lika arfsrätten, och då må hon behålla den. TIiDalarne åter låter icke bondesonen gerna sig drifvas från den ärfda jorden. Så länge det för honom är möjligt förblifver han vid den — delar, om fastigheten sådant tillåter, med brodren och löser systerns del. Men att cn gräns för denna delning gifves,å är klart, äfvensom att den lika arfsrätten skallförsvära anskaffandet af lösen. Hemmansklyfningen är i denna ort redan så långt bragt, att den ej kan föras längre, och följden deraf har i synnerhet i bergslagen visat sig vara den, att der dessa små lotter åter skola skiftas lika, de gå från bönderne till herrarne och de förra blifva de sednares statdrängar. Ett lika menligt förhållande för Bondeståndet inträffar af den lika arfsrätten, i afseende på de större egendomarne, som nu tillhöra denna klass. Om dottren der ärfver lika med sonen, öfvergår hon ofta från sitt stånd, och blifver hustru åt någon halfherre, med hvilken hon icke sällan saknar den bergning, som hon, gift med en af sitt stånd, skulle hafva haft. — Men, såsom redan är sagdt, partiell erfarenhet kan här vara olika. Men den allmänna erfarenheten kan ej förnekas, att Svenska Bondeståndet under nu gä!lande arfslagar bibehållit sitt oberoende samt tillvext och tillvexer i välmåga; och kan det då, ur statsekonomisk synpunkt, vara välbetänkt att ändra det, som åstadkommit dessa resultater? Slutligen, i afseende på de svårigheter, som möta vid verkställigheten af den föreslagna förändringen, ville tal. nämna, att den rubbning, som deraf förorsikas i en mängd aftal, som just på grund af olika arfsrätt blifvit uppgjorda, leder, om den genast verkställes, till orättvisa, samt: att således antingen en viss preskriptionstid borde bestämmas, innan lagen sättes i verket, eller äfven stadgas, att densamrmåa endast i afseende på de äktenskap, som hädanefter ingås och för de barn som deraf födas må gälla. — Tal. slöt som följer: Saken synes i sin helhet tåla att ännu tänkas på. fven jag erkänner den mognande sanningens kraft, men tror icke att, rörande denna sak, denna mognid ännu inträffat, då de tvänne Stånd, som frågan rörer, om densamma yttrat motsatta tänkesätt. Jag anser med dess afgörande kunna hafvas anstånd, intill dess förändring af civillagen i dess helhet förekommer, och kan således icke bifalia betänkandet. Prosten EKSTRAND: Tal., som blifvit förekommen i hvad han ämnade yttra af flere andra talare, begärde att få förena sig med Hr professor Fries och att betänkandet måtte återremitteras med hemställan, att den föreslagna förändringen bifalles i hvad don rörer Borgareoch Bondeståndet, men att den hitintills gällande lagen rörande arfsrält m. m. må, hvad Riddersk. och Adeln angår, då de deruti icke önska nägon ändring, lända dem till framtida efterrittelse. Poktor NORSTRÖM hetraktade äfven frågan ur tvenne serskilda synpunkter, neml. 4:0 af enskild rätt, och 2:o af allmän nytta. Den förrasynpunkten kallade tal. den rent juridiska och frågade: Ar den ifrågasatte förändringen af den absoluta rättvisan ovilkorligen påkallad? Så mena utan tvifvelde,som yrka på förändringen. Detta vore godt och väl. Men om man, utan afseende på det bestående, ville på absoluta rättsprinciper bygga cn lag (2), så skulle alla samhällsförhållanden omstörtas. Dessa rättsprinciper grunda sig alldeles icke på någon filosofisk konstruktion; de uppkomma af sig sjelfva (2?) och utvecklas utur ett folks på samhällsförhållanden grundade begrepp. Om jag, yttrade tal., från den absoluta rättvisans synpunkt ville företaga en undersökning af alla våra lagstadganden, så torde måhända ganska få af dem blifva beståndande. Några få exempel ville tal. anföra: Den första paragrafen i vår allmänna lag bjuder vill man hjonelag bygga, då skall man mö af hennes giftoman begära. Här frågas nu med skäl: hvarföre må cj avinnan sjelf utse sin make? Är det icke cn hennes heligaste, vigtigaste rättighet? Sjette paragrafen i samma kapitel stadgar, att man ej får i äktenskap träda förr än han fyllt 24 år,. Men, om man vid 48 å 20 års ålder kan försörja hustru, på hvad grund förvägras honem att redan vid denna ålder ingå äktenskap? Är det cen naturliga rätten och billigheten, som skrifvit ett sädant lagbud? Och förbudet för fränder att äkta hvarandra, kan väl detta härledas utur absoluta rättsprinciper? Visst icke, lika litet som det går an systemet ogillas af den så högt beprisade naturliga rätten. Allt detta ådagalägger, att ganska många, om icke de flesta, lagstadganden äro dikterade, icke af den naturliga rätten, utan af samhällets behof och fördelar. Den absoluta rätten är således all deles icke skäl för den påstådda lagförändringen. Utginge men från denna, utan afseende å det bestående, så säger denna rätt ingalunda, att egendom skall öfverlåtas till barn: fastmera säger den, att innehafvaren eger fog att deröfver disponera efter godtfinnande, och att han sälunda, enligt fordna tiders sed; har rätttghet att taga den med sig i grafven, eller också att egendomen skall vid egarens död blifva ingens celler återgå till staten. Mannens pligt att anskaffa hvad som fordras för makarnes och barnens underhåll, och hustruns att det med sparsamhet och klokhet använda, fann tal. icke jemförliga, så att derpå må kunna grundas den lika arfsrätten. Bördan i detta afseende trycker ojemförligt mera. man: nen än hustrun. Derföre tillerkännes mannen högre både dagspenning och årslön än qvinnan. Vid sådant förhållande är det Väl rätt och billigt, att, vid hustruns dödsfall, hälften af det bo, till hvars förökande mannen med sitt arbete förnämligast bidragit, skall honom frånhändas af hustruns slägtingar eller hans egna barn? Annorlunda vore förhållandet med qvinnan. Hennes lefnadsbehof äro mindre; hennes fridsammare lynne gör det ock för henne lättare, jatt I såsom enka stanna qvar i huset än för mannen med dennes sjelfständigare lynne och vana vid oberoende. Det nu sagda om giftorätt gällde ock om arfsrätt. I ett hus, der barnen vistas hemma, bidrager sonen obestridligen i större män än dottren till husets förkofran. Pet synes väl då icke vara orätt, om han tager någon större del i arfvet. I förhoppning härom och viss att framdeles få bibehålla den egendom.