ende Ull Ika arisratt, och jag kan aldrig utan Skalig misstanka för egenhet och partiskhet anse dem, som i denna arfsfråga glömma sin egen moder, sin hustru, sina döttrar; och hvad belöning de få vid hemkomsten af de sina, lära de sjelfva få erfara. Jag fruktar alls intet för de små hemmansklyfningarne, då mannen får igen med sin hustru kanske mera än han lcmnat sin syster. Jag bifaller derföre Lagutskottets betänkande om lika arfsrätt, och slutar med dessa orden: dixi et me salvavi. Doktor SANDBERG. Tal. crinrade, att vigtiga skäl kunna anföras både för den lika och för den olika arfsoch giftorätten, samt genomgick flera af dessa å ena sidan och å den andra. Sedan han bland dessa anmärkt, att det af mannen fordras att han skall försörja kustru och barn, hvilket ingenstädes är ålagdt hustrun, yttrade han: Men ehuru detta sistnämnde skäl icke torde vara så lätt att vederlägga, hade jag dock en grund att vid sista riksdag yttra mig för lika arfsoch giftorätt, som icke kan undanrödjas, och denna grund är ingen annan än erfarenheten, Denna likhet har egt rum inom Presteoch Borgarestånden från uråldriga tider, utan att öfverklagas. Den har egt rum inom Eondeståndet uti Wärend i Kronobergs län, utan att under så långa tider någonsin fråga uppstått att få den förändrad eller upphäfven såsom ett gammalt missbruk. Under 142 år, som jag varit pastor i en folkrik församling i Södra Möre härad af Calmare län, hafva i medeltal omkring 40 äktenskapslysningar ärligen blifvit utfärdade för allmoge, och, med högst få undantag, hafva kontrahenterna alltid företett trolofningsbref eller äktenskapsförord, hvaruti de taga hvarandra uti hälftenbo och tillika förordna, att, om äktenskapet välsignas med barn, söner och döttrar skola ärfva lika. Detta sker både med bönder och backstugusittare; och af de förra äro somliga så försigtiga, att de tillika föreskrifva, att om lagen lägger hinder i vägen för lika arfsrätt i arfvejorden, skall dottren hafva vederlag uti aflinge och lösören. Och der sådant förut icke egt rum, hörer man ej sällan föräldrarne omtala, huru de genom testamente vilja afhjelpa denna olägenhet, som de anse för en orällvisa emot döttrarne. Afvenså skulle den brudgum, som cj ville taga sin brud i hälftenbo, icke blifya rätt väl anskrifven hos henne, åtminstone icke hos hennes fader och giftoman. En sådan öfvertygelse rotfäster sig hos folket mer och mer och tefver i dess medvetande. Härtill kommer, att deras äktenskapsförord och testamenten, om de skola få gällande kraft, måste vara bäde riktigt och tydligt skrifne och tillika nödvändigt lagfaras, såväl vid tinget näst efter vigseln, som efter endera makans död, hvilket alltid medförer omvägar och kostnader, och föranleder understundom besvärliga rättegångar, hvilket allt genom ett lagstadgande kunde undvikas Derföre har också allmogen i min hemort anmodat mig att yrka en sådan förändring, för hvilken äfven Bondeståndet med betydlig pluralitet vid åtminstone de tvenne sista riksdagarne förklarat sig. Af alla dessa skäl anser jag en lika arfsoch giftorätt för man och qvinna böra antagas. Jag nekar derlöre icke, att frågan kan synas uti en annan dager för Ridd. och Adeln, hvarest namn och stånd har en större betydelse än för oss ofrälse, och i sådant fall skulle den vara ett privilegium, som bemälte stånd eger att sjelft bevaka. Men vid adeliga personers giftermål i rika borgerliga familjer, är väl denna undantagslag ofördelaktig för de sednare, och man kan betvifla, om en sådan bör bibehållas endast för adelns skull såsom stånd, enär denna olikhet icke kan anses nödvändig för svenska jorden. För min del bifaller jag alltsa betänkandet, så väl i afseende på likhet i arfsoch giftorält, som i afseende på istadarättens utsträckning. Om denna sednare blir obegränsad eller slutar med 9:de led, torde väl vid tillämpningen blifva enahanda. Doktor KNÖS anmärkte först, att genom det långa uppskofvet med frågans företagande, ståndet kommit i ett svårt dilemma, men att just detta gjorde cen återremiss föga lämplig, såsom endast ledande dertill att Lagutsk. anmodar det högv. ståndet, att i detta ämne fatta sitt beslut. Återremissen skulle ock röja en tveksamhet, som ej är rätt förenlig med de välbekanta orden: man står eller faller sinom egen Herra; hvar och en vare viss i sitt sinne. Tal. önskade derföre, att frågan mätte genast definitivt afgöras. Hvad hufvudsaken beträffade, var tal. en varm vän af den lika arfsrätten, och hvarföre en olikhet skullc i detta hänseende ega rum, hade han aldrig kunnat inse och hans öfvertygelse härom gick tillbaka til de första faderslärdomarne om alla menskors likhet inför den högsta Rättvisans och Kärlekens cviga lag Han hade hört talas om stora politiska skäl, fö! olikhet i arfsrätt; men arfsrättens syntes honom vara nägot så rent och allmänt menskligt, att der just derigenom är oberoende af de mångfaldigt olik: politiska förhållanden, hvilka i andra hänseender ofta nödga till fastställande af inskränknigar oc qvalifikationer. . . i Historien visar, huru olikhet i arfsrätt uppkom mit, och att det varit någon yttre orsak — ick någon djup politisk eller statsekonomisk beräknin; — som framkallat denna olikhet. I äldre tider gicl ej annat i arf, än det söner allena kunde begagna feodalrätten grundades på inkräktning och blef pri mogeniturrätt, såsom i England, der Adeln, åtmin stone de jure, är hardt nära uteslutande i besitt ning af jordegendomen; den gamla Aasedesrätten Brödrariket, på hvilken hänsyftningar blifvit af fler talare gjorda, är, så vidt den kan anses höra hit ett af alldeles egna orsaker föranledt rättsförbhållandc som väl efter tal. oförgripliga tanka, ingalunda m anses höra till detta rikes företräden framför vår fosterland. Men om man vill betrakta frågan frå dess historiska sida, så bör man väl främst fästa si vid vårt eget lands historia. som visar, huru ma der alltmera närmat sig till likhet i arfsrätt, d först hälften mot. broder blifvit tillerkänd syste sedermera efter stadslag likhet i arfsrätt blifvit bi stämd, och för presterskapet en bekant: utvidgnir deri skett, utan att någonsin fråga blifvit väckt a från likheten återgå till olikheten; vidare i en så skild landsort den lika arfsrätten från lång tid til baka och till invånarnes stora båtnad och belätenh egt rum, samt slutligen en allmän önskan, att: denna likhet införd, spridt sig från denna landso i allt vidsträcktare kretsar, hvilka nu synas inn år sn hala aller åtminstone hardt nära hela fäderne