hållsaktigt både i afseende på åtgång af arbete och rudimaterier. Genom min ställning såsom delägare hindras jag att offentligen uttala ett omdöme om tillverkningens qualitet, men jag skulle vara insändaren särdeles förbunden, om äfven han ville med handling styrka sitt påstående.om tyskjernets homogenitet och sålunda tillsända mig en med omsorg gjord tysksmälta, för att samtidigt med våra puddlingssmältor, tagne utan urval, pröfvas i en vällugns imtensiva hetta. Insändarens farhåga för den stora afbränningen vid flammugnars begagnande, önskade jag något lugna med den uppgiften, att puddlingen vid Gammelkroppa vanligen lemnar 4 Skepp. smältjern af 21 Lisp. tackjern. Någre i större skala bedrifne vällningsförsök hafva med detta jern ej egt rum, emedan det blifvit afsändt och exporteradt i form af ovällde smältstycken, men, enligt Valerii klassiska afbandling öfver jerntillverkningen i Belgien, kan afbränningen, med tillverkning af alla sorter gröfre och finare jern och hvarvid i allmänhet två, stundom tre, vällningar förekomma, öfverhufvud antaga sådan, att 4,177 puddladt smältjern lemna 41000 färdigt stångoch mannufakturjern. Under gynnsamma förhållanden uppgifves enkel garfning att ofta ske med 5, procents afbränning. Det är ingen anledning att befara högre afbränning uti gasugn, än uti vanlig flammugn, utan tvertom, och har det visat siz att vid öfver vällning af smältstycken uti härvarande gasugn afbränningen vid god skötsel stadnat vid 35 procent. Det är sannolikt från Skebo-försöken, som insändaren och mången annan tagit sin farhåga för den stora afbränningen i flammugn, hvilken likväl numera ej förekommer vid ordentligt och ändamålsenligt skötte vällugnar. Så långt i afseende på den techniska delen af framställningen. Under Insändarens resonnement i statsekonomiskt hänseende, märkte jag, att han i ett fall befinner sig 1 alldeles lika predikament med mig. Vi dela nemligen båda, såsom egare af aflägsne bruk, tackjernsköparens intresse och hafva sannolikt att, i händelse af beviljad frihet åt jerntillverkningen i landet, emotse ett stegradt pris af den vigtigaste rudimaterien, tackjernet. Detta är visserligen för oss ej hugnande, men icke bör detta hindra oss att se och erkänna hyad rätt och för fosterlandet nyttigast kan vara, och en sålunda ärligt uttalad mening skall, just genom vir ställning, vinna mera vitsord. Omständigheternas kraf är redan så mäktigt, att, om frihet åt jerntillverkningen ej lagligen meddelas, så gör den sig likväl i de flesta fall de facto g gällande, och ett återhållande eller uppskjutande af detta lösgörande från närvarande tvång skall, still oberäknelig skada, bibehålla den osäkerhet och ohestämdhet i åsigler, som nu eger rum och som kanske mer än något annat bidrar att hålla Sveriges jerntillverkning på samma ståndpunkt af ofullkomlighet, der den för sekler sig befunnit. Det är nemligen klart, att den bruksegare handlade oklokt och oförsigtigt, som, utan afseende på de framtida förhållanden, hvilka af en förändrad bergslagstiftning kunna uppkomma och hvilka på framgången al en jernverksanläggning kunde hafva inflytande, företoge en mera genomgripande förändring af nu varande sätt, att hos oss tillverka jern. Låt deremot lagarne snarare underlätta än hindra de tidsenliga förändringarne och sannolikt skall sedan ej länge dröja, innan någon vågar alt taga första steget och, detta en gång gjordt, skola andre, i brist af något bättre, följa efter att antaza de arbetsmethoder, som redan annorstädes visa sig ändamålsenlige. Man skall komma från afhandling till handling. Insändaren finner slutligen skäl att yrka en skadeersättning, utgilfven, vare sig af de bättre lottade jernverken eller af staten, för de förluster, den enskilde egaren genom förändrade lagar möjligen kunde komma att lida! Visserligen hafva stundom i andra länder dylika indemnifikationer egt rum, såsom t. ex. då slafveriet i Engelska kolonierna afskaffades, men det är ej troligt, alt man hos oss finner skäl att betala för en verklig uppoffring, som staten gör; ty så måste det väl anses, om en del jernverk, belägna i skogrika trakter, skulle komma att nedläggas. Helt annan blefve deremot följden, om dessa medel användes till kommunikationers förbättrande. Man skulle kunna säga att de aflägsne verken derigenom flyttades närmare masugnarne och grufvorne och sattes i tiilfälle att täfla med de bättre belägne stångjernsbruken, eller de skulle sjelfve kunna tillverka sitt tackjern af malm, hemtad från Bergslagens grufvor, hvarizenom också någon fara för tackjernsbrist ej kunde uppstå. Detta vore således ett sätt att åt alla bibehålla någorlunda jemnlikhet i ställning, ehuru, jag medger det, mången kunde finnas benägnare utt, såsom af Insändaren föreslaget, få af staten mottaga en lösepenning för sine jordskötte smilesprivilegier. Insändaren har handlat försigtigt vid att ej ned sitt namn ansvara för sine uppgifter och åigter, men huruvida detta skett med bibehållen srannlagenhet, derom må andra döma. G. Ekman. FÅ kan Fn Do er (OQO AA ÅL h-— fr— bUNDERGÖRARE OCH VIDSKEPELSE. Uti Nyare Norrlandsposten med dagens post örekomma ett Par bref rörande en man, som an taga vara på stulet gods. hvilka äro märk