jen insändare blefvo inskickade; men då vid disk
sionen öfver arfsfrågan på Riddarhuset (hvilken :
-Idan stått att läsa i denna tidning), Aftonbladets f
läggare, L. Hjerta, var den som egentligen uppt
-J och sökte bestrida den delen af hr grefvens åsi
-)som grundade sig på åberopandet af vådan. u
-I Frankrikes exempel, så torde det äfven finnas natt
ligt om vi dela hr Grefvens intresse, att få sak
närmare och slutligen utredd, då den å nyo blif
väekt genom den förfrågan som gifvit anledning 4
hr grefyens ofvanstående artikel.
kammpomm— tS———————
HERR GILLES SOIREE
Om man i allmänhet ej kan Mäta en u
konstnärs framåtsträfvande med samma måttstoc
som användes vid uppskattandet af den red
mognade talangen, så kan man geia mindi
då han på sin mödosamma banf ej haft någon a
nan ledare än den naturliga kallelse och det re
liga nit för konsten, hvars förstlingsfrukter h:
framlägger inför offentligheten. Hr Gilles den
-jafton producerade arbeten bära otvifvelaktigt pr
:Igeln af dessa båda egenskaper och följaktligen ä
ven af en artistisk karakter; det mest karakter
Istiska draget i herr Gilles konstnärskap såsom toi
sättare synes oss imedlertid vara det fasta allva
Isom låter honom försmå all flärd, allt flyktigt b
Ihag, och derjemte äfven de lättare tonformer, so:
ej medgifva utvecklandet af några djupare tanka
Härvid inträffar imedlertid, att hans fantasi ej al
Itid eger nog lyftning, hans tankar ej nog nyhet
Joch storhet, för att motsvara de djupsinnigare tor
Iformer han stundom valt; detta var fallet t. e
Imed hans Stabat Mater. Äfven har hans rättvis
förakt för det ytliga skimret någon gång förlec
honom till en motsatt ytterlighet, hvarigenom har
skapelser då och då blifva något matta, och ge
nom hans alltför samvetsgranna bemödande a!
fasthålla och utveckla iderna, erhålla de stun
dom för mycket bredd jemte en viss stelhet, sor
just hindrar den naturliga tankeutvecklingen. Ma
finner imedlertid häraf, att de felaktigheter vi an
märkt hos herr Gille ursprungligen äro goda e
genskaper, hvilka endast genom sin öfverdrift ur
artat, och sålunda är det att förmoda, att dera
rättande ej skall uteblifva, då en mera stadga
smak, en mera säker urskillningsförmåga en gån
förenas med den ädla, allvarliga anda, som älve
i hans förvillelser omisskänneligen framlyser.
Då flertalet bland de arbeten, som föranled
ofvanstående reflexioner, ej förut varit offentlige:
gifne, och, med undantag af folksången, ingen a
dem är publicerad i tryck, så kunna vi ej ing
i en speciellare granskning af dem, utan måst
hålla oss till det totalintryck, vi vid åhörande
erhöllo. Såsom mest lyckade nämna vi nummer.
na ur operan Masken,. Här ega - våra ofvansti
ende anmärkningar den minsta tillämpligheten
den friskare anda, de raskare och bestämdare
drag som här uppenbaras, röja författarens riktig:
omdöme i afseende på scenisk musik, och tyckas
tillika antyda att hans anlag mera egna sig för
den dramatiska än för den andliga stylen. Dock
saknas här såväl som i herr Gilles öfriga saker
ännu en artistisk individualitet: en egenskap, hvil-
ken vi hoppas ej skall uteblifva, sedan hans ta-
lang vunnit mera sjelfständighet och mognad.
Herr Wallins aria ur nämnde opera utmärkte
sig genom lif och rörlighet, och förlorade ej ge-
nom föredraget, hvilket i sin mån bevittnade
sångarens framåtgående på konstens bana. Äfven
herr Strandbergs aria var lyckad, både till kom-
position och utförande. — Serenaden, som sjöngs
af en amatör, företedde väl inga egentligen nya
ideer, men deremot en sann okonstlad hjertlig-
het, som gjorde den ganska intagande; detsamma
kan sägas om den vackra terzetten för sopran,
tenor och bas, som tillika utmärkte sig genom
en enkel, men derföre ingalunda effektlös stäm-
öring. Sopranpartiet utfördes ganska tillfreds-
ställande af mamsell Ebeling, hvilken ock derföre
skördade enhälligt bifall: Denna unga konstnär-
nna, om hvilken vi en annan gång skola yttra
ss något utförligare, har förut gjort sig känd
åsom utmärkt skicklig pianist, och först på sed-
are tider uppträdt såsom sångerska; hennes stu-
lier i sistnämde egenskap äro ännu ofullkomliga,
nen det lifliga och känslofulla uttryck hon icke
lessmindre lägger uti sin sång, i förening med
len serdeles friska och metallrika timbren i
tennes röst, låta oss af denna gryende talang hop-
as något långt utöfver det vanliga.
De 3 nummer, som herr Gille gaf ur sitt Sta-
at Mater, ega i flera afseenden förtjenst, ehuru
j såsom katolsk kyrkomusik, hvars karakter han
är ej lyckats återgilfva. Derjemte äro de besvä-
ade af en otillbörlig längd, som gör att de sak-
1 3 he he 1 VD I