likartade individer, hvilka det saremanhåller till
ett helt till en cirkel — hvarföre skulle icke
man våga utsäga det i våra dagar förfärliga ordet
— till en klasss. Detta sammanhållande är en
af dess väsendtligaste tillhörigheter. Det kan
omöjligen låta detsamma fara. Det kan omöjli-
gen, såsom det nu för tiden heter, öppna klas-
serna och låta hela massan af lärjungar bölja opp
och ned sllt efter de spridda, för dagen inhem-
tade portionerna i ett halft eller helt tjog olika
kunskapsämnen. Det kan således omöjligen, hvad
lärjungarne beträffar, medgifva den så kallade
ambulatoriska läsordningen och den fria flyttnin-
gen. Det bemödar sig deremot att hålla lärjun-
garne samlade i naturenliga ordningar, ur hvilka
ingen får utträda förr än han tillfyllestgjort
alla de fordringar, som förnuft och billighet på
en sådan ordning ställa.
Hvad i allt detta framstår såsom egentliga grund-
satser, och derjemte innelattar sanning, gäller
just för det nya skolsystemet 1 vida högre grad
än för det gamla. Det nya systemet har, såsom
man vet, äfven skolklasser, hvarmedelst det håller
lärjungarne samlade i naturliga ordningar, ur
hvilka ingen får utträda, förrän han tillfyllestgjort
alla de fordringar, som förnuft och billighet på
en sådan ordning ställa Dessa fordringar för
hvarje klass bestå, i det nya systemet, uti vissa
kunskapsmått inom hvarje läroämne. Så fort
en lärjunge genom strängt och specielt med ho-
nom hållet förhör (offentlig examen inom skolan)
bevisat sig kunna detta för klassen föreskrifna
kunskapsmått, så får och skall han lemna den
klassen och ingå i nästföljande högre klass; men
icke förr. Under tiden läser han tillsammans
med de lärjungar, som befinna sig i samma sta-
dium inom läroämnena, som han. Detta är
otvifvelaktigt det mest naturenligan, lika som det
förnuftigaste och för undervisningen nyttigaste.
Detta innefattar ock hvad man kallar den fria
flyttningen; ett uttryck som man helt och hål-
let missförstår, om man tror dermed menas en
regel-lös flyttning, ett öppnande af klassernan,
ett lärjungemassans -böljande opp och ned (?)
m. m. Denna flyttning är tvertom med högsta
noggrannhet reglerad, och kan icke kallas fri i
annan mening, än då dermed tillika förstås en
fullkomligen rättvis, billig och förnuftig. Så-
dant är just, att icke försumma individen, men
att likväl icke betrakta honom blott som indi-
divid, utan som medlem af ett samhälle för
hvilket något gemensamt gäller., Detta gemen-
samma ligger nemligen här i den allmänna
regel för hvad som ovägerligen af hvar och
en måste fullgöras, innan flyttningen får ske.
Detta är ock obestridligt, att göra sannt afseende
på det Helas fordran, hvilken uttalar sig i det
allmänt gällande och fasställda vilkoret, som in-
gen får för sin fortkomst öfverhoppa eHer om-
fara. Hvad kan man mera begära för det Helas
räkning, för den Totalitet af mensklighet, för det
mindre (i skolan) eller större (i staten) slag af
Sambhälle, hvars rätt, att icke lida genom indivi-
dens oriktiga anspråk, man försvarar? Deremot
måste man tillstå, att individen försummas,, då
man, såsom det sker i det gamla skolsystemet,
tvingar gossar att fortfara längre 1 en klass, än
inhemtandet af der föreskrifna vidd inom läro-
ämnena fordrar, eller låter dem komma der-
ifrån förr, än detta inhemtande bevisligen skett,
och skett väl; tvenne händelser, som med ganska
många lärjungar oundvikligen måste inträffa, då
flyttningen verkställes anniversärt för hela lär-
ljungemängder på en gång, i stället att för
hvar och en rättas efter hans bevisade kunska-
per, och sålunda gå för sig enskildt då det för
hvar och en är den rätta tiden. Att gossar skola
sitta i läselag och arbeta tillsammans med andra,
som antingen äro under eller öfver dem i kun-
skaper, innefattar visst ingenting naturenligtr, lika
litet som något för det hela gagnehgt, något i
sig sjelf förnuftigt eller billigt. — 1 allmänbet
fråga vi, om något befängdare — vare sig för
Skolan eller Staten — kan påstås, än då man
säger, alt för det Helas (Mensklighetens, i någon
viss lotalitet fattad, Samhällets, o. s. v.) välgång
erfordras att Individen skall lida, försummmas.
oförnuftigt och orättvist tillbakasättas; hvaremot
detta Hela å sin sida förmodas lida och fara
illa, derest den Enskilde, mår väl? Fvad me-
nar man med denna besynnerliga lära? Vi både
veta och erkänna, att om för någre Enskildc
uppställas orättmätiga, i sakernas sanna natur icke
grundade anspråk, och dessa göras gällande, då
lider det Hela, likasom de öfrige Enskilde der-
utaf. Då inträffar det särskilda fall, att mar
låtit vissa Personligheter, få hvad dem mec
rätta icke tillhörer; man har, med ett ord
låtit Individualismen slå öfver till Egoism. Me
detta är alldeles icke att förstå Personlighets
iprincipen så som de nya lärorna (i politiken
NESSER PSN ENTER SEAN es
ler pä HAR: AWNHefröm van Stanpkhalm