lika arfsrätten, och då må hon behålla den. TIiDa-
larne åter låter icke bondesonen gerna sig drifvas
från den ärfda jorden. Så länge det för honom är
möjligt förblifver han vid den — delar, om fastighe-
ten sådant tillåter, med brodren och löser systerns
del. Men att cn gräns för denna delning gifves,å är
klart, äfvensom att den lika arfsrätten skallförsvära
anskaffandet af lösen. Hemmansklyfningen är i den-
na ort redan så långt bragt, att den ej kan föras
längre, och följden deraf har i synnerhet i bergslagen
visat sig vara den, att der dessa små lotter åter skola
skiftas lika, de gå från bönderne till herrarne och
de förra blifva de sednares statdrängar. Ett lika
menligt förhållande för Bondeståndet inträffar af den
lika arfsrätten, i afseende på de större egendomarne,
som nu tillhöra denna klass. Om dottren der ärfver
lika med sonen, öfvergår hon ofta från sitt stånd,
och blifver hustru åt någon halfherre, med hvilken
hon icke sällan saknar den bergning, som hon, gift
med en af sitt stånd, skulle hafva haft. — Men, så-
som redan är sagdt, partiell erfarenhet kan här vara
olika. Men den allmänna erfarenheten kan ej för-
nekas, att Svenska Bondeståndet under nu gä!lande
arfslagar bibehållit sitt oberoende samt tillvext och
tillvexer i välmåga; och kan det då, ur statsekono-
misk synpunkt, vara välbetänkt att ändra det, som
åstadkommit dessa resultater?
Slutligen, i afseende på de svårigheter, som möta
vid verkställigheten af den föreslagna förändringen,
ville tal. nämna, att den rubbning, som deraf föror-
sikas i en mängd aftal, som just på grund af olika
arfsrätt blifvit uppgjorda, leder, om den genast verk-
ställes, till orättvisa, samt: att således antingen en
viss preskriptionstid borde bestämmas, innan lagen
sättes i verket, eller äfven stadgas, att densamrmåa
endast i afseende på de äktenskap, som hädanefter
ingås och för de barn som deraf födas må gälla. —
Tal. slöt som följer:
Saken synes i sin helhet tåla att ännu tänkas på.
fven jag erkänner den mognande sanningens kraft,
men tror icke att, rörande denna sak, denna mog-
nid ännu inträffat, då de tvänne Stånd, som frågan
rörer, om densamma yttrat motsatta tänkesätt. Jag
anser med dess afgörande kunna hafvas anstånd, in-
till dess förändring af civillagen i dess helhet före-
kommer, och kan således icke bifalia betänkandet.
Prosten EKSTRAND: Tal., som blifvit förekom-
men i hvad han ämnade yttra af flere andra talare,
begärde att få förena sig med Hr professor Fries och
att betänkandet måtte återremitteras med hemstäl-
lan, att den föreslagna förändringen bifalles i hvad
don rörer Borgare- och Bondeståndet, men att den
hitintills gällande lagen rörande arfsrält m. m. må,
hvad Riddersk. och Adeln angår, då de deruti icke
önska nägon ändring, lända dem till framtida efter-
rittelse. -
Poktor NORSTRÖM hetraktade äfven frågan ur
tvenne serskilda synpunkter, neml. 4:0 af enskild rätt,
och 2:o af allmän nytta. Den förrasynpunkten kal-
lade tal. den rent juridiska och frågade: Ar den
ifrågasatte förändringen af den absoluta rättvisan
ovilkorligen påkallad? Så mena utan tvifvelde,som
yrka på förändringen. Detta vore godt och väl. Men
om man, utan afseende på det bestående, ville på
absoluta rättsprinciper bygga cn lag (2), så skulle
alla samhällsförhållanden omstörtas. Dessa rätts-
principer grunda sig alldeles icke på någon filosofisk
konstruktion; de uppkomma af sig sjelfva (2?) och ut-
vecklas utur ett folks på samhällsförhållanden grun-
dade begrepp. Om jag, yttrade tal., från den ab-
soluta rättvisans synpunkt ville företaga en under-
sökning af alla våra lagstadganden, så torde måhända
ganska få af dem blifva beståndande. Några få ex-
empel ville tal. anföra: Den första paragrafen i vår
allmänna lag bjuder vill man hjonelag bygga, då
skall man mö af hennes giftoman begära. Här frå-
gas nu med skäl: hvarföre må cj avinnan sjelf utse
sin make? Är det icke cn hennes heligaste, vigti-
gaste rättighet? Sjette paragrafen i samma kapitel
stadgar, att man ej får i äktenskap träda förr än
han fyllt 24 år,. Men, om man vid 48 å 20 års
ålder kan försörja hustru, på hvad grund förvägras
honem att redan vid denna ålder ingå äktenskap?
Är det cen naturliga rätten och billigheten, som skrif-
vit ett sädant lagbud? Och förbudet för fränder
att äkta hvarandra, kan väl detta härledas utur ab-
soluta rättsprinciper? Visst icke, lika litet som det
går an systemet ogillas af den så högt beprisade na-
turliga rätten. Allt detta ådagalägger, att ganska
många, om icke de flesta, lagstadganden äro dikterade,
icke af den naturliga rätten, utan af samhällets be-
hof och fördelar. Den absoluta rätten är således all
deles icke skäl för den påstådda lagförändringen. Ut-
ginge men från denna, utan afseende å det bestående,
så säger denna rätt ingalunda, att egendom skall öf-
verlåtas till barn: fastmera säger den, att innehaf-
varen eger fog att deröfver disponera efter godtfin-
nande, och att han sälunda, enligt fordna tiders sed;
har rätttghet att taga den med sig i grafven, eller
också att egendomen skall vid egarens död blifva in-
gens celler återgå till staten. Mannens pligt att
anskaffa hvad som fordras för makarnes och barnens
underhåll, och hustruns att det med sparsamhet och
klokhet använda, fann tal. icke jemförliga, så att
derpå må kunna grundas den lika arfsrätten. Bör-
dan i detta afseende trycker ojemförligt mera. man:
nen än hustrun. Derföre tillerkännes mannen högre
både dagspenning och årslön än qvinnan. Vid så-
dant förhållande är det Väl rätt och billigt, att, vid
hustruns dödsfall, hälften af det bo, till hvars förö-
kande mannen med sitt arbete förnämligast bidragit,
skall honom frånhändas af hustruns slägtingar eller
hans egna barn? Annorlunda vore förhållandet med
qvinnan. Hennes lefnadsbehof äro mindre; hennes
fridsammare lynne gör det ock för henne lättare, jatt I
såsom enka stanna qvar i huset än för mannen med
dennes sjelfständigare lynne och vana vid oberoende.
Det nu sagda om giftorätt gällde ock om arfsrätt.
I ett hus, der barnen vistas hemma, bidrager sonen
obestridligen i större män än dottren till husets för-
kofran. Pet synes väl då icke vara orätt, om han
tager någon större del i arfvet. I förhoppning här-
om och viss att framdeles få bibehålla den egendom.