Avilket Jag har löga anledning tro, sa skall samma
fråga hvarje ny riksdag väckas och uppreta passio-
nerne, och utgången blir ingalunda tvetydig. För
att undanrödja ett ständigt oro- och stridsämne, är
denna från Bondeständet sjelf uppgifna bana den en-
da, som förenar alla stridiga intressen. Den morali-
ska kraft brister, som för gunst af eller hat till nå-
gon, fattar sina beslut!
Med professor Fries förenade sig doktor Bexell,
prostarne Helen, Ahlstrand och Berlin samt kommi-
nister Hedin.
Kontraktsprosten ODELBERG: Det måste med-
gifvas, att hittills gällande stadganden om giftorätt
och arfsrätt icke innebära önskvärd jemnlikhet in-
för lagen, eller medföra önskvärd enkelhet i tillämp-
ningen; att ämnet, i fråga, kan, säsom ett helt för
sig, afgöras, oberoende af det väntade nya civil-lags-
förslaget, samt ändtligen, att lika arfsrätt för begge
könen icke är så orättvis, eller kan vara så skadlig
inom den s. k. herremanna-klassen, der sönerne mer-
ändels genom sin kostsammare uppfostran fullt ut
ändå taga broderlotten, och sedermera ofta nog öf-
vergifva fädernehuset eller fädernejorden, att försöka
sin lycka på tjenstemanna-banan. — Inom det egent-
liga Bondeståndet fruktade tal. dock lika gifto- och
arfsrätt blifva menliga. — I afseende på den förra
borde anmärkas, att vanligen männen dö före hu-
strurna, och att ej sällan enkorna, för att kunna
sköta egendomen, eller derföre att bjertat är lätt-
rördt, ingå i nytt äktenskap, — någon gång med en
inställsam, medellös äfventyrare. — Skulle nu dessa
enkor få rätt till hälften af boet, endast med det
undantag. den föreslagna nya 2 i 40 kap. Gifter-
måis-Balken bestämmer, minskades oskäligt arfvet för
barnen af förra äktenskapet, hvilka, tilläfventyrs,
dessutom i mera än ett afseende finge röna det de
erhållit stjuffader. — Beträffande åter den lika arfs-
rätten, torde dansamma, införd öfver allt, slutligen
komma att vålla, det allmogens besutenhet försvin-
ner, och, såsom hr assessor Lagergren uti sin re-
servation yttrat, den egentliga jordbrukande befolk-
pningen småningom sjunker från sin nuvarande sjelf-
ständighet till blotta daglönare. — Sälunda ökades
proletärernas antal och pauperismen; denna följd
deraf, att möjligheten att utlösa systrars arfvedel för
bondesonen försväras, trodde tal. böra behjertas.
Då tal. i Lag-utskottet, såsom suppleant, deltagit
i någon, men likväl icke afgörande, behandling afl
detta ämne, ville han nu yttra sin åsigt och för-
klara, det han icke vågade rösta för Utskottets pro-
jekterade lika gifto- och arfsrätt för alla rikets in-
byggare, men väl biträda den af Utskottet yrkade ut-
sträckningen af istadarätten för syskons afkomlingar
och derpå grundade alternativa förslag till en för-
ändring af Ärfdabalkens tredje kapitel.
Doktor BROMAN: Hade ej kunnat för sig sjelf
vederlägga reservanternas inkast, men deremot fun-
nit Utskottets skål af dessa reservationer dels under-l:
gräfda, dels vederlagda. Den princip, som vill ar-
beta sig upp i den politiska lagstiftningen, är den-
samma, som vill göra sig gällande uti arfslagstift-
ningen, nemligen den personliga rättens. Denna
kunde icke nekas och vore aldrig bestridd i mora-
liskt och religiöst afseende(?). Men uti den politi-
ska och arfslagstiftningen ingår, jemte personliga rät-
ten, äfven en annan, nemligen statens, som fordrar
garantier för sitt beständ, sin säkerhet och sin ut-
veckling. Således skulle ett förhållande, sedt ur den
enskilda rättens synpunkt, kunna vara rättmätigt,
utan att derföre staten kan erkänna det såsom så-
dant(?). Ett exempel härpå, bland flera andra, vore
den oinskränkta religionsfriheten, hvilken personen
kan fordra, men staten icke medgifva. MHärutaf an-
såg tal. ock den olikhet kunna förklaras, som råder
i nästan alla länders arfslagstiftningar, hvaraf synes,
att hvarje serskild stat deruti infört de modifikatio-
ner af den personliga rätten, hvilka den ansett mest
betryggande för sin egen säkerhet och bestånd. Och
som statens säkerhet och bestånd hufvudsakligen
bero al den fasta egendomen, eller jordbesittningen,
så finnas ock dessa modifikationer egentligen i lag-
stiftningen, rörande denna. En sådan modifikation
af den personliga rätten äro våra gamla arfslagar för
de klasser, som egentligen ega jorden. Dennas sam-
manhållning i någorlunda stora delar är för staten
nödvändig, dels för säkerheten, att bidragen deraf
skola kunna utgå, dels för den ännu vigtigare, att
jorden må kunna så skötas, att den gifver ett öfver-
skott för tillfälliga, eller af lefnadsomständigheterna
nödvändigblifna behof. Från den tillstyrkta lika
arfsrätten skulle vi snart komma till den oinskränkta
hemmansklyfningen, hvilken tal. trodde redan vara
antydd såsom önskvärd uti ett af de stånd, som gil-
lat detta betänkande; och sålunda skall vägen öpp-
nas för det sträfvande, som, kanske mot . sin vilja,
men bländadt af de vackra förespeglingarne om
lyckan af rättigheternas jemnlikhet, äfven der plig-
ternas ej kunna finnas, skall göra det gamla Sverige
till ett Irland, sönderdeladt icke i hemmantal, utan
i potatisland, bebodt af ett folk, som har intet att
förlora, utan, kastadt emellan folkledare, icke skall
kunna af någon statsmakt sammanhållas. — De, som
vilja antaga den lika arfsrätten för qvinnan inom de
jordegande stånden, borde ock, tyckte tal., yrka upp-
häfvandet af det lagens bud, som nekar qvinnans
myndighetsrätt vid samma ålder, som mannens; ty
likhet i eganderätt borde äfven medföra likhet i dis-
positionsrätt. — Tal. fann med oro i detta memo-
rial och många andra företeelser ett upplösningsele
ment, under namn af reform, hafva inträngt i alla
fäderneslandets förbållanden ifrån sjelfva grundlagen
intill de mest speciella stadganden. Han bestrider
icke reformernas nytta och stundom nödvändighet,
men fruktade deras brådstörtande, hvarigenom sam-
hället möjligen kunde kastas i vädor, hvilka hvarken
skola kunna hejdas eller botas, då alla dess fognin-
gar förut äro lossade. Derföre fruktade han denna
reform, och ville motsätta sig den med sin röst, in-
tilldess andra skäl för dess genomförande kunna upp-
sökas och nägra garantier för de fruktade följderna
anvisas, för att icke ikläda sig ansvaret för den 0-
vissa utgången af en förändring, hvilkens obehöflig-
het en hundraärig erfarenhet bevittnat. Tal. önska-
de, att Sveriges Bondestånd måtte, 100 år efter den-
na förändring, ega lika rättmätiga anspråk på akt-
ning och anseende, som det egt och eger genom dess
ännu gällande arfstagstiftning. — Öfvertygad, att anta-
gandet af denna lagförändring ej skal verka hvarken
till fäderneslandets allmänna elter Ridd. och Adelns
AA AA -—-— Då B-—-— — — om uu
un