tläro desse bokoch prest-stormare ingalunda förmer än andre läsare, utan så tillvida sämre, alt de visa sig ensidige, bittre och omedgörlige samt -I tåla i sin sekt till och med sådane, som ligga i någon uppenbar last, hvarpå jag i denna församSlling ej saknar flera exempel. kl Efter denna inledande framställning om läsarenas tlskiljaktighet i åsigter och förhållanden, öfvergår jag I till grankningen af den underdåniga ansökning, som Inu ligger mig för händer och påkallar mitt ödmjuka utlåtande. Först och främst kan jag ej annat, än förklara min tillfredsställelse deröfver, att sökanderne, som tillhöra det radikala eller strängt separatiska slaget, ändtligen gjort allvar af de påståenden, de tiliförene mera enskildt och utan stort anspråk på synnerligt aseende framställt. Flere gånger har jag förgäfves uppmanat dem, att för samvetets och församlingens andliga välfärds skull, anklaga mig och mina embetsIbröder för Irriärighet, om de dertill hafva skäl, men Ide hafva ej velat framträda. Öppet hafva de visserligen kallat mig och andra lärare för falske profeter, Toch sagt, att den lära, som vi i kyrkan predika, är Ten djeflelära; men hittills hafva de uraktlåtit att söka bevisa sina hårda beskyllningar. Nu hafva de dock framträdt i ljuset och så blottat sig, att de kunna blifva offentligen kände och bedömde. Af den underdåniga ansökningen finnes, att de der framställda klagomålen äro riktade direkte emot de nya böckerna, (den nu begagnade Catechesen, Psalmboken och Kyrkohandboken hvars förkastlighet man velat ådagalägga; samt indirckle mot presterskapet, som i sin embetsutöfning dessa böcker godkänna och efterfölja samt äfven vilja lägga samma tvång på landra christna. I Hvad nya Catechesen först vidkommer, lära klaI ganderne svårligen kunna visa, det de blifvit tvungne att densamma vid sin och sina barns undervisning begagna. Hittills åtminstone hafva de haft oqvald frihet i valet mellan Gamla och Nya Catechesen, ehuru denna medgifna frihet verkeligen medför stor oläoe FE Ef FP ligast vid Nattvardsbarnens undervisning. Ungefär hälften eller åtminstone tredjedelen ibland dessa hafva läst den gamla Catechesen; de öfriga den nya, och. I måste derföre serski!dt förhöras, lika som om de I blifvit undervisade i tvenne olika salighetsläror. Önskligt och nödigt vore alltså, att den nya Catechesen,. som onekligen är i flera afseenden felaktig, ehuru j jåter i andra afseenden bättre och fullständigare än; den gamla, måtte efter undergången, behöflig granskning och förbättring eller fullkomlig omarbetning, till allmänt bruk vid christendomsundervisningen! påbjudas. Obehindrad rättighet hafva sökanderne ock, att till enskild andakt begagna gamla Psalmboken och borde I derföre billigt rätta sig efter pluralitetens i församlingen beslut, att till offentligt bruk vid gudstjensten följa den nya. Men — säga de — den nya Psalmboken är falsk. Genom falsk och ensidig tydning har hon blifvit sådan för dem. Ty hur skall man annars begripa. hvarföre uttryck och lärosatser fördömas såsom falska i den nya, hvilka dock med nästan samma ord och i samma mening godkännas såsom renläriga i den gamla Psalmboken? Det vittnar föga fördelaktigt om deras upplysning och sanningskärlek, då de uppsåtligen förtyda, hvad som både bör och kan tydas i kristlig mening; det bevisar ock den dåliga beskaffenheten af deras smak, då de af blind fördom illfånas att bibehålla gamla Psalmboken oförändrad, och vilja derur till sin uppbyggelse sjunga: Väl är den dina barn så klen, Fatter och slår mot en sten. Att ditt namn är förgätit; eller Han ätte och körde och sammanförde, Hans oxar gingo att liggar ; eller In dulcti jubito sjunger på jorden bo; All vår hjertans glädje ligger in proes:pio, Alpha es et O, Alpha es et O; eller Jag vill dem skåda, så du må båda, Jag vill se, hur de sig flya; eller Hans hustru hade stängt och sig omtänkt, Hon ville honom icke sia,; o. m. d. Att tvinga sina medkristne, att till förment uppbyggelse läsa och sjunga något dylikt, som det nyssj. anförda ut gamla Psalmboken, anse sökanderne tvifvelsutan för en välgerning, under det de beklaga såom en missgerning, att den nya i alla afseenden uppbyggligare Psalmboken blifvit till offentligt bruk införd. Mycket vore att vidare anföra vid deras anmärkningar mot så väl nya Catecheson som Psalmboken; men enär anmärkningarne i de flesta fall äro så beskaffade, att de sjelfva upplysa lösligheten af sitt inncehåll, samt förråda ett af blind secterism förvändt sinne, anser jag öföerflödigt att derom vidare orda. Det återstår således att i korthet skärskåda klagandernes invändningar mot nya handboken, i hvilken ritualen om dopet och konfirmation skall vara så j grymt förfalskad, att de omöjligen kunna densamma! med godt samvete antaga. Då påstå, att i det nya dopet lagen och evangelium blifvit sammanblandade, att barnet döpes mer till Mosen än till Christum och ått det följaktligen blir mer jude än kristen. Denna svåra beskyllning grunda de på följande tillägg straxt efter trosbekännelsen i det nya dopformuläret: Detta är den kristna tro, som vi hekänne; detta den bekännels, som förbinder oss till de dyra pligter, hvilka vår Frälsare oss lärer: (i Matth. 22: 37 etc.) Du skall älska Herran din Gud — och din nästa såsom dig sjelf.n För att rätt uppfatta och bedöma vigten och värdet af detta tillägg, erfor.!ras något, hvartiil endast ett fromt och fördomsfritt sinne kan beqväma sig, nemligen att försätta sig i ritualförfattarenas belägenhet och liksom med deras ögon betrakta saken. Hade de enögde klaganderne kunnat förmå sig dertill, så skulle de med tillfredsställe!se förnummit : 4:0) att den trosbekännelse, som vid dopet uppläses, är den objectiva, kristeliga läran, som de sjalfya antaga och försvara; 2:0) att denna objectiva tro måste, om den skall blifva saliggörande, omfattas af den subjectiva; 3: 0) att den subjectiva tron, som omfattar och tillegnar sig den objecliva, måste gifva något tecken till sitt lif ochsin sanning, hvilket i sin fullkomigaste uppenbarelse cj kan vara något annat. än kärleken till Gud öfver aliting och till nästan såsom till sig sjelf. De skulle då vidare hafva erkännt, att i en kall, egoistisk och kärlekslös tid den erinran ingalunda må anses öfverflödig, ännu mindre okristlig vid dopet, att tron på den treeniga Guden utan kärlek till Flonom och rästan är död cch fördömlig. Men klaganderne hafva pj velat betrakta den föreskrifna dophandlingen ur denna synpunkt, utan i stället begynnt erubbla på genhet, dels vid de årliga husförhören, dels synnerin eh AM mh