Beträffande rättsgrunden, anmärkte tal. att det
vore af föga vigt om arfsrätten anses vara en na-
turlig rätt, eller en konventionell, eller, om man så
behagar, alldeles ingen rätt, ty här gälla den store
skaldens ord: grau ist alle Theorie und grän des
Lebens goldne Baum. Hvad man i alla fall och
utan afsende på theorier ej gerna kan undgå att
medgifva, är, att arfsrätten beror af, eller åtmin-
stone står i nära samband med eganderätten, samt
att i följd häraf begreppet af familjen och familj-
kärleken här måste tagas i betraktande. Men denna
kärlek är då först fullkommen, när den ej är blott
ömsesidig, utan ock ömsesidigt lika, och ehuru detta
kärleksförhållande visserligen är något immaterielt,
så bör man dock icke förbise, att här ej är fråga
om öfverjordiska varelser, utan om jordiska, för
hvilka det materiela alitid till viss grad är vilkor,
vehikel och behof. Berföre vore det ock tal. öfver-
tygelse, äfvensom resultatet af den erfarenhet han
kunnat förvärfva, att för familjlifvets trefnad och
familjkärlekens bevarande det är af stor vigt och
inflytelse, att hvardera af de båda äkta makarne så
fullkomligt som möjligt känner sig vara, såsom man
i dagligt tal plägar säga, den andres hälft — och
dertill bidrager i sin mån äfven tilldelandet af lika
giftorätt — samt att barnen känna sig vara bäde
till föräldrarne och: hvarandra i det likhetsförhål-
lande, som uttrycker eller afspeglar sig i den lika
arfsrätten. För tal. erfordras vid denna frågas af-
görande intet annat bevis.
Om några anförda motskäl ville han dock säga
sin tanka. Deraf att qvinnan ej kan sjelf förvalta
sin egendom, hade man velat bestrida henne lika
arfsrätt med mannen; men just qvinnans värnlös-
het, framför allt såsom ogift, är ett skäl, hvarföre
mången fader är mera angelägen att betrygga dött-
rarnes framtida bergning, än sönernas, hvilka vida
lättare finna medel till uppehälle och förvärf. Qvin-
nans uppehälle säger man, kostar mindre; måhända
så länge hon är ogift; men det ogifta tillståndet är
ej hennes bestämmelse, ja, är det ännu mindre, än
mannens, som — ehuru tal. visserligen ingalunda
för honom tillstyrkte coelibatet — alltid, äfven såsom
ogift, kan för sig finna en verksamhetssfer. Qvin-
nans sköna bestämmeise är att blifva maka och mo-
der; är hon det, så måste jemförelsen, i anseende
till behof för utkomst, icke anställas emellan blott
manner och qvinnan, t. ex. en broder och cen sy-
ster, utan emellan bädas familjer, bådas hushåll, då
olikheten ej blifver annan, än den, som kan bero
af tillfälliga förhållanden (t. ex. större antal barn,
0. 8. V.), och dessa förhållanden kunna lika väl öka
kostnaden för systerns hushåll, som för brodrens. —
Man har talat om statsekonomiska vådor. I allmän-
het trodde tal. att det fordras mera än menskligt
förutseende, för att kunna beräkna dessa med någon
visshet. Om vådorne af hemmansklyfning hyste han
tvifvel och trodde, att den bär sitt korrektiv i sig
sjelf; den olika arfsrätten befordrar dessutom hem-
mansklyfning, emedan man då får mindre arfslotter
än efter lika arfsrätt; om dessa mindre jordlotter
utbrytas eller icke, torde väl mest bero på lokala
förhållanden, d. ex. huruvida tillfälle är (såsom t. ex.
i skogstrakter) att bebygga nyhemman, o. s, v. Om
fördelarne dezaf, att samma slägt oafbrutet besitter
samma jord, var tal. ej heller fullt öfvertygad. Fo-
sterlandskärleken är väl icke hos någon endast: kär-
lek till en viss jordtorfva, och svensken är väl i
detta hänseende lika litet, som i alla andra, giebe
adscriptus. Dessutom — är sakea riktig i och för
sig, så styres den nog af Försynen till det bästa.
Tal. trodde framför allt på sanningen af Gamaiicls
vishetsregel. — Man hade äfven talat om förbindel-
ser, som redan äro ingängne, aftal, som redamr äro
träffade med afseende på den olika arfsrätten, och
som, om likhet i arfsrätt införes, skulle rubbas och
på ett vådligt och för mången olycksbringande sätt.
Tal. trodde dock, att man under den tid af mera än
!V, sekel, denna lagförändring varit i värt fäderaes-
land ifrågasatt, haft tid att bereda: sig härpå, så att
dylika förbindelser och aftal väl i de fleste fall äro
vilkorliga eller alternativa, säsom tal. specielt kände
förhällandet vara med flera dylika, som voro honom
närmare bekanta. Derföre kunde han ej häri se
något oöfvervinneligt hinder.
Med doktor Gumelius instämmer jag för öfrigt,
tillade. tal., och- får slutligen i minnet återkalla
hvad en utmärkt man bland mina närmaste embets-
kamrater yttrade vid sednaste riksdag i detta stånd
och i denna fräga: Vid riksdagen är 1828 talade
jag mot förslaget till lika arfsrädt, dertill föranledd
af politiska skäl. Jag är nu öfvertygad, att den po-
litik är bäst, som grundar sig på rättvisa, och Dbi-
faller af denna anledning förslagetn. (Geijer, Prestest.
Protok. 4840. B. 7, sid. 448). (Slutet följer.)
PE NES UAE