hållsaktigt både i afseende på åtgång af arbete
och rudimaterier. Genom min ställning såsom
delägare hindras jag att offentligen uttala ett om-
döme om tillverkningens qualitet, men jag skulle
vara insändaren särdeles förbunden, om äfven han
ville med handling styrka sitt påstående.om tysk-
jernets homogenitet och sålunda tillsända mig en
med omsorg gjord tysksmälta, för att samtidigt
med våra puddlingssmältor, tagne utan urval,
pröfvas i en vällugns imtensiva hetta.
Insändarens farhåga för den stora afbränningen
vid flammugnars begagnande, önskade jag något
lugna med den uppgiften, att puddlingen vid Gam-
melkroppa vanligen lemnar 4 Skepp. smältjern af
21 Lisp. tackjern. Någre i större skala bedrifne
vällningsförsök hafva med detta jern ej egt rum,
emedan det blifvit afsändt och exporteradt i form
af ovällde smältstycken, men, enligt Valerii klas-
siska afbandling öfver jerntillverkningen i Belgien,
kan afbränningen, med tillverkning af alla sorter
gröfre och finare jern och hvarvid i allmänhet
två, stundom tre, vällningar förekomma, öfver-
hufvud antaga sådan, att 4,177 puddladt smält-
jern lemna 41000 färdigt stång- och mannufaktur-
jern. Under gynnsamma förhållanden uppgifves
enkel garfning att ofta ske med 5, procents af-
bränning. Det är ingen anledning att befara hö-
gre afbränning uti gasugn, än uti vanlig flamm-
ugn, utan tvertom, och har det visat siz att vid
öfver vällning af smältstycken uti härvarande gas-
ugn afbränningen vid god skötsel stadnat vid 35
procent. Det är sannolikt från Skebo-försöken,
som insändaren och mången annan tagit sin far-
håga för den stora afbränningen i flammugn, hvil-
ken likväl numera ej förekommer vid ordentligt
och ändamålsenligt skötte vällugnar.
Så långt i afseende på den techniska delen af
framställningen.
Under Insändarens resonnement i statsekono-
miskt hänseende, märkte jag, att han i ett fall
befinner sig 1 alldeles lika predikament med mig.
Vi dela nemligen båda, såsom egare af aflägsne
bruk, tackjernsköparens intresse och hafva sanno-
likt att, i händelse af beviljad frihet åt jerntill-
verkningen i landet, emotse ett stegradt pris af
den vigtigaste rudimaterien, tackjernet. Detta är
visserligen för oss ej hugnande, men icke bör
detta hindra oss att se och erkänna hyad rätt och
för fosterlandet nyttigast kan vara, och en så-
lunda ärligt uttalad mening skall, just genom vir
ställning, vinna mera vitsord.
Omständigheternas kraf är redan så mäktigt,
att, om frihet åt jerntillverkningen ej lagligen
meddelas, så gör den sig likväl i de flesta fall de
facto g gällande, och ett återhållande eller uppskju-
tande af detta lösgörande från närvarande tvång
skall, still oberäknelig skada, bibehålla den osä-
kerhet och ohestämdhet i åsigler, som nu eger
rum och som kanske mer än något annat bidrar
att hålla Sveriges jerntillverkning på samma stånd-
punkt af ofullkomlighet, der den för sekler sig
befunnit. Det är nemligen klart, att den bruks-
egare handlade oklokt och oförsigtigt, som, utan
afseende på de framtida förhållanden, hvilka af
en förändrad bergslagstiftning kunna uppkomma
och hvilka på framgången al en jernverksanlägg-
ning kunde hafva inflytande, företoge en mera
genomgripande förändring af nu varande sätt, att
hos oss tillverka jern. Låt deremot lagarne sna-
rare underlätta än hindra de tidsenliga förändrin-
garne och sannolikt skall sedan ej länge dröja,
innan någon vågar alt taga första steget och, det-
ta en gång gjordt, skola andre, i brist af något
bättre, följa efter att antaza de arbetsmethoder,
som redan annorstädes visa sig ändamålsenlige.
Man skall komma från afhandling till handling.
Insändaren finner slutligen skäl att yrka en
skadeersättning, utgilfven, vare sig af de bättre
lottade jernverken eller af staten, för de förlu-
ster, den enskilde egaren genom förändrade lagar
möjligen kunde komma att lida!
Visserligen hafva stundom i andra länder dy-
lika indemnifikationer egt rum, såsom t. ex. då
slafveriet i Engelska kolonierna afskaffades, men
det är ej troligt, alt man hos oss finner skäl att
betala för en verklig uppoffring, som staten gör;
ty så måste det väl anses, om en del jernverk,
belägna i skogrika trakter, skulle komma att ned-
läggas. Helt annan blefve deremot följden, om
dessa medel användes till kommunikationers för-
bättrande. Man skulle kunna säga att de aflägs-
ne verken derigenom flyttades närmare masug-
narne och grufvorne och sattes i tiilfälle att täfla
med de bättre belägne stångjernsbruken, eller de
skulle sjelfve kunna tillverka sitt tackjern af
malm, hemtad från Bergslagens grufvor, hvari-
zenom också någon fara för tackjernsbrist ej kun-
de uppstå. Detta vore således ett sätt att åt alla
bibehålla någorlunda jemnlikhet i ställning, ehuru,
jag medger det, mången kunde finnas benägnare
utt, såsom af Insändaren föreslaget, få af staten
mottaga en lösepenning för sine jordskötte smi-
lesprivilegier.
Insändaren har handlat försigtigt vid att ej
ned sitt namn ansvara för sine uppgifter och å-
igter, men huruvida detta skett med bibehållen
srannlagenhet, derom må andra döma.
G. Ekman.
FÅ kan Fn
Do er (OQO AA ÅL h- -— fr— b-
UNDERGÖRARE OCH VIDSKEPELSE.
Uti Nyare Norrlandsposten med dagens post
örekomma ett Par bref rörande en man, som
an taga vara på stulet gods. hvilka äro märk-