jemngoda, har M. V. Consistorium behagat infor dra mitt utlåtande, hvilket jag härmed får i dju paste ödmjukhet afgifva. : Med den kännedom jag under loppet af flere år haft tillfälle inhemta om härvarande läsares olika art och beskaffenhet, torde mig tillåtas, att derom, såsom för ämnet icke främmande, först framställa en kort beskrifning, innan jag utlåter mig öfver den ansökning, som nu egentligen är 1 fråga. Det gemensamma kännetecknet på läsare i allmänhet är ett af flera föranledande orsaker verkadt, lifligare intresse för det högre andeliga lifvet och allt hvad dermed står i närmare eller fjärmare sammanhang. De hafva uppvaknat ur den andeliga likgiltighet och försoffning, i hvilken mängden af kristna beklagligen ligga nedsänkte. Med bekymmerfullt allvar hafva de frågat: Hvad skola vi göra, att vi måge salige varda? Och då de i D:r Martin Luthers skrifter, förnämligast i hans Kyrkopostilla och förklaring öfver Pauli Epistel till de Galater tyckt sig finna svaret på denna salighetsfråga mest öfverensstämmande med den Heliga Skrift och synnerligast -tillfredsställande för deras hjertan framstäldt, hafva de uteslutande fästat sig vid dessa skrifter, att de satt dem i värde ej allenast i bredd med, utan ock någon gång öfver sjelfva den Heliga Skrift. I de sammankomster, som af läsarne till andaktsöfning hållas, föreläses derföre och förklaras vanligen någon predikan ur Luthers Kyrkopostilla. Att förklaringarna då blifva trogna uttryck af föreläsarens sinnesförfattning, hans större eller mindre förmåga och andeliga erfarenhet, är naturligt: Ju mer han tagit åt sig af Luthers häftiga, uppbrusande anda, desto ifrigare stormar och ljungar han mot den närvarande tidens otro och papistiska rigtning, mot både böcker och prester, med hvilka han anställer den strängaste räfst och öfver hvilka förkastelsedomen utan besinning och skonsamhet uttalas. År han åter af ett fogligare lynne och har han dessutom genom en längre fortsatt, trägen läsning af Biblen och Luther kommit från ytan till kärnan af Christi lära, så röja hans ord och omdömen mera mildhet och betänksamhet, och han söker, så mycket möjligt är, frid med alla menniskor. Vid de omnämnda sammankomsterna händer likväl ej sällan, att personer af alldeles motsatta lynnen och åsigter sammanträffa, hvilka hvar för sig vilja göra sig gällande. Så uppstå heta strider, hvilka mer än en gång slutas dermed, att parterna hafva i den heliga Treenighetens namn förkättrat och bannlyst hvarandra. På sådant sätt hafva flera 3lag af läsare uppkommit, neml. 4:o så kallade gamla läsare, som, tidigt väckte till andelig besinning, under en längre öfning i gudaktigheten gjort sig alltmer hemmastadde i Guds ord och derigenom blifvit frie från ensidighetens, otålsamhetens och det andeliga högmodets förnedrande träldomsok. För dem är allt Guds ord lika kärt och dyrbart, hvarhelst de finna det. De äro ej slafviskt bundne vid bokstafven, utan söka efter andan, och kunna derföre äfven finna sig vid den nyare tidens utgifna skrifter i andeliga ämnen. 2:o Nyläsare, som röja mera omogenhet i andelig kunskap och erfarenhet, samt, oaktadt deras nit för Guds sak, ännu i mer eller mindre mån tryckas af det nyssnämnda träldomsoket. Med afseende på deras olika förhållande i lära och lefverne kunna desse delas (att jag om dem må begagna en politisk benämning) i a) Mode-! rata, som, om de ock högre älska och företrädesvis begagna, jemte Luthers skrifter, gamla Psalmboken och Catechesen, likväl icke alldeles förkasta de nya böckerna (Catechesen, Psalmboken och Handboken) samt dessutom genom en trägen Kyrkooch Nattvardsgång gifva tillkänna, att de ej vilja skilja sig ifrån den gällande kyrkoordningen. Flere anmärkningar göras äfven af dem emot de nya böckerna, hvilka!de anse behäftade med många brister och orena tillsatser, likväl icke så, att en christen fördenskull bör öfvergifva församlingen. b) Radieala, som, näst Bibeln, endast älska och begagna vid andaktsöfningar Luthers skrifter, och som alldeles fördömma de nya böckerna och läroståndet, samt finna sig fördenskull föranlåtne att afhålla sig från både Kyrka och Nattvard. Genom. ensidig läsning af Luther -hafva de blifvit så genomluttrade af hat till papis! mens falska läror och bedräghga verkhelighet,! att hvårje ord om goda gerningar ljuder i deras ! öron som en djeflalära. De hafva så fastnat i de : Lutherska talesätten och ordvändningarna, att dej, med största missnöje och misstroende anse alltls andligt tal, som dermed icke i formen till alla!: delar öfverensstämmer. De kunna ej begripa, att! den himmelska sanningen kan efter olika tiders) fordringar på olika sätt uttryckas och dock till ; j L ( I ( f I 4 L sitt innehållförblifva oförändrad. 1 deras trånga bjerna har bokstafven så sammanväxt med andan, alt de ej kunna åtskiljas utan alt andan med det samma utsläckes. Häraf härleder sig deras starka opposition, deras fanatiska fiendskap emot de nya böckerna och det rådande lärosättet. De finna deri någonting nymodigt, för dem ovanligt och stötande, hvarmed de ej kunna begå sig, och till hvars undanrödjande de begagna förkastelsens beqväma bannstråle. I den hemska bannlysningsifvern har det mer än en gång händt dem, att de förkastat uttryck och omdömen af Luther sjelf, emedan de ej vetat, att de voro hans. Förgätande eller föraktande hans förmaning i förklaringen öfver det 8:de budet, att lyda allt till det bästa, bemöda AA 0 0 sr ak AS AA LL . sv Ks ng ö—-—-— ih CR -—KV