hvarje .snöfall kördes, bildar sig efter vägens mi en ishård snöskorpa, som :står längre qvar om våre sedan den lösa snön på sidorne bortkommit. PRIVATBANKERNA. Det berättas, att BankoUtskottet uti sitt sec nare finansbetänkande skall hafva beslutat att få reslå Ständerna, att förorda en förlängning på tv år af de nuvarande privatbankernas oktroyel samt att inga nya sådane skulle under tiden be viljas. Om detta visar sig grundadt tillika med de plan, hvarom man i sammanhang härmed berä! tar, att söka få hela frågan om en ny privatbank lag undanskjuten för denna riksdag, genom att hc Kongl. Maj:t begära en kommittes nedsättande fö ändamålet, så bevisar det nogsamt riktigheten z det omdöme, Aftonbladet mer än en gång yttra att privatbanks-intresset här i landet redan vex till en makt, som är styfvare än både Konun och Ständer, och att det numera är ett vanmäk tigt försök att söka bryta denna makt. Man få väl se, huruvida icke detta bekräftar sig vidare när frågan ånyo förekommer i Stånden. Då vi med flit upprepa ofvanstående omdöme bör dock deråt gilfvas en nödig förklaring, på de vi ej må misstänkas för afvoghet mot privatbanks systemet i allmänhet. Det är nemligen lång ifrån, ait vi skulle anse de nuvarande privatban kerna absolut skadliga 1 annan måtto, än genon den visserligen betydliga olägenhet, som dera småsedlar åstadkomma i rörelsen; och äfven den na olägenhet skulle i ganska väsendtlig mån un danrödjas genom den enkla åtgärden, att riksban ken hölle ett vexlingskontor för småsedlar i hvarj stad, der privatbanker finnas. Orsaken hvarföre Aftonbladet, detta oaktadt på visst sätt hör till privatbankernas motståndare är helt annan; nemligen att de, i silt nuvarande skick, icke tjenat till den lätthad och utvidgning i rörelsen, som, enligt vår tanka, skulle genon ett väl inrättadt banksystem med en verklig ban kirrörelse; kunna åstadkommas, utan egentliger blott haft till påföljd, att en del af den vinst på lånerörelsen, som eljest skulle ingå till riksbanken, nu i stället kommit i några få monopolise rade privatbolags händer. Beviset härpå ligge tydligt deri, att privatbankernas och riksbankens -utelöpande sedelstock tillsammans nu icke är större än riksbankens ensam för några år sedan, äfven om man tager i beräkning afdrage! för de från Finland invexlade sedlarne. Detta fe hänger likväl så tillsammans med tillåtelsen att utgifva kreditsedlar på små valörer äfvensom med den tendens till monopol som ligger i vissa bland vilkoren för sjelfva inrättningarna, att det ena ej kan afhjelpas, utan att det andra undanrödjes. Af hvad vi här yttrat följer ock, att saken icke vore hjelpt genom det förslag, som en ledamot i Presteståndet ingifvit, att privatbankerna, för vinnande af större säkerhet, ej borde få röra sig med andra sedlar än sådana, hvartill blanketter blifvit utlemnade från riksbanken mot nedsättning derstädes af en fond, till hälften i: kontant och till hälften i hypotheker af inteckningar eller publika papper. Det vore snarare att komma ur askan och i elden, emedan det utgjorde ett bestämdt privilegium på öfverassignering, då bankbolagen icke en gång i första hand voro skyldiga att vid anfordran inlösa sedlarne med kontant, utan denna skyldighet, så vidt vi rätt fattat saken, skulle öfverflyttas till riksbanken. Tag deremot bort småsedlarna intill 20 Rdr Bko, men låt bankers bildande kunna ske äfven med en mindrel fond än den nu stadgade, och vidbåll strängt föreskriften om den solidariska ansvarigheten; och man skulle snart få se, det dessa banker, när de icke, såsom nu, kunde förtjena pengar, snart sagdt, med armarna i kors, snart skulle börja att betjena allmänheten på ett sätt, som gjorde långt mera gagn åt näringsoch handelsrörelsen, och så, att inrikes vexlar komme allmännare i gång, samt varuhandeln i stället blefve mera kontant.