jen insändare blefvo inskickade; men då vid disk sionen öfver arfsfrågan på Riddarhuset (hvilken : -Idan stått att läsa i denna tidning), Aftonbladets f läggare, L. Hjerta, var den som egentligen uppt -J och sökte bestrida den delen af hr grefvens åsi -)som grundade sig på åberopandet af vådan. u -I Frankrikes exempel, så torde det äfven finnas natt ligt om vi dela hr Grefvens intresse, att få sak närmare och slutligen utredd, då den å nyo blif väekt genom den förfrågan som gifvit anledning 4 hr grefyens ofvanstående artikel. kammpomm— tS——————— HERR GILLES SOIREE Om man i allmänhet ej kan Mäta en u konstnärs framåtsträfvande med samma måttstoc som användes vid uppskattandet af den red mognade talangen, så kan man geia mindi då han på sin mödosamma banf ej haft någon a nan ledare än den naturliga kallelse och det re liga nit för konsten, hvars förstlingsfrukter h: framlägger inför offentligheten. Hr Gilles den -jafton producerade arbeten bära otvifvelaktigt pr :Igeln af dessa båda egenskaper och följaktligen ä ven af en artistisk karakter; det mest karakter Istiska draget i herr Gilles konstnärskap såsom toi sättare synes oss imedlertid vara det fasta allva Isom låter honom försmå all flärd, allt flyktigt b Ihag, och derjemte äfven de lättare tonformer, so: ej medgifva utvecklandet af några djupare tanka Härvid inträffar imedlertid, att hans fantasi ej al Itid eger nog lyftning, hans tankar ej nog nyhet Joch storhet, för att motsvara de djupsinnigare tor Iformer han stundom valt; detta var fallet t. e Imed hans Stabat Mater. Äfven har hans rättvis förakt för det ytliga skimret någon gång förlec honom till en motsatt ytterlighet, hvarigenom har skapelser då och då blifva något matta, och ge nom hans alltför samvetsgranna bemödande a! fasthålla och utveckla iderna, erhålla de stun dom för mycket bredd jemte en viss stelhet, sor just hindrar den naturliga tankeutvecklingen. Ma finner imedlertid häraf, att de felaktigheter vi an märkt hos herr Gille ursprungligen äro goda e genskaper, hvilka endast genom sin öfverdrift ur artat, och sålunda är det att förmoda, att dera rättande ej skall uteblifva, då en mera stadga smak, en mera säker urskillningsförmåga en gån förenas med den ädla, allvarliga anda, som älve i hans förvillelser omisskänneligen framlyser. Då flertalet bland de arbeten, som föranled ofvanstående reflexioner, ej förut varit offentlige: gifne, och, med undantag af folksången, ingen a dem är publicerad i tryck, så kunna vi ej ing i en speciellare granskning af dem, utan måst hålla oss till det totalintryck, vi vid åhörande erhöllo. Såsom mest lyckade nämna vi nummer. na ur operan Masken,. Här ega våra ofvansti ende anmärkningar den minsta tillämpligheten den friskare anda, de raskare och bestämdare drag som här uppenbaras, röja författarens riktig: omdöme i afseende på scenisk musik, och tyckas tillika antyda att hans anlag mera egna sig för den dramatiska än för den andliga stylen. Dock saknas här såväl som i herr Gilles öfriga saker ännu en artistisk individualitet: en egenskap, hvilken vi hoppas ej skall uteblifva, sedan hans talang vunnit mera sjelfständighet och mognad. Herr Wallins aria ur nämnde opera utmärkte sig genom lif och rörlighet, och förlorade ej genom föredraget, hvilket i sin mån bevittnade sångarens framåtgående på konstens bana. Äfven herr Strandbergs aria var lyckad, både till komposition och utförande. — Serenaden, som sjöngs af en amatör, företedde väl inga egentligen nya ideer, men deremot en sann okonstlad hjertlighet, som gjorde den ganska intagande; detsamma kan sägas om den vackra terzetten för sopran, tenor och bas, som tillika utmärkte sig genom en enkel, men derföre ingalunda effektlös stämöring. Sopranpartiet utfördes ganska tillfredsställande af mamsell Ebeling, hvilken ock derföre skördade enhälligt bifall: Denna unga konstnärnna, om hvilken vi en annan gång skola yttra ss något utförligare, har förut gjort sig känd åsom utmärkt skicklig pianist, och först på sedare tider uppträdt såsom sångerska; hennes stulier i sistnämde egenskap äro ännu ofullkomliga, nen det lifliga och känslofulla uttryck hon icke lessmindre lägger uti sin sång, i förening med len serdeles friska och metallrika timbren i tennes röst, låta oss af denna gryende talang hopas något långt utöfver det vanliga. De 3 nummer, som herr Gille gaf ur sitt Staat Mater, ega i flera afseenden förtjenst, ehuru j såsom katolsk kyrkomusik, hvars karakter han är ej lyckats återgilfva. Derjemte äro de besväade af en otillbörlig längd, som gör att de sak1 3 he he 1 VD I