öfning, och gör dermed det vackraste staccato i ha-
stiga löpningar; deremot är hans andhemtning för
mycket hörbar, hvarigenom den blir något störande.
Herr Westerdahls intonation är ren; sjelfva tonen
utmärkt rund, klar och så sonor, som flöjtens in-
skränkta natur medgifver det, och framför allt har
den denna ljufva, klagande timbre, som utgör ett så
väsendtligt grunddrag i instrumentets karakter.
Hr Westerdahl är således i besittning af de egen-
skaper, som sätta den estetiskt bildade konstnären i
stånd till att gifva sin produktion den högre full!-
ändningen: ett smakfullt föredrag, en poetisk karak-
ter, en ädel, sjeifständig styl. Hr W:s föredrag är
ej kallt mekaniskt, och mera än en gång förmärk-
tes drag af anda, eld, känsla; men deremot saknar
han ännu kraften att fasthålla dessa, såsom det
tycktes, omedvetna momenter, och deraf bilda ett
karakteristiskt helt. Ännu saknar hans föredrag
denna allt genomgående fläkt af poesi, denna för-
trollande grazie, och slutligen äfven denna elegans,
som äfven åt en förmåga, vida underlägsen hr We-
sterdahis, kan bereda lysande effekter.
Orsaken, hvarföre hr Westerdahl ännu saknar den
högre fulländningen, är genom hans vistande i en
provinsstad lätt förklarlig. Hans prestationer denna
afton innehöllo tydliga kriterier, att endast tillfälliga,
yttre omständigheter och ej en inre imbecillitet hin-
drat honom att uppnä ett. högre mål, och utan
denna öfvertygelse skulle vi endast i förbigående
hafva vttrat våra anmärkningar, väl vetande, att
klipphällen ändå aldrig kan frambringa rosor. Vi
tvifla ej, att hr Nesterdahl kommer att egna en
ökad omsorg åt förädlandet af sin .konstsmak, och
sålunda genom ett mera harmoniskt förhållande mel-
lan denna och sin betydliga tekniska förmåga snart
lyfta sin talang till den sällsynta höjd, som naturen
tyckes hafva bestämt till dess mål. —U—