Beträffande rättsgrunden, anmärkte tal. att det vore af föga vigt om arfsrätten anses vara en naturlig rätt, eller en konventionell, eller, om man så behagar, alldeles ingen rätt, ty här gälla den store skaldens ord: grau ist alle Theorie und grän des Lebens goldne Baum. Hvad man i alla fall och utan afsende på theorier ej gerna kan undgå att medgifva, är, att arfsrätten beror af, eller åtminstone står i nära samband med eganderätten, samt att i följd häraf begreppet af familjen och familjkärleken här måste tagas i betraktande. Men denna kärlek är då först fullkommen, när den ej är blott ömsesidig, utan ock ömsesidigt lika, och ehuru detta kärleksförhållande visserligen är något immaterielt, så bör man dock icke förbise, att här ej är fråga om öfverjordiska varelser, utan om jordiska, för hvilka det materiela alitid till viss grad är vilkor, vehikel och behof. Berföre vore det ock tal. öfvertygelse, äfvensom resultatet af den erfarenhet han kunnat förvärfva, att för familjlifvets trefnad och familjkärlekens bevarande det är af stor vigt och inflytelse, att hvardera af de båda äkta makarne så fullkomligt som möjligt känner sig vara, såsom man i dagligt tal plägar säga, den andres hälft — och dertill bidrager i sin mån äfven tilldelandet af lika giftorätt — samt att barnen känna sig vara bäde till föräldrarne och: hvarandra i det likhetsförhållande, som uttrycker eller afspeglar sig i den lika arfsrätten. För tal. erfordras vid denna frågas afgörande intet annat bevis. Om några anförda motskäl ville han dock säga sin tanka. Deraf att qvinnan ej kan sjelf förvalta sin egendom, hade man velat bestrida henne lika arfsrätt med mannen; men just qvinnans värnlöshet, framför allt såsom ogift, är ett skäl, hvarföre mången fader är mera angelägen att betrygga döttrarnes framtida bergning, än sönernas, hvilka vida lättare finna medel till uppehälle och förvärf. Qvinnans uppehälle säger man, kostar mindre; måhända så länge hon är ogift; men det ogifta tillståndet är ej hennes bestämmelse, ja, är det ännu mindre, än mannens, som — ehuru tal. visserligen ingalunda för honom tillstyrkte coelibatet — alltid, äfven såsom ogift, kan för sig finna en verksamhetssfer. Qvinnans sköna bestämmeise är att blifva maka och moder; är hon det, så måste jemförelsen, i anseende till behof för utkomst, icke anställas emellan blott manner och qvinnan, t. ex. en broder och cen syster, utan emellan bädas familjer, bådas hushåll, då olikheten ej blifver annan, än den, som kan bero af tillfälliga förhållanden (t. ex. större antal barn, 0. 8. V.), och dessa förhållanden kunna lika väl öka kostnaden för systerns hushåll, som för brodrens. — Man har talat om statsekonomiska vådor. I allmänhet trodde tal. att det fordras mera än menskligt förutseende, för att kunna beräkna dessa med någon visshet. Om vådorne af hemmansklyfning hyste han tvifvel och trodde, att den bär sitt korrektiv i sig sjelf; den olika arfsrätten befordrar dessutom hemmansklyfning, emedan man då får mindre arfslotter än efter lika arfsrätt; om dessa mindre jordlotter utbrytas eller icke, torde väl mest bero på lokala förhållanden, d. ex. huruvida tillfälle är (såsom t. ex. i skogstrakter) att bebygga nyhemman, o. s, v. Om fördelarne dezaf, att samma slägt oafbrutet besitter samma jord, var tal. ej heller fullt öfvertygad. Fosterlandskärleken är väl icke hos någon endast: kärlek till en viss jordtorfva, och svensken är väl i detta hänseende lika litet, som i alla andra, giebe adscriptus. Dessutom — är sakea riktig i och för sig, så styres den nog af Försynen till det bästa. Tal. trodde framför allt på sanningen af Gamaiicls vishetsregel. — Man hade äfven talat om förbindelser, som redan äro ingängne, aftal, som redamr äro träffade med afseende på den olika arfsrätten, och som, om likhet i arfsrätt införes, skulle rubbas och på ett vådligt och för mången olycksbringande sätt. Tal. trodde dock, att man under den tid af mera än !V, sekel, denna lagförändring varit i värt fäderaesland ifrågasatt, haft tid att bereda: sig härpå, så att dylika förbindelser och aftal väl i de fleste fall äro vilkorliga eller alternativa, säsom tal. specielt kände förhällandet vara med flera dylika, som voro honom närmare bekanta. Derföre kunde han ej häri se något oöfvervinneligt hinder. Med doktor Gumelius instämmer jag för öfrigt, tillade. tal., ochfår slutligen i minnet återkalla hvad en utmärkt man bland mina närmaste embetskamrater yttrade vid sednaste riksdag i detta stånd och i denna fräga: Vid riksdagen är 1828 talade jag mot förslaget till lika arfsrädt, dertill föranledd af politiska skäl. Jag är nu öfvertygad, att den politik är bäst, som grundar sig på rättvisa, och Dbifaller af denna anledning förslagetn. (Geijer, Prestest. Protok. 4840. B. 7, sid. 448). (Slutet följer.) PE NES UAE