na bortfiyttning, hafva blifvit en oskyldig orsak till dess obestånd. Hvad äter beträffar förhållandet emellan man och hustru, så är det, väl äfven den förre, som måste ombesörja och handhafva det vigtigaste i och för husets upprätthållande, samt förrätta sådane gröfre och tyngre arbeten, hvaribland må räknas att bygga hus och sköta jordbruket, samt mycket annat, hvartill qvinnan för flera orsakers skull är alldeles oskicklig och äfven saknar all fallenhet. Det vore då ej obilligt, att mannen för sina trägnare och tyngre mödor njuter en högre belöning, än qvinnan nu får uppbära; men icke dess mindre har utskottet tillstyrkt. att då mannen med döden afgår, skall enkan undfå icke allenast såsom giftorätt hälften af boct, utan ock fördel af bo oskifto, samt dessutom, i fall hon inga barn äger, morgongåfva af mannens enskilda lott i detsamma. Således skulle, om t. ex. mannen varit tvenne gånger gift, men endast lemnat barn efter sig med första giftet, vid skifte emellan dem och den barnlösa enkan, hon då bekomma sin fördel, sedan sin giftorätt och slutligen sin morgongåfva, af barnens lott i boet, det vill säga nära 2,.:delar af hela boet, ehuru det kunde inträffa, att ej någon skilling blifvit deriaf henne införd. Månne det vid ett slikt förhållande kan anses med rättvisa eller billighet öfverensstämmande, att mannens barn, hvilka torde hafva mest bidragit till husets förmögenhet, allenast skulle få sig tillskiftadt icke stort öfver en tredjedel deraf, och sålunda få ett skäligt fog till grämelse och harm deröfver, att, i följd af en obetänksam och hård lagstiftning, största delen af deras fäderneegendom blifvit på oskylda öfverflyttad; och skulle icke detta äfven kunna föranleda till en leda och vanvördnad från barnens sida, emot den. hvilken, såsom en verklig moder. borde af dem äras och behandlas, och hvilket, vid ett annat förhållande. icke eller skulle af dem åsidosättas. Hvad beträffar exemplet af Wärends härader i Småland, der män och qvinnor samt söner och döttrar hafva lika arfs och giftorätt, anmärkte han. dels att denna rätt alldeles icke grundar sig på någon positiv lagstiftning, utan på en urgammal sed, vedertagen såsom en belöning. tillerkänd qvinnokönet inom dessa härader, för ett af samma kön lyckligen utfördt hjeltemod mot en infallande fiende, och hvilken sed först genom kongl. förordningen den 26 Juni 1772 förklarades böra framgent blifva gällande; dels att densamma omständighet,som föranledt denna utsträckt af den eljest olika giftooch arfsrätten annorstädes i riket, skulle, i fall den nu föreskgne lagförändringen antages, från en och samma orsak leda till ett helt annat resultat, eller till det, att enär Sverges söner nu hafva landets försvar sig allena åliggande, de icke dessmindre, i afseende på uppgifne rätt, skola blifva underkastade en ganska väsentlig inskränkning, då just deremot en sådan rätt blifvit såsom en bragdelön för qvinnokön i Wärends härad betydligt utvidgad: varande det derjemte att märka, det vår tids qvinnor icke äro några stridskämpar, och kunna icke heller blifva sådana; men att, om de äfven med någon ovanligare bragd skulle beträdas, man kan taga för afgjordt, att den allenast afsett eller afser så beskaffade angrepp eller försvar, hvartill mannen finner olämpligt, att med sin höga fysiska kraft uppträda. På grund häraf yrkade han afslag å betänkandet. — Häruti instämde Lars Olsson från Stora Kopparbergs län, L. J. Gezelius från samma län, Joh. Eriksson i dito; Derjemte O!of Johansson muntligen anförde: I händelse den nya lagstiftningen skulle vinna bifall, befarar jag en i oändlighet utsträckt hemmansklyfning, och kan icke göra för mig fattligt huru den nu gällande skiftesstadgan skulle kunna tillämpas och äga förbindande kraft mot nya slägtens arfsanspråk. Om !y, hemman skall gå till delning emellan, A barn, två söner och två döttrar, och lösegendomen måste användas till betalning af boets skulder; hvilken af arfvingarne kan väl då lösa ut de öfrige? Återstår väl i sådant fall någon annan utväg än att de!a eller sälja fastigheten, och kan den nu gällande författningen angående hemmansklyfning för alla händelser äfven då tillämpas? Jag befarar att den föreslagna förändrade lagstiftningen i sin yttersta följd skall leda till det. för hela landet menliga förhållande, att de nu sjelfegande hemman afsöndras till Backstugukojor. I min hemtrakt äro de nuvarande jordpossessionerne så dåliga att, om inkomster och utgifter afdragas från jordens afkastning, äterstår ingen annan behållning än hvad som erfordras till lifvets nödtorftiga uppehälle. När nu broder -skall lösa ut syster efter laga värdering, men hemmanet, efter nyssnämnde beräkningsgrund, äsättes ett obetydligt värde, måste följderne blifva missheiåtenhet, kif, osämja och mångåriga rättegångar cmellan arftagarne. Såsom stöd för den tillstyrkande lagförändringen har åberopats lagens nu gällande bud om lika arfsoch giftorätt i städerne och för de, som till Presteståndet höra; men härvid bör dock märkas, att Presteeller Borgaresonen tager sin brorslott i dubbelt mått genom den kostsamma uppfostran, som i dessa stånd hörer till tidens anspråk; men af hvilken icke na bondeson bland fusen kan sägas blifva delaktig, Vidare förmenas att den nu varande lagstiftningens olika fördelning i arfoch giftorätt föreskrifver sig från forntidens rähet att icke åt qvinnan förläna lika rättigheter med mannen; men denna åsigt kan jag åtminstone icke gilla, utan tror tvertom densamma böra skrifvas pi räkningen af vår tids egoism och våra lagstiftare: inbillade företräde vid jemförelse med forntidens De män, som sammanskrifvit 1734 års lag, hade: min tanka förtjent ett bättre vittnesbörd, lika son jag lifligt önskar, att vid lagens bud i förevarand vigtiga frågor måtte få förblifva. — Lars Norrbi från Gottlands och Lars Jacob Boethins från Stor: Kopparbergs län instämde. (Forts. följer.) STOCK IIOLI Tyska snällposten, som bordt ankomma sist v an fm åa I Jan Rå mArsgANnRen Tid