sin pratsamma granne. Sedan deserten var fram satt och kaffe serveradt, aflägsnade sig m:me ) Då jag nu såg klockan närma sig sju, vid hvil ken tid jag visste alt sista jervägskonvojen åter vände till Paris, uppsteg jag, ursäktande mit uppbrott. Farväl min herre, jag tillåter edert aflägsnand och skall ursäkta er hos vår värdinna, som är el af mina vänner; bon soir! sade prinsessan mer en nådig nick. En domestik ledsagade mig ge nom parken, och glad lemnade jag denna egen artade diner, den kuriösaste jag någonsin öfver varit, och troligen kommer att öfvervara. Fullkomligt qvällsmörker hade imedlertid in träffat, och det var nu ingen lätt sak att, va dande genom lervällingen, söka mig fram til jernbanan; ty att nu bjuda till att följa gangstigen vid de branta sidorna af vägen, var i mörkret omöjligt. Den uppmärksamhet jag nödgade: använda på min vandring kom likväl nu till pass att skingra mina, af det nyss lemnade sällskapet, förvillade tankar. På afstånd glindrade ljusen från banhuset, från Clamart, från Chatilly, från Issy, från Meudon, och längre bort syntes på den töckniga himmelen en vidsträckt, matt ljusning, nästan lik ett svagt norrsken, utgörande återskenet från de många millioner ljus i hufvudstaden. Framkommen till banhuset hörde jag redan dånet af den från Paris afgående konvojen, och en stund efter sedan densamma passerat, hördes pipandet af den från motsatt håll återvändande, hvilken vid Clamart ett ögonblick saktade farten, för att låta mig väl uppstiga i en waggon, hvarefter den fortrullade i mörkret. Det är en egen hemsk känsla man erfar !då man så i nattens mörker med snabb fart ilar bort på en jernväg. Väl är man, som jernvägspassagerare, äfven på dagen ett värnlöst väsende, hvars lif och lemmar helt och hållet bero af en kopduktörs vårdsamhet eller vårdslöshet, men