jemngoda, har M. V. Consistorium behagat infor
dra mitt utlåtande, hvilket jag härmed får i dju
paste ödmjukhet afgifva. :
Med den kännedom jag under loppet af flere
år haft tillfälle inhemta om härvarande läsares o-
lika art och beskaffenhet, torde mig tillåtas, att
derom, såsom för ämnet icke främmande, först
framställa en kort beskrifning, innan jag utlåter
mig öfver den ansökning, som nu egentligen är
1 fråga.
Det gemensamma kännetecknet på läsare i all-
mänhet är ett af flera föranledande orsaker ver-
kadt, lifligare intresse för det högre andeliga lif-
vet och allt hvad dermed står i närmare eller
fjärmare sammanhang. De hafva uppvaknat ur
den andeliga likgiltighet och försoffning, i hvilken
mängden af kristna beklagligen ligga nedsänkte.
Med bekymmerfullt allvar hafva de frågat: Hvad
skola vi göra, att vi måge salige varda? Och
då de i D:r Martin Luthers skrifter, förnämligast
i hans Kyrkopostilla och förklaring öfver Pauli
Epistel till de Galater tyckt sig finna svaret på
denna salighetsfråga mest öfverensstämmande med
den Heliga Skrift och synnerligast -tillfredsstäl-
lande för deras hjertan framstäldt, hafva de ute-
slutande fästat sig vid dessa skrifter, att de satt
dem i värde ej allenast i bredd med, utan ock
någon gång öfver sjelfva den Heliga Skrift.
I de sammankomster, som af läsarne till an-
daktsöfning hållas, föreläses derföre och förklaras
vanligen någon predikan ur Luthers Kyrkopostil-
la. Att förklaringarna då blifva trogna uttryck
af föreläsarens sinnesförfattning, hans större eller
mindre förmåga och andeliga erfarenhet, är na-
turligt: Ju mer han tagit åt sig af Luthers häf-
tiga, uppbrusande anda, desto ifrigare stormar
och ljungar han mot den närvarande tidens otro
och papistiska rigtning, mot både böcker och
prester, med hvilka han anställer den strängaste
räfst och öfver hvilka förkastelsedomen utan be-
sinning och skonsamhet uttalas. År han åter af
ett fogligare lynne och har han dessutom genom
en längre fortsatt, trägen läsning af Biblen och
Luther kommit från ytan till kärnan af Christi
lära, så röja hans ord och omdömen mera mild-
het och betänksamhet, och han söker, så mycket
möjligt är, frid med alla menniskor. Vid de om-
nämnda sammankomsterna händer likväl ej säl-
lan, att personer af alldeles motsatta lynnen och
åsigter sammanträffa, hvilka hvar för sig vilja
göra sig gällande. Så uppstå heta strider, hvil-
ka mer än en gång slutas dermed, att parterna
hafva i den heliga Treenighetens namn förkättrat
och bannlyst hvarandra.
På sådant sätt hafva flera 3lag af läsare upp-
kommit, neml. 4:o så kallade gamla läsare, som,
tidigt väckte till andelig besinning, under en län-
gre öfning i gudaktigheten gjort sig alltmer hem-
mastadde i Guds ord och derigenom blifvit frie
från ensidighetens, otålsamhetens och det andeli-
ga högmodets förnedrande träldomsok. För dem
är allt Guds ord lika kärt och dyrbart, hvarhelst
de finna det. De äro ej slafviskt bundne vid
bokstafven, utan söka efter andan, och kunna
derföre äfven finna sig vid den nyare tidens ut-
gifna skrifter i andeliga ämnen.
2:o Nyläsare, som röja mera omogenhet i an-
delig kunskap och erfarenhet, samt, oaktadt de-
ras nit för Guds sak, ännu i mer eller mindre
mån tryckas af det nyssnämnda träldomsoket.
Med afseende på deras olika förhållande i lära
och lefverne kunna desse delas (att jag om dem
må begagna en politisk benämning) i a) Mode-!
rata, som, om de ock högre älska och företrä-
desvis begagna, jemte Luthers skrifter, gamla
Psalmboken och Catechesen, likväl icke alldeles
förkasta de nya böckerna (Catechesen, Psalmbo-
ken och Handboken) samt dessutom genom en
trägen Kyrko- och Nattvardsgång gifva tillkänna,
att de ej vilja skilja sig ifrån den gällande kyrko-
ordningen. Flere anmärkningar göras äfven af dem
emot de nya böckerna, hvilka!de anse behäftade med
många brister och orena tillsatser, likväl icke så,
att en christen fördenskull bör öfvergifva försam-
lingen. b) Radieala, som, näst Bibeln, endast
älska och begagna vid andaktsöfningar Luthers
skrifter, och som alldeles fördömma de nya böc-
kerna och läroståndet, samt finna sig fördenskull
föranlåtne att afhålla sig från både Kyrka och
Nattvard. Genom. ensidig läsning af Luther -haf-
va de blifvit så genomluttrade af hat till papis- !
mens falska läror och bedräghga verkhelighet,!
att hvårje ord om goda gerningar ljuder i deras !
öron som en djeflalära. De hafva så fastnat i de :
Lutherska talesätten och ordvändningarna, att dej,
med största missnöje och misstroende anse alltls
andligt tal, som dermed icke i formen till alla!:
delar öfverensstämmer. De kunna ej begripa, att!
den himmelska sanningen kan efter olika tiders)
fordringar på olika sätt uttryckas och dock till ;
j
L
(
I
(
f
I
4
L
sitt innehållförblifva oförändrad. 1 deras trånga
bjerna har bokstafven så sammanväxt med andan,
alt de ej kunna åtskiljas utan alt andan med det
samma utsläckes.
Häraf härleder sig deras starka opposition, de-
ras fanatiska fiendskap emot de nya böckerna och
det rådande lärosättet. De finna deri någonting
nymodigt, för dem ovanligt och stötande, hvar-
med de ej kunna begå sig, och till hvars undan-
rödjande de begagna förkastelsens beqväma bann-
stråle. I den hemska bannlysningsifvern har det
mer än en gång händt dem, att de förkastat ut-
tryck och omdömen af Luther sjelf, emedan de
ej vetat, att de voro hans. Förgätande eller för-
aktande hans förmaning i förklaringen öfver det
8:de budet, att lyda allt till det bästa, bemöda
AA 0 0 sr ak AS AA LL . sv Ks
ng ö—-—- - -— ih CR -—- KV