sin pratsamma granne. Sedan deserten var fram
satt och kaffe serveradt, aflägsnade sig m:me )
Då jag nu såg klockan närma sig sju, vid hvil
ken tid jag visste alt sista jervägskonvojen åter
vände till Paris, uppsteg jag, ursäktande mit
uppbrott.
Farväl min herre, jag tillåter edert aflägsnand
och skall ursäkta er hos vår värdinna, som är el
af mina vänner; bon soir! sade prinsessan mer
en nådig nick. En domestik ledsagade mig ge
nom parken, och glad lemnade jag denna egen
artade diner, den kuriösaste jag någonsin öfver
varit, och troligen kommer att öfvervara.
Fullkomligt qvällsmörker hade imedlertid in
träffat, och det var nu ingen lätt sak att, va
dande genom lervällingen, söka mig fram til
jernbanan; ty att nu bjuda till att följa gangsti-
gen vid de branta sidorna af vägen, var i mör-
kret omöjligt. Den uppmärksamhet jag nödgade:
använda på min vandring kom likväl nu till pass
att skingra mina, af det nyss lemnade sällskapet,
förvillade tankar.
På afstånd glindrade ljusen från banhuset, från
Clamart, från Chatilly, från Issy, från Meudon,
och längre bort syntes på den töckniga himme-
len en vidsträckt, matt ljusning, nästan lik ett
svagt norrsken, utgörande återskenet från de
många millioner ljus i hufvudstaden. Framkom-
men till banhuset hörde jag redan dånet af den
från Paris afgående konvojen, och en stund efter
sedan densamma passerat, hördes pipandet af den
från motsatt håll återvändande, hvilken vid Cla-
mart ett ögonblick saktade farten, för att låta
mig väl uppstiga i en waggon, hvarefter den
fortrullade i mörkret.
Det är en egen hemsk känsla man erfar !då
man så i nattens mörker med snabb fart ilar
bort på en jernväg. Väl är man, som jernvägs-
passagerare, äfven på dagen ett värnlöst väsende,
hvars lif och lemmar helt och hållet bero af en
kopduktörs vårdsamhet eller vårdslöshet, men