dag alltemeilanat gatt styrelsens arenden OCh IOrPrordat dess önskningar, äfven då dessa burit smak al det gamla systemet, och härvid ha de troget varit pbiträdde af Killblom, Samuel Samuelsson från Östergöthland och Bruln från Hallands län. Alla dessa äro så kallade possessionater och tillhöra herreklas3en, hvadan Tit. bör finna, att dess correspondent icke haft så orätt i sin uppgift om de de der herrarne, som bilda en egen falang. Bland dem, som i öfrigt höra till denna sida, kunna vi, utan fara för misstag, nämna: Norberg från Westerås län, Per Persson från Örebro d:o, Anders Eriksson från Elfsborgs och Boörhius från Dalarne. Att Aftonbladet och Dagligt Allehanda sorgfälligt omhulda samma pherre-fördelning har svårligen kunnat undfalla Tit.; men om, mot förmodan, någon ledning härutinnan skulle behöfvas, hänvisa vi på deras Törtigande af det nyligen försiggångna valet till Revisorer för Låne-Contoren i Götheborg och Malmö. Hvarföre de icke omtalat förloppet häraf då de hastat att kungöra de öfriga Ständens val, låter icke förklara sig annorledes, än att Dahllöf var en bland aspiranterne till Revisorsbefattningen för det förra Contoret, men måste stå tillbaka för en annan, Johannes Andersson från Skaraborgs Län och det genom icke mindre än 36 rösters pluralitet. Besinnas det nu, att ingen sak hos Ständerna skötes med större ifver, än ett dylikt val, och att resultatet i detta fall följakligen utgör säkraste barometern på ställningen inom Ståndet, så kan Tit. af nämnda valförrättning hos Bondeståndet nögsamt märka, att det derstädes , tvertemot Aftonbladets förnekande, måtte gifvas motståndare till det ofvanbeskrifna herre-partiet. Desse motståndare kunna särskiljas j två afdelningar. För den ena är Rutberg, unIderstödd af Bengt Gudmundsson, Sven Hewrlin och David Andersson, att anse såsom bantrförare, och bland dem, som bära hans färger, vilja vi ur minnet uppräkna: Hans Persson från Gefleborgs län, Jan Olsson från Stockholms, Johan Johansson från Örebro, den förutnämnde Johannes Andersson, Petter Claesson från Elfsborgs, Lars Rasmusson jemte öfrige från Götheborgs, Per Mattsson från Wester;norrlands, Lundberg från Norrbottens, hvarutom de nykomne riksdagsmännen till större delen äro att ,träffa på denna sida. Här vidhåller man orubbade samma åsigter, som ledde det fordna Hans Janssonska partiet och som då tillvanno detta så rika loford i de stora tidningarne, det vill säga man går Sin väg rakt fram, utan att fråga efter anvisningar från högsta ort. Hvad som i går var svart gör man ej i dag till hvitt, utan ger hvar sak sitt rätta namn Psåsom det höfves sjelfständige män. Uppskattandet af de goda afsigterna hos styrelsen är derföre icke Pmindre innerligt, men man fordrar något mer af Phenne: man vill se de mångbesjungna förhoppningarne uppenbarade i handlingar, vill hafva något annat att stödja sig vid, än toma drömbilder. En Pom statens öden rådplägande församling får icke Pbete sig som en hänryckt älskare, hvilken i sin lycksalighet mälar allt i rosenrödt eller himmelsPblått, förgätande, att han befinner sig på jorden med Pdess skuggsidor, dess stridiga interessen och hårda Pyerkligheter. Medgifvas måste fördenskull, att RutPbergska partiet, långt ifrån att förtjena de stickPord, som det på sednare tiden fått uppbära af de Pstora tidningarne, äger anspråk på aktning och bifall, som också här egnas det af alla sansade och Pförståndige. Rutberg bevistar nu det sjette riksmötet och har alltjemt tillhört de frisinnade, äfven j de tider, då det var förenadt med faror och äfyventyr att ställa sig i oppositionens leder. Det är således icke någon opinion för dagen som han hylJar, såsom fallet varit med mängden af våra högtPberömde oppositionshjeltar, hvilka först mot slutet af den gamla regimens lefnad och sedan de sågo sjg ha säkert ryggvärn, trädde fram på banan och slogo stortaligt ikring sig, men som nu, för det vinden tycks blåsa ät annat håll, straxt äro färdige att böja knä för den nya jargonen. Den andra afdelningen af Herrarnes, eller de för,tjustes, motståndare har Strindlund till sin fana, och hit kunna hänföras Ola Jeppsson och Lars Pettersson från Blekinge, Per Jönsson från Christianstads län, Appelqvist m. fl. hvilka i förra systemets dagar ansågos för dess anhängare. Af helt naturliga skäl stå de nu på annan grund och det äger sin fulla riktighet att de, när de så vilja, bestämma stridens utgång. Då vi sålunda antydt den förändrade position, Strindlunds parti intagit, bör man lätt begripa, att detsamma för närvarande äger beröringspunkter med Rutbergska sidan och med denna gör ett i vigtigare omröstningar. På detta sättet har Talmannens ptrupp blifvit åtskilliga gånger öfvervunnen, och, derest icke tecken ske i solen, kommer den troligen äfven hädanefter att förlora mången maktpåliggande drabbning, tilldess riksdagstrumpeten ändtligen manar till allmänt aftåg. Här har läsaren nu hela revyen öfver de så kallade partierna. Om ej denna uppställning kan medföra någon annan nytta, så har den dock en, som är obestridlig, nemligen den, att visa, huru man från ett visst håll gerna önskar att ställningen i Bondeståndet måtte betraktas; och att artikeln är skrifven med serskild afsigt attingalunda stadna i Handelstidningen, utan vandra vidare, först genom Minerva, sedan kanske genom Morgonen och åtskilliga landsortsblad, derpå kan man icke misstaga sig. Lyckligtvis är alltsammans så ytterst oefterrättligt ihopsatt, att hela taktiken deraf på en gång blottas; och för att inse detta utan all gensägelse, behöfver man blott jemnföra denna indelning med Ståndets förhållande under den nyss vidrörda diskussionen om första hufvudtiteln. Då nemligen först tillfället af denna diskussion framdrages såsom ett bevis på Hans Janssons och vissa hans anhängares omvändelse, hvilka rangeras såsom rojalister och ministerielle quand måme, medan på andra sidan ej blott Rutberg, Bengt Gudmundsson, Sven Heurlin och David Andersson m. fl., i motsats till de förra, upphöjas, utan äfven Strindlund och hans vänner sedan förra riksdagen påstås göra ett med desse i ÅR a NRO På I FE TEV SV få ET