den der ptruppeny, i fråga om anslaget till först: hufvudtiteln. Nu inträffade imedlertid i den frå gan, att endast David Andersson och Johan Jo hansson från Örebro län stadnade på ena sidan men )truppen å den andra utgjordes af hela de öfriga Ståndet. Således finner hvar och en, att enligt korrespondentens eget sätt att göra slutsatser, skulle man, just i afseende på ett af de exempel han begagnat, med långt större skäl kunnsg säga, att ej mindre Strindlund, Ola Jeppsson etc. å ena än Rutberg, Bengt Gudmundsson och Sven Heurlin å den andra sidan, alla den gången betedt sig ännu sämre än talmannen, hvilken icke hade något att säga i hufvudsaken. Vi vilja inlåta oss härvid icke i någon undersökning i hvad mån sjelfva beslutet var mer eller mindre konseqvent med Bondeståndets handlingssätt vid förra riksdagen, ehuru man väl vet, att flera serskilda skäl nu verkade till en större frikostighet, nemligen dels att intet anslag blifvit begärdt till betalning af kabinettskassans återstående skuld, dels att högsts. Konungen lemnat efter sig en betydlig enskild pensionsstat, som till en stor del måiste honoreras af hans efterträdare, dels också, att förtroendet till Konungen och de förhoppningar man gjort sig på framtiden skjutit i bakgrunden den fordna frågan om nedsättning å denna titel: vi nämne blott ett ostridigt factum. Huru ytterst nödställd korrespondenten för öfrigt är på verkliga bevis för hela sitt prat, och huru mödosamt han måste vrida och tortera sig för att ens kunna framtvinga några skenskäl att förespegla de enfaldige, synes nästan ännu tydligare af de stora beräkningar han bygger på den omständig heten, att en riksdagsmans, Johannes Anderssons, utväljande till revisor vid lånekontoret i Götheborg, icke blifvit omnämnt i Aftonbladet. Vi finne nu först, att en glömska härutinnan verkligen ägt rum; men hvad finner korrespondenten i Handelstidningen? Jo! att orsaken till glömskan ingalunda kunnat vara tillfällig, utan måste hafva härledt sig deraf, att Dahllöf var en af aspiranterne till revisorsbefattningen, men måste stå tillbaka för Johannes Andersson! Läsaren skall troligen inse, hvilken riksvigtig skilnad det miste vara för Aftonbladet, om icke Dahllöf, utan nåsoh annan bra karl i Ståndet utsågs till förrättande af revisionen i ett lånekontor; en förrättning. den utan tvifvel Johannes Andersson, som äfven är en ganska duglig och hederlig riksdagsman, skall fullgöra fullkomligt nöjaktigt. Aftonbladet måste ju således nödvändigt förut hafva afvetat, att Dahllöf var aspirant; Dahllöf hör till talmannens trupp, och är en af dem som emellanåt gå pstyrelsens ärender och förordat dess önskningar, päfven då dessa burit smak af det gamla systepmet,, (medan folkets män, Strindlund och hans ;trupp, naturligtvis utgjort oppositionen); derföre måste det stora politiska nederlaget, att Dahllöf icke blef vald till revisor i Götheborg, så djupt sräma och gå Aftonbladet till hbjertat, att det icke ens kunde komma sig före att tala om det. OQO! Sancta Simphcitas — o! heliga enfaldighet, huru ömt vårdar du dig icke om en Handelsoch Sjöartstidning, som har en E—rm till politisk redaktör! (Slutet följer.)