:icke äro några sådana, utan egentligen en sadan; nemligen densamme, som skrifvit den första artikeln. Det vissa är, att det tillfälle, som genom Handelstidningen beredts läsaren till kollationering med Aftonbladets anmärkningar endast är ett tillfälle att få skåda samma lögnaktiga framställningar ännu en gång, som i den föregåenide korrespondensartikeln; och för att litet närmare upplysa såväl Götheborgs Handelstidning som allmänheten, i hvad mån ställningen inom Bondeståndet är sådan, som det förmäles, torde det ej vara ur vägen att upptaga och genomgå det vigtigaste af innehållet. För att redan ifrån början bereda sig en önskad utgångspunkt, anser korrespondenten sig först böra likasom förbehållsvis yttra, att Aftonbladet för det mesta sökt undandölja sådana förhandlingar i Ståndet, som icke utfallit efter dess önpskan. Antingen är detta ett både löjligt och oförskämdt påstående, och en krok utkastad i hopp att Handelstidningen menlöst skulle nappa derpå, eller ock bör man väl åtminstone kunna anse, alt några sådane personer, som sjelfve :säga sig vara bäst underrättade om förhållanderna i Bondeståndet, hafva i det påföljande försöket till bevisning dragit fram det bästa och kraftigaste de hafva att tillgå till bevisning derför. Antagom då att så är, och låtom oss se hvari detta består: Det dröjde ej länge efter riksdagens början, heter det, förrän Talmannen Hans Jansson visade sig som en nitisk regeringens budbärare, glömsk af den sjelfständighetskänsla, för hvilken han såsom riksdagsman hade blifvit så mycket utropad. Redan när frågan om de i Stats-Utskottet invalde Landshöfdingarne förekom hos Ståndet styrde han annan kurs, i det han gjorde allt sitt till för att få Utskottets yttrande utan vidare åtgärd lagdt till handlingarne, då deremot Ståndets majoritet önskade och äfven beslöt en formlig anmodan till Adeln att utse andra Utskottsledamöter. För att rätt kunna uppskatta syftningen af detta stycke, bör man sammanbålla det med ett följande, hvarest riksdagsmannen Strindlund, i motsats till Hans Jansson, framställes såsom en äkta folkets man. Korrespondenten yttrar nemligen: Också får man lof att göra Strindlund den rättvisan, att han är en bland de skarpsyntaste och dugligaste riksdagsmän, som någonsin funnits i Bondeståndet, samt att han dessutom är i taktiken måhända den mest bevandrade. Hans förhållande under närvarande period bar försonat fordna afvikelser. Han är nu alltid den förste att bevaka Ständets bästa, och det sker med en takt och hållning, som mer än en gång kommit Ståndet att nästan mangrant förena sig med honom. Man kunde säga, att han bytt roll med den fordne hjelten pHans Jansson, likväl med den skillnad, att Strindlund i erfarenhet och sakkännedom lemnar sin föregångare långt efter sig. Hvad denne frambar, kom vanligen icke ur egen fatabur, ehuru det tycktes så för den beundrande hopen, som fästade sig vid hans onekligen Jätta föredrag, men Strindlund deremot har alltid sjelf något i matsäcken, som man Säger. Minne läsaren ännu kan se hästfoten? Tänkom oss bara, Strindlund och Hans Jansson hafva helt och hållet bytt roller!! Men för att återkomma till det speciella fallet: om, såsom korrespondenten påstår, Hans Jansson gjort allt sitt till, för att få StatsUtskottets utlåtande rörande landshöfdingarnes ledamotskap lagdt till handlingarne, hvilket förefaller oss mycket otroligt, så borde väl något bevis derpå finnas i protokollet, och detta bevis skulle väl äfven kunna framhafvas. Likväl lirer något sådant ej kunna åstadkommas, utan korrespondenten får stå ensam med sin beskyllning. Vidare fortfar korrespondenten sålunda: Dercefter gaf han ett högst betänkligt hugg på sig vid öfverläggningen angående riksdagens. prolongation. För att afskräcka dem, som icke ville ingå ) på förlängningen, sökte han tyda grundlagen så, att om Ständet beslutade, att någon anmälan derom icke skulle hos Konungen göras, hade det på samma gång förklarat, att riksdagsärenderna voro behörigen fulländade — ett försök, som dock mötte l aså starkt motstånd, att han fann sig nödsakad återkalla den voteringsproposition, han i enlighet härmed hade föreslagit. Äfven detta påstående borde bevisas, ehuru det är ganska möjligt, att talmannen vid det ifrågavarande tillfället kan hafva gjort någon hemställan till Ståndet, hvilken blifvit af korrespondenten förvriden. Vi hafve ej sett protokollet öfver den dagens diskussion; men i alla fall är det för hvar och en som ej ledes af den blindaste partiskhet, tydligt, att då Konungen hade yttrat sin önskan om riksdagens afslutande i Januari, så kunde Hans Jansson, om han opponerat sig emot l: ett sådant afslutande, åtminstone icke då sägas gå ministerens bud och ärender. Sjelfva sakernas beskaffenhet visar dessutom, att de-ord, som korresp. här lägger Hans Jansson i munnen, icke innefattade någonting oriktigt, än mindre något så oförnuftigt, att man derföre kunde hafva rätt att skylla honom för omvända tänkesätt, bristande sjelfständighet, m. m. Dessa äro nu nästan alla de rysliga gravamina, på grund hvaraf den anonyme korrespondenten ansett sig tillständigt att med den mest obehindrade käckhet kasta smuts på en redlig mans politiska karakter och framställa honom såsom en vindflöjel: Annu återstår dock en sak: Flera an;dra bevis, säger korresp., skulle kunna anföras, men man torde, dem förutan, inse rätta sam;manhanget, då vi erinra om den tilldragelse, som inträffade under handiäggningen af Första Hufvudtiteln, eller frågan om anslagen till Kongl. Famil