföras af dem, som försvara Privatbankerna Jär, att missnöjet skulle uppstått endast af missundsamhet öfver de stora vinster Privatbankerna göra, och derjemte till någon mindre del af den olägenhet, som Privatbankssedlarne åstadkomma uti den allmänna rörelsen, derigenom att de utdrifva riksbankens sedlar. Hvad detta sednare beträffar, så instämmer äfven jag deruti, och tror att denna olägenhet, så vidt möjligt är, bör undanröjas, ehuru jag icke anser den vara den största. Hvad åter den förra orsaken beträffar, så synes det omöjligt, att det så allmänt och högljudt yttrade missnöjet endast skulle komma från afundsjuka. Vi hafva sett många andra företag, som gifvit vida större ränta på det deri nedlagda kapitalet, än Privatbankerna. Vi hafva sett personer, som upptäckt nya grufvor, och deraf dragit sådan profit, att de samlat en hastig förmögenhet, men vi hafva icke sett att någon sådan der allmän afundsjuka exislerat mot de män, som derigenom kommit i välstånd. Jag tror icke att det är möjligt, att hos den stora allmänheten en sådan småakbtig och dålig passion skulle kunnat vinna en sådan styrka, som man finner att missnöjet med privatbankerna verkligen har uppnått uti det allmänna tänkesättet. Men jag tror att det finnes en annan orsak, som icke är så svår att upptäcka, om man vill följa Privatbankernas historia från deras begynnelse, och jaganhåller att för Ridderskapet och Adeln få framställa några punkter af dessa bankers historia, som kunna leda till upplysning i detta afseende. Den första författringen angående Privatbankerna utfärdades den 44 Januari 1824; deruti förekommer såscm vilkor för Privatbanks-rörelsen, att bolag, hvilka hafva till föremål, att till enskilda personer utlåna penningar, måga, då sådant, uppå skeende underd. ansökningar, af Oss i nåder tillätes, äga att vid penningeförsträckningars meddelande, högsta lagliga ränta afdraga, dock icke på längre tid än högst ett år, äfvensom att efter förfaillotiden uppbära samma öfverränta, som för bankodiskonten är stadgad; och vidare: för öfrigt skall allt hvad för handelsbolag stadgadt är eller blifver, rörande vederbörligt anmälande, intagande uti rättens protokoll och redogörelse i allmänna tidnifgarne om bolagets ingäende, ändamål och dermed skeende förändringar samt bolagsmännens ansvarighet, en för alla och alla för en, tillika med hvad som serskilt i afseende på invisningars utställande af enskilda eller bolag, är eller varder föreskrifvet, äfven för diskontbolagen lända till efterrättelse. Här torde Ridd. ochjAdeln observera, alt ett af dessa momenter handlar om bolagsmännens ansyvarighet en för alla och alla för en, men dercmot finnes här icke något serskildt stadgande om scdlars utgifvande, än mindre om deras minimivalör. Hur gick det nu när privatbankerna stiftades? Det gick på. det sättet att, under det sjelfva systemet starkt och ifrigt utpuffades såsom serdeles gagneligt på grund icke allenast af det biträde, som de tilltänkta bankerna kunna lemna åt näringarna, utan äfven på grund af den säkerhet, som den solidariska ansvarigheten skulle lemna, så förstod privatbanksintresset ställa så Lill, när oktrojerne för privatbankerna kommo till stånd ciler skulle förnyas, att privatbankerna fingo sätta sig öfver den allmänna lag, som gäller för alla andra Svenska medborgare och handelsbolag. Dernäst kommer den oraständigheten, att då otvifvelaktigt afsigten med dessa bolag ifrån början måste hafva varit, att de skulie bidraga till att bälla ute i rörelsen och omsätta de penningar, som redan funnos ilandet, och att det således borde vara ett ögonmärke, att underlätta dessa bolags stiftande, så mycket som penningelillgången kunde medgifva; så har det i stället blifvit så tillstäldt, att, sedan hvartdera af bolagen sökt arrondera sig så mycket, som möjligt, och bemäktigat sig lere provinsers hela penningerörelse, hafva, såsom hvar och en känner, dessa bolag redan vunnit en sådan makt, att icke mänga andra bredvid dem kunnat existera. Man har önskat att flere aktieägare skulle få upptagas i bolagen, men detta hafva bolagen förvägrat. De hafva således icke uppfyllt den bestämmelse, som de borde äga att upptagaisin rörelse och göra fruktbärande allt det mynt, som finnes obegagnadt inom landet. De hafva hufvudsakligen endast ljenat till, att i stället för de banksedlar, som förut funnos i rörelsen, införa sina egna säsom ett slags tvångsmynt, men utan att i serdeles betydlig mån mer än örut lifva omsättningen och öka tillgången på bytesmedel. Nu frågar jag: är det underligt, när man på letta sätt ser att vissa stora intressen, för det första aft tillfälle och makt att sälta sjg öfver den allmäna lagen i åfseende på ansvarigheten för utgifne föriindelser, och för andra att skaffa sig monopolium å bytesmedlet inom stora trakter af landet; samt för t let tredje, såsom denna riksdags föreetelser visa, dettaln ntresse ytterligare framträder med sådan grad af frin m——-— a mm ÄRA HH IX LI TLL No MM MÄA MH nn nn rr