icke uteslutande afser Wärendslandets, utan hela Sver
ges rätt och bästa, så vill jag söka lugna dem som hys
farhåga i anledning af de förespeglade svårigheter
hvartill betänkandets antagande skulle föranleda. De
lika arfsrätten inom Wärendslandet har väckt båd
kärlek och afund. Den sednare har sträckt sig änd
till Roslagen, ty vid 4834 års riksdag väckte Nil
Insulin motion att Wärendsqvinnorna skulle mista sit
arfsprivilegium, hvilken motion dock bemöttes met
:så kraftigt motstånd, att den gick under. Visserlige!
han man göra sina barn liklottade i arf genom te
-stamenten men sädane alstra ofta rättegängar, upp
häfvas ej sällan, och äfven då de stå fast, är ej säll
synt att endast ringa af egendomen återstår, se.
dan advokater och skrifvarebiträden medtagit stör.
re delen af sterbhusets tillgångar. Jag försäkra
en hvar, att om sönerna inom Wärendslandet dennsz
dag tillfrågades om de vilja ärfva dubbelt mot sina
systrar, de enhälligt skulle svara: nej! Vi äro alla
bröder, ehuru våra sysstrar blifvit skapade till qvin-
nor. Sedan man och qvinna genom äktenskapet blif-
vit förenade, skola de dela ljuft och ledt, äro icke tu
utan ett och följaktligen hafva de lika rättigheter. Så
stadgar den gudomliga lagen; jag skulle önska att den
verldsiiga finge samma vackra ordalydelse. Olof Jo-
hansson från Stockholms län har uppdragit en histo-
rik öfver det olika arbete, som tillkommer mannen
och qvinnan, samt anfört, att det tyngsta och svåra-
ste faller på den förres lott. Till en del är detta
sannt, och denna fördelning är icke oriktig, ty mannen
är ju starkare, och dessutom underlättas hans börda
af den qvinliga ömheten. Nyssnämnda talare har
dock glömt en börda, som ensamt bäres af qvinnan,
och som, om den ej öfverväger, dock fullt uppväger
de största svårigheter mannen har att uthärda, nem-
ligen barnbördan. Jag kunde knappt föreställa mig
att någon man skulle finnas, som ej medgifver billig-
beten af qvinnans jemnlikhet med honom, men jag
märker, att män cxistera, som icke äro älskare af det
vackra könet och som ej eller förtjena att af detsam-
ma ä!skas. Det är sagdt, att förslagets antagande
skulle såsom följd medföra en skadlig styckning af
jorden. Detta inkast vederlögges at förhållandet i
Wärend, der lagen om Ika arfsrätt gällt i flere hun-
drade år, och der jorden ick2 är mera styckad än
annorstädes i landet. Lika med vice talmannen vill
jag antcga betänkandet, med undantag af hvad det
stadgar cm morgongifva. hvilken bör försvinna. ÅArfs-
lagen befve då densamma, som nu gäller i Wärend
och som der beredt ej blott brödra och systrakärlek
utan äfven huslig sällhet i öfrigt. Så många hafva
begärt ordet, att om de alla skola tala, diskussionen
knappast hinner slutas i dag. Jag tror att en hvar
redan stadgat sin öfvertyge!se, hvadan jag önskar att
talmannen behagade framställa proposition, ju förr
dess heldre,
Fiere af Ständets ledamöter hördes instämma med
Heurlin.
Petter Claesson från Elfsborgs län: Det är en känd
sak, att på samma blomma, der biet suger sin ho-
nung, suger ock spindeln sitt gift; så är äfven för-
hällandet med LagUtskottets ifrågavarande betänkan-
de. En mörk tafla blef på förmiddagen uppdragen.
Jag kan icke se att de förespeglade svårigheterna
ligga i betänkandet, utan mäste dessa flyta ur andra
källor. Utskottets motiver äro så vackra och väl-
grundade, att jag icke trodde någon röst skulle höjas
mot förslaget: och ingen lärer kunna förneka, att
detta leder till ett skönt mål: likhet i rättigheter för
alla. All lag bör grundas på billighet, och jag hop-
pas aft vi snart skola se den dag randas, då qvin-
nans rätt ej behöfver stå tillbaka. Skälet hvarför
den hittills måst göra det, är måhända, att qvinnan
ej fått deltaga i lagstiftningen. Det hedrar sanner-
ligen icke mannen, att undandraga qvinnan en rätt.
den hon aldrig förverkat; och att hon ej fått tillgo-
donjuta den, är en bedröflig qvarlefya från hedniska
tiden, då den råe Vikingens lära var, att rätten be-
står i styrkan. Birger Jarl tog första steget till er-
kännande af qvinnans rätt. Då han råkat i tvist
med sin broder, lagman Bengt i Ostergöthland, för
det denne gift sig under sin värdighet, samt bega!
sig till honom i afsigt att förebrå och straffa honom,
blef han af sin svägerska så emottagen, att en glädje-
fest uppstod i stället för en grym brodertvist; och i
sin förtjusning beviljade Birger qvinnan arfsrätt. —
Jag skulle önska, att hedern af att taga andra steget
tillkomme 1844 års Ständer, så att qvinnan hädan-
efter må komma i åtnjutande af sin naturliga rätt
jemnilikhet med mannen. De svåra följder, som hära!
förmenats uppkomma, fruktar jag ingalunda. Man
har talat om en större styckning af jorden. Sådant
kommer dock icke att ske, så vida , är mera än ..
Visserligen är det bättre för sonen att få ärfva tvi
delar och lösa blott den tredje; men att det äfven ä
rättvist, bestrider jag. Achab ville ju äfven hafv:
Nabots vingård. Var detta derföre rätt? Ingen lä
rer kunna neka att allt jordiskt godt är ett lån a
Herran, lika väl tilldeladt qvinnan som mannen. On
ett barn får två lotter af en egendom, och fasta der;
är skrifven på pergament, så hindrar detta icke at
ju hela egendomen ändå kan komma i dens hand
som ärft blott en tredjedel. Jag bifaller betänkan
det, med undantag af stadgandet om morgongåfva
den der bör försvinna.,
Häri instämde Johan Petter Andersson och Ephrain
Larsson från Elfsborgs län samt Lars Rasmusson frå
Götheborgs och Bohus län.
Anders Eriksson från Elfsborgs län: Beträffand
frågan om lika arfs- -och giftorätt, har denna, lik
många andra saker, mycket för sig och mycket mo
sig; utgår man dock från mensklighetens och billig
hatoens evnnaänkt. så äro de skäl. som tala för, vid