:icke äro några sådana, utan egentligen en sa-
dan; nemligen densamme, som skrifvit den för-
sta artikeln. Det vissa är, att det tillfälle, som
genom Handelstidningen beredts läsaren till kol-
lationering med Aftonbladets anmärkningar en-
dast är ett tillfälle att få skåda samma lögnakti-
ga framställningar ännu en gång, som i den fö-
regåenide korrespondensartikeln; och för att litet
närmare upplysa såväl Götheborgs Handelstid-
ning som allmänheten, i hvad mån ställningen
inom Bondeståndet är sådan, som det förmäles,
torde det ej vara ur vägen att upptaga och ge-
nomgå det vigtigaste af innehållet.
För att redan ifrån början bereda sig en ön-
skad utgångspunkt, anser korrespondenten sig först
böra likasom förbehållsvis yttra, att Aftonbladet
för det mesta sökt undandölja sådana förhandlin-
gar i Ståndet, som icke utfallit efter dess ön-
pskan. Antingen är detta ett både löjligt och
oförskämdt påstående, och en krok utkastad i
hopp att Handelstidningen menlöst skulle nappa
derpå, eller ock bör man väl åtminstone kunna
anse, alt några sådane personer, som sjelfve
:säga sig vara bäst underrättade om förhållander-
na i Bondeståndet, hafva i det påföljande försö-
ket till bevisning dragit fram det bästa och kraf-
tigaste de hafva att tillgå till bevisning derför.
Antagom då att så är, och låtom oss se hvari
detta består:
Det dröjde ej länge efter riksdagens början, he-
ter det, förrän Talmannen Hans Jansson visade sig
som en nitisk regeringens budbärare, glömsk af
den sjelfständighetskänsla, för hvilken han såsom
riksdagsman hade blifvit så mycket utropad. Re-
dan när frågan om de i Stats-Utskottet invalde
Landshöfdingarne förekom hos Ståndet styrde han
annan kurs, i det han gjorde allt sitt till för att
få Utskottets yttrande utan vidare åtgärd lagdt till
handlingarne, då deremot Ståndets majoritet önska-
de och äfven beslöt en formlig anmodan till Adeln
att utse andra Utskottsledamöter.
För att rätt kunna uppskatta syftningen af detta
stycke, bör man sammanbålla det med ett föl-
jande, hvarest riksdagsmannen Strindlund, i mot-
sats till Hans Jansson, framställes såsom en äkta
folkets man. Korrespondenten yttrar nemligen:
Också får man lof att göra Strindlund den rätt-
visan, att han är en bland de skarpsyntaste och
dugligaste riksdagsmän, som någonsin funnits i Bon-
deståndet, samt att han dessutom är i taktiken må-
hända den mest bevandrade. Hans förhållande un-
der närvarande period bar försonat fordna afvi-
kelser. Han är nu alltid den förste att bevaka
Ständets bästa, och det sker med en takt och håll-
ning, som mer än en gång kommit Ståndet att nä-
stan mangrant förena sig med honom. Man kun-
de säga, att han bytt roll med den fordne hjelten
pHans Jansson, likväl med den skillnad, att Strind-
lund i erfarenhet och sakkännedom lemnar sin fö-
regångare långt efter sig. Hvad denne frambar,
kom vanligen icke ur egen fatabur, ehuru det tyck-
tes så för den beundrande hopen, som fästade sig
vid hans onekligen Jätta föredrag, men Strindlund
deremot har alltid sjelf något i matsäcken, som man
Säger.
Minne läsaren ännu kan se hästfoten? Tänkom
oss bara, Strindlund och Hans Jansson hafva helt
och hållet bytt roller!! Men för att återkom-
ma till det speciella fallet: om, såsom korrespon-
denten påstår, Hans Jansson gjort allt sitt till,
för att få StatsUtskottets utlåtande rörande lands-
höfdingarnes ledamotskap lagdt till handlingarne,
hvilket förefaller oss mycket otroligt, så borde
väl något bevis derpå finnas i protokollet, och
detta bevis skulle väl äfven kunna framhafvas.
Likväl lirer något sådant ej kunna åstadkommas,
utan korrespondenten får stå ensam med sin be-
skyllning.
Vidare fortfar korrespondenten sålunda:
Dercefter gaf han ett högst betänkligt hugg på sig
vid öfverläggningen angående riksdagens. prolonga-
tion. För att afskräcka dem, som icke ville ingå )
på förlängningen, sökte han tyda grundlagen så, att
om Ständet beslutade, att någon anmälan derom
icke skulle hos Konungen göras, hade det på sam-
ma gång förklarat, att riksdagsärenderna voro be-
hörigen fulländade — ett försök, som dock mötte l
aså starkt motstånd, att han fann sig nödsakad åter-
kalla den voteringsproposition, han i enlighet här-
med hade föreslagit.
Äfven detta påstående borde bevisas, ehuru det
är ganska möjligt, att talmannen vid det ifråga-
varande tillfället kan hafva gjort någon hemstäl-
lan till Ståndet, hvilken blifvit af korresponden-
ten förvriden. Vi hafve ej sett protokollet öfver
den dagens diskussion; men i alla fall är det för
hvar och en som ej ledes af den blindaste par-
tiskhet, tydligt, att då Konungen hade yttrat sin
önskan om riksdagens afslutande i Januari, så
kunde Hans Jansson, om han opponerat sig emot l:
ett sådant afslutande, åtminstone icke då sägas gå
ministerens bud och ärender. Sjelfva sakernas
beskaffenhet visar dessutom, att de-ord, som kor-
resp. här lägger Hans Jansson i munnen, icke in-
nefattade någonting oriktigt, än mindre något så
oförnuftigt, att man derföre kunde hafva rätt att
skylla honom för omvända tänkesätt, bristande
sjelfständighet, m. m.
Dessa äro nu nästan alla de rysliga gravamina,
på grund hvaraf den anonyme korrespondenten
ansett sig tillständigt att med den mest obehin-
drade käckhet kasta smuts på en redlig mans po-
litiska karakter och framställa honom såsom en
vindflöjel: Annu återstår dock en sak: Flera an-
;dra bevis, säger korresp., skulle kunna anföras,
men man torde, dem förutan, inse rätta sam-
;manhanget, då vi erinra om den tilldragelse, som
inträffade under handiäggningen af Första Hufvud-
titeln, eller frågan om anslagen till Kongl. Famil-