den der ptruppeny, i fråga om anslaget till först:
hufvudtiteln. Nu inträffade imedlertid i den frå
gan, att endast David Andersson och Johan Jo
hansson från Örebro län stadnade på ena sidan
men )truppen å den andra utgjordes af hela de
öfriga Ståndet. Således finner hvar och en, att
enligt korrespondentens eget sätt att göra slutsat-
ser, skulle man, just i afseende på ett af de ex-
empel han begagnat, med långt större skäl kunnsg
säga, att ej mindre Strindlund, Ola Jeppsson etc.
å ena än Rutberg, Bengt Gudmundsson och Sven
Heurlin å den andra sidan, alla den gången be-
tedt sig ännu sämre än talmannen, hvilken icke
hade något att säga i hufvudsaken. Vi vilja in-
låta oss härvid icke i någon undersökning i hvad
mån sjelfva beslutet var mer eller mindre kon-
seqvent med Bondeståndets handlingssätt vid förra
riksdagen, ehuru man väl vet, att flera serskilda
skäl nu verkade till en större frikostighet, nemli-
gen dels att intet anslag blifvit begärdt till be-
talning af kabinettskassans återstående skuld, dels
att högsts. Konungen lemnat efter sig en betyd-
lig enskild pensionsstat, som till en stor del måi-
ste honoreras af hans efterträdare, dels också, att
förtroendet till Konungen och de förhoppningar
man gjort sig på framtiden skjutit i bakgrunden
den fordna frågan om nedsättning å denna titel:
vi nämne blott ett ostridigt factum. Huru ytterst
nödställd korrespondenten för öfrigt är på verk-
liga bevis för hela sitt prat, och huru mödosamt
han måste vrida och tortera sig för att ens kunna
framtvinga några skenskäl att förespegla de en-
faldige, synes nästan ännu tydligare af de stora
beräkningar han bygger på den omständig heten,
att en riksdagsmans, Johannes Anderssons, utväl-
jande till revisor vid lånekontoret i Götheborg,
icke blifvit omnämnt i Aftonbladet. Vi finne nu
först, att en glömska härutinnan verkligen ägt
rum; men hvad finner korrespondenten i Han-
delstidningen? Jo! att orsaken till glömskan in-
galunda kunnat vara tillfällig, utan måste hafva
härledt sig deraf, att Dahllöf var en af aspiran-
terne till revisorsbefattningen, men måste stå till-
baka för Johannes Andersson! Läsaren skall tro-
ligen inse, hvilken riksvigtig skilnad det miste
vara för Aftonbladet, om icke Dahllöf, utan nå-
soh annan bra karl i Ståndet utsågs till förrättan-
de af revisionen i ett lånekontor; en förrättning.
den utan tvifvel Johannes Andersson, som äfven
är en ganska duglig och hederlig riksdagsman,
skall fullgöra fullkomligt nöjaktigt. Aftonbladet
måste ju således nödvändigt förut hafva afvetat,
att Dahllöf var aspirant; Dahllöf hör till talman-
nens trupp, och är en af dem som emellanåt gå
pstyrelsens ärender och förordat dess önskningar,
päfven då dessa burit smak af det gamla syste-
pmet,, (medan folkets män, Strindlund och hans
;trupp, naturligtvis utgjort oppositionen); derföre
måste det stora politiska nederlaget, att Dahllöf
icke blef vald till revisor i Götheborg, så djupt
sräma och gå Aftonbladet till hbjertat, att det icke
ens kunde komma sig före att tala om det. OQO!
Sancta Simphcitas — o! heliga enfaldighet, huru
ömt vårdar du dig icke om en Handels- och Sjö-
artstidning, som har en E—rm till politisk re-
daktör! (Slutet följer.)