ende Ull Ika arisratt, och jag kan aldrig utan Ska-
lig misstanka för egenhet och partiskhet anse dem,
som i denna arfsfråga glömma sin egen moder, sin
hustru, sina döttrar; och hvad belöning de få vid
hemkomsten af de sina, lära de sjelfva få erfara. Jag
fruktar alls intet för de små hemmansklyfningarne,
då mannen får igen med sin hustru kanske mera än
han lcmnat sin syster. Jag bifaller derföre Lagut-
skottets betänkande om lika arfsrätt, och slutar med
dessa orden: dixi et me salvavi.
Doktor SANDBERG. Tal. crinrade, att vigtiga
skäl kunna anföras både för den lika och för den
olika arfs- och giftorätten, samt genomgick flera af
dessa å ena sidan och å den andra. Sedan han bland
dessa anmärkt, att det af mannen fordras att han
skall försörja kustru och barn, hvilket ingenstädes
är ålagdt hustrun, yttrade han:
Men ehuru detta sistnämnde skäl icke torde vara
så lätt att vederlägga, hade jag dock en grund att
vid sista riksdag yttra mig för lika arfs- och gifto-
rätt, som icke kan undanrödjas, och denna grund
är ingen annan än erfarenheten, Denna likhet har
egt rum inom Preste- och Borgarestånden från ur-
åldriga tider, utan att öfverklagas. Den har egt rum
inom Eondeståndet uti Wärend i Kronobergs län,
utan att under så långa tider någonsin fråga upp-
stått att få den förändrad eller upphäfven såsom ett
gammalt missbruk. Under 142 år, som jag varit pa-
stor i en folkrik församling i Södra Möre härad af
Calmare län, hafva i medeltal omkring 40 äkten-
skapslysningar ärligen blifvit utfärdade för allmoge,
och, med högst få undantag, hafva kontrahenterna alltid
företett trolofningsbref eller äktenskapsförord, hvaruti
de taga hvarandra uti hälftenbo och tillika förordna,
att, om äktenskapet välsignas med barn, söner och
döttrar skola ärfva lika. Detta sker både med bön-
der och backstugusittare; och af de förra äro som-
liga så försigtiga, att de tillika föreskrifva, att om
lagen lägger hinder i vägen för lika arfsrätt i arfve-
jorden, skall dottren hafva vederlag uti aflinge och
lösören. Och der sådant förut icke egt rum, hörer
man ej sällan föräldrarne omtala, huru de genom
testamente vilja afhjelpa denna olägenhet, som de
anse för en orällvisa emot döttrarne. Afvenså skulle
den brudgum, som cj ville taga sin brud i hälftenbo,
icke blifya rätt väl anskrifven hos henne, åtminstone
icke hos hennes fader och giftoman. En sådan öf-
vertygelse rotfäster sig hos folket mer och mer och
tefver i dess medvetande. Härtill kommer, att de-
ras äktenskapsförord och testamenten, om de skola
få gällande kraft, måste vara bäde riktigt och tyd-
ligt skrifne och tillika nödvändigt lagfaras, såväl vid
tinget näst efter vigseln, som efter endera makans
död, hvilket alltid medförer omvägar och kostnader,
och föranleder understundom besvärliga rättegångar,
hvilket allt genom ett lagstadgande kunde undvikas
Derföre har också allmogen i min hemort anmodat
mig att yrka en sådan förändring, för hvilken äfven
Bondeståndet med betydlig pluralitet vid åtminstone
de tvenne sista riksdagarne förklarat sig. Af alla
dessa skäl anser jag en lika arfs- och giftorätt för
man och qvinna böra antagas.
Jag nekar derlöre icke, att frågan kan synas uti
en annan dager för Ridd. och Adeln, hvarest namn
och stånd har en större betydelse än för oss ofrälse,
och i sådant fall skulle den vara ett privilegium,
som bemälte stånd eger att sjelft bevaka. Men vid
adeliga personers giftermål i rika borgerliga famil-
jer, är väl denna undantagslag ofördelaktig för de
sednare, och man kan betvifla, om en sådan bör bi-
behållas endast för adelns skull såsom stånd, enär
denna olikhet icke kan anses nödvändig för sven-
ska jorden. För min del bifaller jag alltsa betän-
kandet, så väl i afseende på likhet i arfs- och gifto-
rält, som i afseende på istadarättens utsträckning.
Om denna sednare blir obegränsad eller slutar med
9:de led, torde väl vid tillämpningen blifva enahanda.
Doktor KNÖS anmärkte först, att genom det långa
uppskofvet med frågans företagande, ståndet kommit
i ett svårt dilemma, men att just detta gjorde cen
återremiss föga lämplig, såsom endast ledande dertill
att Lagutsk. anmodar det högv. ståndet, att i detta
ämne fatta sitt beslut. Återremissen skulle ock röja
en tveksamhet, som ej är rätt förenlig med de väl-
bekanta orden: man står eller faller sinom egen
Herra; hvar och en vare viss i sitt sinne. Tal. ön-
skade derföre, att frågan mätte genast definitivt af-
göras. -
Hvad hufvudsaken beträffade, var tal. en varm vän
af den lika arfsrätten, och hvarföre en olikhet skullc
i detta hänseende ega rum, hade han aldrig kunnat
inse och hans öfvertygelse härom gick tillbaka til
de första faderslärdomarne om alla menskors likhet
inför den högsta Rättvisans och Kärlekens cviga lag
Han hade hört talas om stora politiska skäl, fö!
olikhet i arfsrätt; men arfsrättens syntes honom
vara nägot så rent och allmänt menskligt, att der
just derigenom är oberoende af de mångfaldigt olik:
politiska förhållanden, hvilka i andra hänseender
ofta nödga till fastställande af inskränknigar oc
qvalifikationer. . . i
Historien visar, huru olikhet i arfsrätt uppkom
mit, och att det varit någon yttre orsak — ick
någon djup politisk eller statsekonomisk beräknin;
— som framkallat denna olikhet. I äldre tider gicl
ej annat i arf, än det söner allena kunde begagna
feodalrätten grundades på inkräktning och blef pri
mogeniturrätt, såsom i England, der Adeln, åtmin
stone de jure, är hardt nära uteslutande i besitt
ning af jordegendomen; den gamla Aasedesrätten
Brödrariket, på hvilken hänsyftningar blifvit af fler
talare gjorda, är, så vidt den kan anses höra hit
ett af alldeles egna orsaker föranledt rättsförbhållandc
som väl efter tal. oförgripliga tanka, ingalunda m
anses höra till detta rikes företräden framför vår
fosterland. Men om man vill betrakta frågan frå
dess historiska sida, så bör man väl främst fästa si
vid vårt eget lands historia. som visar, huru ma
der alltmera närmat sig till likhet i arfsrätt, d
först hälften mot. broder blifvit tillerkänd syste
sedermera efter stadslag likhet i arfsrätt blifvit bi
stämd, och för presterskapet en bekant: utvidgnir
deri skett, utan att någonsin fråga blifvit väckt a
från likheten återgå till olikheten; vidare i en så
skild landsort den lika arfsrätten från lång tid til
baka och till invånarnes stora båtnad och belätenh
egt rum, samt slutligen en allmän önskan, att:
denna likhet införd, spridt sig från denna landso
i allt vidsträcktare kretsar, hvilka nu synas inn
år sn hala aller åtminstone hardt nära hela fäderne