JAIOH INOJHBNCTILCHUS OIMIdaCcn, monstras och skarska-
das, dessmera förvandla de sig till mäktiga skräck-
bilder, som skrämma till döds alla goda. beslut och
föresatser redan i deras födelse. — Tal. upprepade
hvad han någon gång tillförene trodde sig hafva ytt-
rat, eller att om någonting erkännes vara rätt, bör
man ej dröja att det fullfölja, äfven om vådor och
olägenheter skulle deraf i första hand befaras; ty af
det rätta kan dock aldrig ett verkligt, utan blott ett
skenbart ondt uppkomma.
Samma likhet tal. ansåg böra råda i arfsrätten.
samma likhet ansåg tal. äfven böra råda emellan äkta
makar, i afseende på giftorätten. Tal. tillät sig cj
något försök att vederlägga de skäl som anföras för
en motsatt mening, ty för den fullt oväldiga och för-
domsfria. granskningen skola de, hoppades han, falla
af sig sjelfva. Det nära sambandet emellan de båda
frågorna inses lätteligen af hvar och en. — Antages
den ena likheten, så mäste äfven antagas den andra.
Uti Wärends härad har det nu föreslagna nya och
mera kristliga rättsförhållandet varit infördt, under
flera århundraden. — Inga onda följder hafva deraf
uppstått. — Land och folk äro så lyckliga der, som
nägon annorstädes: — kanske lyckligare.
Tal. önskade att Lagutskottet äfven föreslagit bort-
tagandet af lagens stadgande om morgongäfva; men
han ville dock icke yrka återremiss, utan biföll be-
tänkandet sådant det var, så framt det högv. Ståndet
ej skulle finna, att ändring i detta hänseende kan
ske, utan återremiss.
Häri instämde Kontraktsprosten Liedzen.
Kontraktsprosten OSTERMAN: Det kunde väl anses
såsom förmätenhet, att uppträda i opposition ej blott
emot de lagkunnige män inom Utsk.,som handlagt detta
mål, utan äfven mot författarne af förslaget till ny civil-
lag; men just derför att denna frågan är af så stor
vigt, ansåg tal. det vara sin pligt att öppet uttala
sin åsigt, äfven med äfventyr att beskyllas för öfver-
drifven konservatism, för misskännande af qvinnans
värde, för obillighet, orättvisa och mera sådant. Han
måste dock i förhand reservera sig emot alla sådane
misstydningar, emedan hans yttrande grundar sig på
ren öfvertygelse om det för landet mindre nyttiga
och båtande uti den föreslagna lagförändringen. Han
respekterade dock deras öfvertygelse, som tänka olika,
helst som han sjelf länge hyst tvekan och villrådig-
het, och skälen å motsidan synas vid första påseen-
det ganska bindande och öfvertygande. Men de torde
icke uthålla profvet. Orättvisa uti nu gällande lag-
stadganden om olika arfs- och giftorätt vore mera
skenbar än verklig. Orättvis skulle lagen vara,
om det kunde bevisas, att någon har naturlig rätt
att ärfva. Men en sådan i naturen grundad rätt
till arf eger ingen menniska. Arfsrätten grundade
sig på en consensus presumtus hos den som ärfves,
i följe hvaraf det kan antagas, att den aflidne, om
han sjelf kunde disponera öfver sin qvarlåtenskap,
skulle helst vilja att dess barn och närmaste anhö-
riga deraf komme i besittning. Men med antagande
häraf måste dock staten anses ega rätt att ordna arfs-
lagarne efter sina högre ändamål och med afseende på
det allmännas väl. Att staten har denna rätt syntes
deraf, att arfsrätten är olika i olika länder. I några
länder gäller förstfödslorätten, i andra uteslutande
rält för söner eller större rätt för dessa än för dött-
rar, i andra åter är arfsrätten lika fördelad emellan
begge könen. Allt detta hevisade, att i lagarnes
bestämmelser om arfsrätten öfverallt ingått högre
motiver än privaträttens, och att vid desse bestäm-
melser afseende blifvit fästadt så väl å samhällets för-
delar som å de olika könens olika ställning och förhål-
lande till hvarandra och till samhället. Den nu gäl-
lande lagen skulle, för det andra, vara orättvis, om
det kunde bevisas, att staten har samma eller lika
beskaffade fordringar af qvinnan som af mannen,
eller af den förra har lika stora och ansvarsfulla
förbindelser tll samhället som den sednare. Men
detta lärer icke kunna bevisas. Mannens och qvin-
nans verkningskrets-inom samhället äro ganska olika.
Båda hafva visserligen pligter och förbindelser att
uppfylla — och hvar och en förtjenar aktning i den
mån han uppfyller dem — men dessa förbindelser
äro icke lika, icke desamma. Det är åt mannen,
staten anförtror sina embeten och värf, det är hans
pligt att försörja hustru och barn, icke tvärtom,
lehuru undantag härifrån kunna ega rum. Mannen
tillhör att förvärfva och anskaffa hvad som erfordras
till husets underhåll; hustrun att med klokhet och
sparsamhet vårda och använda den gemensamma
egendomen. Ar det orättvist att dån förre, genom
erhållande af större materiella medel,sättes i till-
fälle att fullgöra sina medborgerliga och husliga
åligganden? Lefnadskostnaden för en person a!
mankönet anses vanligtvis vara större än för cn
af qvinkönet; så väl daglön, som årslön, är ge-
I menligen dubbelt större för mannen än för qvin-
nan, det vill säga, afpassade efter hvarderas olika
larbete, olika krafter och olika behof; ja, den
I personliga afgift, som till staten erlägges för det
Iskydd den lemnar hvarje person i samhället, är
Ilju dubbelt så stor för mannen, :som för qvin-
Innan, hvilket äfven tyckes antyda på den olikhet
li fordringar, staten har af personer af olika kön.
I Talaren kunde då icke finna nägon serdeles orätt-
; visa uti nuvarande lag om olika arfs- och giftorätt,
I helst det vore vilkorligen tillåtet att genom testa-
I mentariska dispositioner jemna de missförhållanden
som någon gång kunna uppkomma. Rättvisan be-
står icke deruti, att alla få lika stora lotter, utan
I deruti, att hvar och en får det, som sätter honom
1; tillfälle att fullgöra sina åligganden, efter sin olikö
I bestämmelse och verkningskrets inom samhället, sam
,lenligt de af naturen förlänta olika krafter. — De
skäl för förslagets antagande, att inom preste- och
) borgarestånden lika arfsrätt gäller, vore lätt veder
-llagdt, dermed att inom dessa stånd sönerna vanligt
a I vis redan före arfsdelningen genom uppfostran utbe
I kommit mer än dubbelt emot döttrarne, hvarom tal
-l åberopade föregående talare och de tilt betänkande
albifogade reservationer. Här vore egentligen fräg:
-lom arfsrätt till fastighet på landet, och den kund
-lur många skäl försvaras. Ty om den upphäfdes
-Iskall deraf uppkommå jordens alltför längt drifn:
-Istyckning i små delar, som menligt inverkar på min:
-Idre jordägarnes bestånd och välmåga; svårigheter
slför broder att lösa den arffallna jordlotten, skull
-j ökas, och deraf uppkomme skuldsättning eller hem:
on I manens klyfning i smärre delar, som icke lemna bru
slkaren nödtorftig bergning, hvarigenom jorden omsi
5. F
nr RA LAR a Llanitalictar cam iska cinlf.