na öfverskådlighet och totalverkan, och ej allti
har författaren här lyckats bekämpa de svårighet
ter, som formens fordringar: lägga i vägen fö
kompositören. Deremot råder i allmänhet u
dessa stycken en from, fridfull anda, och ders
utarbetande förråder ej mindre flit och omtank
än sakkännedom, serdeles om behandlingen sa
flerstämmig manssång. Finalkören synes 0ss, 0
aktadt det sorgfälliga arbetet, minst lyckad, i an
seende till det alltför operamässiga i stylen; tenor
arian, som herr Gänther föredrog på ett förträff
ligt sält, vann, oaktadt sin längd och den någo
enformiga stylen, likväl bifall genom sin allvar
liga och ändå hjertliga karakter. Detta kan oc
sägas om qvartetten för mansröster, der ock der
flerstämmiga satsen och dess lyckade behandlin;
beredde mera omvexling.
Herr Gilles folksång — soirtens slutnummel
— är ej en folksång i ordets strikta betydelse
men likväl en vacker komposition, hvilken tog
sig ganska väl ut för manskör.
Af en orkestersymfoni gaf herr Gille endast
Andanten och Scherzon: båda vackra och rätt
väl hållna satser; den förra utmärkte sig genom
ett väl genomfördt motiv, den sednare genom
karakter och lif. Instrumentationen låter ej be-
döma .sig, då blåsinstrnmenterna (utom valdhor-
nen) endast voro enkelt besatte; imedlertid före-
kommo åtskilliga vackra effekter i detta afseen-
de, om än det hela röjde någon ovana vid orke-
ster-behandlingen.
Fullständigt gafs deremot en sextett för piano,
violin, violoncell, klarinett, valdhorn och kontra-
bas, genom herrar Löwegren, d Aubert, Sack,
Köbel, Heidenreich och Schuster, hvilkas exeku-
tion kan kallas lyckad, om man undantar ett
ställe i finalet, der det såg betänkligt ut med en-
;emblens bevarande. Scherzon och finalet före-
xommo oss bäst: båda dessa satser företedde in-
ressanta och väl genomförda motiver. Första
llegron och andanten voro deremot långa, och
cke serdeles färgrika. Hvad instrumentationen
ridkommer, synes författaren ännu ej ega till-
äcklig erfarenhet i denna satsart och i de effek-
er, som här genom instrumenternas blandning,
;enom markerandet af deras serskilda individua-
iteter och genom de dialoglika imitationerna
nellan dem kunna frambringas, hvadan de båda
låsinstrumenterna ofta spelade en mera ripien
n obligat roll. Med allt detta kan man ej från-
änna detta arbete partier, intressanta så väl i
ippfinning som behandling, helst då det bevitt-
ar samma omsorgsfulla arbete, samma sunda
iktning, som man återfinner uti författarens öf-
iga kompositioner. —4U—