tläro desse bok- och prest-stormare ingalunda för-
mer än andre läsare, utan så tillvida sämre, alt
de visa sig ensidige, bittre och omedgörlige samt
-I tåla i sin sekt till och med sådane, som ligga i
- någon uppenbar last, hvarpå jag i denna försam-
Slling ej saknar flera exempel.
kl Efter denna inledande framställning om läsarenas
tlskiljaktighet i åsigter och förhållanden, öfvergår jag
- I till grankningen af den underdåniga ansökning, som
Inu ligger mig för händer och påkallar mitt ödmjuka
utlåtande.
Först och främst kan jag ej annat, än förklara min
tillfredsställelse deröfver, att sökanderne, som till-
höra det radikala eller strängt separatiska slaget,
ändtligen gjort allvar af de påståenden, de tiliförene
mera enskildt och utan stort anspråk på synnerligt
aseende framställt. Flere gånger har jag förgäfves
uppmanat dem, att för samvetets och församlingens
andliga välfärds skull, anklaga mig och mina embets-
Ibröder för Irriärighet, om de dertill hafva skäl, men
Ide hafva ej velat framträda. Öppet hafva de visser-
ligen kallat mig och andra lärare för falske profeter,
Toch sagt, att den lära, som vi i kyrkan predika, är
Ten djeflelära; men hittills hafva de uraktlåtit att
söka bevisa sina hårda beskyllningar. Nu hafva de
dock framträdt i ljuset och så blottat sig, att de
kunna blifva offentligen kände och bedömde.
Af den underdåniga ansökningen finnes, att de der
framställda klagomålen äro riktade direkte emot de
nya böckerna, (den nu begagnade Catechesen, Psalm-
boken och Kyrkohandboken hvars förkastlighet man
velat ådagalägga; samt indirckle mot presterskapet,
som i sin embetsutöfning dessa böcker godkänna och
efterfölja samt äfven vilja lägga samma tvång på
landra christna.
I Hvad nya Catechesen först vidkommer, lära kla-
I ganderne svårligen kunna visa, det de blifvit tvungne
att densamma vid sin och sina barns undervisning
begagna. Hittills åtminstone hafva de haft oqvald
frihet i valet mellan Gamla och Nya Catechesen, ehuru
denna medgifna frihet verkeligen medför stor olä-
oe FE Ef FP
ligast vid Nattvardsbarnens undervisning. Ungefär
hälften eller åtminstone tredjedelen ibland dessa hafva
läst den gamla Catechesen; de öfriga den nya, och.
I måste derföre serski!dt förhöras, lika som om de
I blifvit undervisade i tvenne olika salighetsläror. Önsk-
ligt och nödigt vore alltså, att den nya Catechesen,.
som onekligen är i flera afseenden felaktig, ehuru j
jåter i andra afseenden bättre och fullständigare än;
den gamla, måtte efter undergången, behöflig gransk-
ning och förbättring eller fullkomlig omarbetning,
till allmänt bruk vid christendoms- undervisningen!
påbjudas.
Obehindrad rättighet hafva sökanderne ock, att till
enskild andakt begagna gamla Psalmboken och borde
I derföre billigt rätta sig efter pluralitetens i försam-
lingen beslut, att till offentligt bruk vid gudstjensten
följa den nya. Men — säga de — den nya Psalmboken är
falsk. Genom falsk och ensidig tydning har hon blifvit
sådan för dem. Ty hur skall man annars begripa.
hvarföre uttryck och lärosatser fördömas såsom falska
i den nya, hvilka dock med nästan samma ord och i
samma mening godkännas såsom renläriga i den gamla
Psalmboken? Det vittnar föga fördelaktigt om deras
upplysning och sanningskärlek, då de uppsåtligen för-
tyda, hvad som både bör och kan tydas i kristlig me-
ning; det bevisar ock den dåliga beskaffenheten af
deras smak, då de af blind fördom illfånas att bibe-
hålla gamla Psalmboken oförändrad, och vilja derur
till sin uppbyggelse sjunga: Väl är den dina barn
så klen, Fatter och slår mot en sten. Att ditt namn
är förgätit; eller Han ätte och körde och samman-
förde, Hans oxar gingo att liggar ; eller In dulcti
jubito sjunger på jorden bo; All vår hjertans glädje
ligger in proes:pio, Alpha es et O, Alpha es et O;
eller Jag vill dem skåda, så du må båda, Jag vill
se, hur de sig flya; eller Hans hustru hade stängt
och sig omtänkt, Hon ville honom icke sia,; o. m. d.
Att tvinga sina medkristne, att till förment upp-
byggelse läsa och sjunga något dylikt, som det nyssj.
anförda ut gamla Psalmboken, anse sökanderne tvif-
velsutan för en välgerning, under det de beklaga så-
om en missgerning, att den nya i alla afseenden
uppbyggligare Psalmboken blifvit till offentligt bruk
införd.
Mycket vore att vidare anföra vid deras anmärk-
ningar mot så väl nya Catecheson som Psalmboken;
men enär anmärkningarne i de flesta fall äro så be-
skaffade, att de sjelfva upplysa lösligheten af sitt in-
ncehåll, samt förråda ett af blind secterism förvändt
sinne, anser jag öföerflödigt att derom vidare orda.
Det återstår således att i korthet skärskåda klagan-
dernes invändningar mot nya handboken, i hvilken
ritualen om dopet och konfirmation skall vara så j
grymt förfalskad, att de omöjligen kunna densamma!
med godt samvete antaga. Då påstå, att i det nya
dopet lagen och evangelium blifvit sammanblandade,
att barnet döpes mer till Mosen än till Christum och
ått det följaktligen blir mer jude än kristen. Denna
svåra beskyllning grunda de på följande tillägg straxt
efter trosbekännelsen i det nya dopformuläret: Detta
är den kristna tro, som vi hekänne; detta den
bekännels, som förbinder oss till de dyra pligter,
hvilka vår Frälsare oss lärer: (i Matth. 22: 37 etc.)
Du skall älska Herran din Gud — och din nästa så-
som dig sjelf.n
För att rätt uppfatta och bedöma vigten och vär-
det af detta tillägg, erfor.!ras något, hvartiil endast ett
fromt och fördomsfritt sinne kan beqväma sig, nemli-
gen att försätta sig i ritualförfattarenas belägenhet och
liksom med deras ögon betrakta saken. Hade de en-
ögde klaganderne kunnat förmå sig dertill, så skulle de
med tillfredsställe!se förnummit : 4:0) att den trosbekän-
nelse, som vid dopet uppläses, är den objectiva, kri-
steliga läran, som de sjalfya antaga och försvara; 2:0)
att denna objectiva tro måste, om den skall blifva sa-
liggörande, omfattas af den subjectiva; 3: 0) att den sub-
jectiva tron, som omfattar och tillegnar sig den objec-
liva, måste gifva något tecken till sitt lif ochsin san-
ning, hvilket i sin fullkomigaste uppenbarelse cj kan
vara något annat. än kärleken till Gud öfver aliting
och till nästan såsom till sig sjelf. De skulle då vi-
dare hafva erkännt, att i en kall, egoistisk och kär-
lekslös tid den erinran ingalunda må anses öfverflö-
dig, ännu mindre okristlig vid dopet, att tron på
den treeniga Guden utan kärlek till Flonom och
rästan är död cch fördömlig. Men klaganderne hafva
pj velat betrakta den föreskrifna dophandlingen ur
denna synpunkt, utan i stället begynnt erubbla på
genhet, dels vid de årliga husförhören, dels synner-
in eh AM mh