na bortfiyttning, hafva blifvit en oskyldig orsak till
dess obestånd.
Hvad äter beträffar förhållandet emellan man och
hustru, så är det, väl äfven den förre, som måste
ombesörja och handhafva det vigtigaste i och för hu-
sets upprätthållande, samt förrätta sådane gröfre och
tyngre arbeten, hvaribland må räknas att bygga hus
och sköta jordbruket, samt mycket annat, hvartill
qvinnan för flera orsakers skull är alldeles oskicklig
och äfven saknar all fallenhet. Det vore då ej obil-
ligt, att mannen för sina trägnare och tyngre mödor
njuter en högre belöning, än qvinnan nu får upp-
bära; men icke dess mindre har utskottet tillstyrkt.
att då mannen med döden afgår, skall enkan undfå
icke allenast såsom giftorätt hälften af boct, utan
ock fördel af bo oskifto, samt dessutom, i fall hon
inga barn äger, morgongåfva af mannens enskilda
lott i detsamma. Således skulle, om t. ex. mannen
varit tvenne gånger gift, men endast lemnat barn
efter sig med första giftet, vid skifte emellan dem
och den barnlösa enkan, hon då bekomma sin för-
del, sedan sin giftorätt och slutligen sin morgon-
gåfva, af barnens lott i boet, det vill säga nära
2,.:delar af hela boet, ehuru det kunde inträffa, att
ej någon skilling blifvit deriaf henne införd. Månne
det vid ett slikt förhållande kan anses med rättvisa
eller billighet öfverensstämmande, att mannens barn,
hvilka torde hafva mest bidragit till husets förmö-
genhet, allenast skulle få sig tillskiftadt icke stort öf-
ver en tredjedel deraf, och sålunda få ett skäligt fog
till grämelse och harm deröfver, att, i följd af en
obetänksam och hård lagstiftning, största delen af
deras fäderneegendom blifvit på oskylda öfverflyttad;
och skulle icke detta äfven kunna föranleda till en
leda och vanvördnad från barnens sida, emot den.
hvilken, såsom en verklig moder. borde af dem äras
och behandlas, och hvilket, vid ett annat förhållande.
icke eller skulle af dem åsidosättas.
Hvad beträffar exemplet af Wärends härader i
Småland, der män och qvinnor samt söner och döt-
trar hafva lika arfs och giftorätt, anmärkte han.
dels att denna rätt alldeles icke grundar sig på
någon positiv lagstiftning, utan på en urgammal sed,
vedertagen såsom en belöning. tillerkänd qvinnokö-
net inom dessa härader, för ett af samma kön lyck-
ligen utfördt hjeltemod mot en infallande fiende, och
hvilken sed först genom kongl. förordningen den 26
Juni 1772 förklarades böra framgent blifva gällande;
dels att densamma omständighet,som föranledt denna
utsträckt af den eljest olika gifto- och arfsrätten
annorstädes i riket, skulle, i fall den nu föreskgne
lagförändringen antages, från en och samma orsak
leda till ett helt annat resultat, eller till det, att enär
Sverges söner nu hafva landets försvar sig allena
åliggande, de icke dessmindre, i afseende på uppgifne
rätt, skola blifva underkastade en ganska väsentlig
inskränkning, då just deremot en sådan rätt blifvit
såsom en bragdelön för qvinnokön i Wärends härad
betydligt utvidgad: varande det derjemte att märka,
det vår tids qvinnor icke äro några stridskämpar,
och kunna icke heller blifva sådana; men att, om
de äfven med någon ovanligare bragd skulle beträ-
das, man kan taga för afgjordt, att den allenast af-
sett eller afser så beskaffade angrepp eller försvar,
hvartill mannen finner olämpligt, att med sin höga
fysiska kraft uppträda.
På grund häraf yrkade han afslag å betänkandet.
— Häruti instämde Lars Olsson från Stora Koppar-
bergs län, L. J. Gezelius från samma län, Joh.
Eriksson i dito;
Derjemte O!of Johansson muntligen anförde: I
händelse den nya lagstiftningen skulle vinna bifall,
befarar jag en i oändlighet utsträckt hemmansklyf-
ning, och kan icke göra för mig fattligt huru den
nu gällande skiftesstadgan skulle kunna tillämpas
och äga förbindande kraft mot nya slägtens arfsan-
språk. Om !y, hemman skall gå till delning emellan,
A barn, två söner och två döttrar, och lösegendomen
måste användas till betalning af boets skulder; hvil-
ken af arfvingarne kan väl då lösa ut de öfrige?
Återstår väl i sådant fall någon annan utväg än
att de!a eller sälja fastigheten, och kan den nu gäl-
lande författningen angående hemmansklyfning för
alla händelser äfven då tillämpas? Jag befarar att
den föreslagna förändrade lagstiftningen i sin ytter-
sta följd skall leda till det. för hela landet menliga
förhållande, att de nu sjelfegande hemman afsöndras
till Backstugukojor. I min hemtrakt äro de nuva-
rande jordpossessionerne så dåliga att, om inkomster
och utgifter afdragas från jordens afkastning, äter-
står ingen annan behållning än hvad som erfordras
till lifvets nödtorftiga uppehälle. När nu broder
-skall lösa ut syster efter laga värdering, men hem-
manet, efter nyssnämnde beräkningsgrund, äsättes
ett obetydligt värde, måste följderne blifva misshe-
iåtenhet, kif, osämja och mångåriga rättegångar cmel-
lan arftagarne. Såsom stöd för den tillstyrkande
lagförändringen har åberopats lagens nu gällande
bud om lika arfs- och giftorätt i städerne och för
de, som till Presteståndet höra; men härvid bör
dock märkas, att Preste- eller Borgaresonen tager
sin brorslott i dubbelt mått genom den kostsamma
uppfostran, som i dessa stånd hörer till tidens an-
språk; men af hvilken icke na bondeson bland fusen
kan sägas blifva delaktig, Vidare förmenas att den
nu varande lagstiftningens olika fördelning i arf-
och giftorätt föreskrifver sig från forntidens rähet
att icke åt qvinnan förläna lika rättigheter med
mannen; men denna åsigt kan jag åtminstone icke
gilla, utan tror tvertom densamma böra skrifvas pi
räkningen af vår tids egoism och våra lagstiftare:
inbillade företräde vid jemförelse med forntidens
De män, som sammanskrifvit 1734 års lag, hade:
min tanka förtjent ett bättre vittnesbörd, lika son
jag lifligt önskar, att vid lagens bud i förevarand
vigtiga frågor måtte få förblifva. — Lars Norrbi
från Gottlands och Lars Jacob Boethins från Stor:
Kopparbergs län instämde. (Forts. följer.)
STOCK IIOLI
Tyska snällposten, som bordt ankomma sist
v an fm åa I Jan Rå mArsgANnRen Tid