icke uteslutande afser Wärendslandets, utan hela Sver ges rätt och bästa, så vill jag söka lugna dem som hys farhåga i anledning af de förespeglade svårigheter hvartill betänkandets antagande skulle föranleda. De lika arfsrätten inom Wärendslandet har väckt båd kärlek och afund. Den sednare har sträckt sig änd till Roslagen, ty vid 4834 års riksdag väckte Nil Insulin motion att Wärendsqvinnorna skulle mista sit arfsprivilegium, hvilken motion dock bemöttes met :så kraftigt motstånd, att den gick under. Visserlige! han man göra sina barn liklottade i arf genom te -stamenten men sädane alstra ofta rättegängar, upp häfvas ej sällan, och äfven då de stå fast, är ej säll synt att endast ringa af egendomen återstår, se. dan advokater och skrifvarebiträden medtagit stör. re delen af sterbhusets tillgångar. Jag försäkra en hvar, att om sönerna inom Wärendslandet dennsz dag tillfrågades om de vilja ärfva dubbelt mot sina systrar, de enhälligt skulle svara: nej! Vi äro alla bröder, ehuru våra sysstrar blifvit skapade till qvinnor. Sedan man och qvinna genom äktenskapet blifvit förenade, skola de dela ljuft och ledt, äro icke tu utan ett och följaktligen hafva de lika rättigheter. Så stadgar den gudomliga lagen; jag skulle önska att den verldsiiga finge samma vackra ordalydelse. Olof Johansson från Stockholms län har uppdragit en historik öfver det olika arbete, som tillkommer mannen och qvinnan, samt anfört, att det tyngsta och svåraste faller på den förres lott. Till en del är detta sannt, och denna fördelning är icke oriktig, ty mannen är ju starkare, och dessutom underlättas hans börda af den qvinliga ömheten. Nyssnämnda talare har dock glömt en börda, som ensamt bäres af qvinnan, och som, om den ej öfverväger, dock fullt uppväger de största svårigheter mannen har att uthärda, nemligen barnbördan. Jag kunde knappt föreställa mig att någon man skulle finnas, som ej medgifver billigbeten af qvinnans jemnlikhet med honom, men jag märker, att män cxistera, som icke äro älskare af det vackra könet och som ej eller förtjena att af detsamma ä!skas. Det är sagdt, att förslagets antagande skulle såsom följd medföra en skadlig styckning af jorden. Detta inkast vederlögges at förhållandet i Wärend, der lagen om Ika arfsrätt gällt i flere hundrade år, och der jorden ick2 är mera styckad än annorstädes i landet. Lika med vice talmannen vill jag antcga betänkandet, med undantag af hvad det stadgar cm morgongifva. hvilken bör försvinna. ÅArfslagen befve då densamma, som nu gäller i Wärend och som der beredt ej blott brödra och systrakärlek utan äfven huslig sällhet i öfrigt. Så många hafva begärt ordet, att om de alla skola tala, diskussionen knappast hinner slutas i dag. Jag tror att en hvar redan stadgat sin öfvertyge!se, hvadan jag önskar att talmannen behagade framställa proposition, ju förr dess heldre, Fiere af Ständets ledamöter hördes instämma med Heurlin. Petter Claesson från Elfsborgs län: Det är en känd sak, att på samma blomma, der biet suger sin honung, suger ock spindeln sitt gift; så är äfven förhällandet med LagUtskottets ifrågavarande betänkande. En mörk tafla blef på förmiddagen uppdragen. Jag kan icke se att de förespeglade svårigheterna ligga i betänkandet, utan mäste dessa flyta ur andra källor. Utskottets motiver äro så vackra och välgrundade, att jag icke trodde någon röst skulle höjas mot förslaget: och ingen lärer kunna förneka, att detta leder till ett skönt mål: likhet i rättigheter för alla. All lag bör grundas på billighet, och jag hoppas aft vi snart skola se den dag randas, då qvinnans rätt ej behöfver stå tillbaka. Skälet hvarför den hittills måst göra det, är måhända, att qvinnan ej fått deltaga i lagstiftningen. Det hedrar sannerligen icke mannen, att undandraga qvinnan en rätt. den hon aldrig förverkat; och att hon ej fått tillgodonjuta den, är en bedröflig qvarlefya från hedniska tiden, då den råe Vikingens lära var, att rätten består i styrkan. Birger Jarl tog första steget till erkännande af qvinnans rätt. Då han råkat i tvist med sin broder, lagman Bengt i Ostergöthland, för det denne gift sig under sin värdighet, samt bega! sig till honom i afsigt att förebrå och straffa honom, blef han af sin svägerska så emottagen, att en glädjefest uppstod i stället för en grym brodertvist; och i sin förtjusning beviljade Birger qvinnan arfsrätt. — Jag skulle önska, att hedern af att taga andra steget tillkomme 1844 års Ständer, så att qvinnan hädanefter må komma i åtnjutande af sin naturliga rätt jemnilikhet med mannen. De svåra följder, som hära! förmenats uppkomma, fruktar jag ingalunda. Man har talat om en större styckning af jorden. Sådant kommer dock icke att ske, så vida , är mera än .. Visserligen är det bättre för sonen att få ärfva tvi delar och lösa blott den tredje; men att det äfven ä rättvist, bestrider jag. Achab ville ju äfven hafv: Nabots vingård. Var detta derföre rätt? Ingen lä rer kunna neka att allt jordiskt godt är ett lån a Herran, lika väl tilldeladt qvinnan som mannen. On ett barn får två lotter af en egendom, och fasta der; är skrifven på pergament, så hindrar detta icke at ju hela egendomen ändå kan komma i dens hand som ärft blott en tredjedel. Jag bifaller betänkan det, med undantag af stadgandet om morgongåfva den der bör försvinna., Häri instämde Johan Petter Andersson och Ephrain Larsson från Elfsborgs län samt Lars Rasmusson frå Götheborgs och Bohus län. Anders Eriksson från Elfsborgs län: Beträffand frågan om lika arfs-och giftorätt, har denna, lik många andra saker, mycket för sig och mycket mo sig; utgår man dock från mensklighetens och billig hatoens evnnaänkt. så äro de skäl. som tala för, vid