Avilket Jag har löga anledning tro, sa skall samma fråga hvarje ny riksdag väckas och uppreta passionerne, och utgången blir ingalunda tvetydig. För att undanrödja ett ständigt orooch stridsämne, är denna från Bondeständet sjelf uppgifna bana den enda, som förenar alla stridiga intressen. Den moraliska kraft brister, som för gunst af eller hat till någon, fattar sina beslut! Med professor Fries förenade sig doktor Bexell, prostarne Helen, Ahlstrand och Berlin samt komminister Hedin. Kontraktsprosten ODELBERG: Det måste medgifvas, att hittills gällande stadganden om giftorätt och arfsrätt icke innebära önskvärd jemnlikhet inför lagen, eller medföra önskvärd enkelhet i tillämpningen; att ämnet, i fråga, kan, säsom ett helt för sig, afgöras, oberoende af det väntade nya civil-lagsförslaget, samt ändtligen, att lika arfsrätt för begge könen icke är så orättvis, eller kan vara så skadlig inom den s. k. herremanna-klassen, der sönerne merändels genom sin kostsammare uppfostran fullt ut ändå taga broderlotten, och sedermera ofta nog öfvergifva fädernehuset eller fädernejorden, att försöka sin lycka på tjenstemanna-banan. — Inom det egentliga Bondeståndet fruktade tal. dock lika giftooch arfsrätt blifva menliga. — I afseende på den förra borde anmärkas, att vanligen männen dö före hustrurna, och att ej sällan enkorna, för att kunna sköta egendomen, eller derföre att bjertat är lättrördt, ingå i nytt äktenskap, — någon gång med en inställsam, medellös äfventyrare. — Skulle nu dessa enkor få rätt till hälften af boet, endast med det undantag. den föreslagna nya 2 i 40 kap. Giftermåis-Balken bestämmer, minskades oskäligt arfvet för barnen af förra äktenskapet, hvilka, tilläfventyrs, dessutom i mera än ett afseende finge röna det de erhållit stjuffader. — Beträffande åter den lika arfsrätten, torde dansamma, införd öfver allt, slutligen komma att vålla, det allmogens besutenhet försvinner, och, såsom hr assessor Lagergren uti sin reservation yttrat, den egentliga jordbrukande befolkpningen småningom sjunker från sin nuvarande sjelfständighet till blotta daglönare. — Sälunda ökades proletärernas antal och pauperismen; denna följd deraf, att möjligheten att utlösa systrars arfvedel för bondesonen försväras, trodde tal. böra behjertas. Då tal. i Lag-utskottet, såsom suppleant, deltagit i någon, men likväl icke afgörande, behandling afl detta ämne, ville han nu yttra sin åsigt och förklara, det han icke vågade rösta för Utskottets projekterade lika giftooch arfsrätt för alla rikets inbyggare, men väl biträda den af Utskottet yrkade utsträckningen af istadarätten för syskons afkomlingar och derpå grundade alternativa förslag till en förändring af Ärfdabalkens tredje kapitel. Doktor BROMAN: Hade ej kunnat för sig sjelf vederlägga reservanternas inkast, men deremot funnit Utskottets skål af dessa reservationer dels under-l: gräfda, dels vederlagda. Den princip, som vill arbeta sig upp i den politiska lagstiftningen, är densamma, som vill göra sig gällande uti arfslagstiftningen, nemligen den personliga rättens. Denna kunde icke nekas och vore aldrig bestridd i moraliskt och religiöst afseende(?). Men uti den politiska och arfslagstiftningen ingår, jemte personliga rätten, äfven en annan, nemligen statens, som fordrar garantier för sitt beständ, sin säkerhet och sin utveckling. Således skulle ett förhållande, sedt ur den enskilda rättens synpunkt, kunna vara rättmätigt, utan att derföre staten kan erkänna det såsom sådant(?). Ett exempel härpå, bland flera andra, vore den oinskränkta religionsfriheten, hvilken personen kan fordra, men staten icke medgifva. MHärutaf ansåg tal. ock den olikhet kunna förklaras, som råder i nästan alla länders arfslagstiftningar, hvaraf synes, att hvarje serskild stat deruti infört de modifikationer af den personliga rätten, hvilka den ansett mest betryggande för sin egen säkerhet och bestånd. Och som statens säkerhet och bestånd hufvudsakligen bero al den fasta egendomen, eller jordbesittningen, så finnas ock dessa modifikationer egentligen i lagstiftningen, rörande denna. En sådan modifikation af den personliga rätten äro våra gamla arfslagar för de klasser, som egentligen ega jorden. Dennas sammanhållning i någorlunda stora delar är för staten nödvändig, dels för säkerheten, att bidragen deraf skola kunna utgå, dels för den ännu vigtigare, att jorden må kunna så skötas, att den gifver ett öfverskott för tillfälliga, eller af lefnadsomständigheterna nödvändigblifna behof. Från den tillstyrkta lika arfsrätten skulle vi snart komma till den oinskränkta hemmansklyfningen, hvilken tal. trodde redan vara antydd såsom önskvärd uti ett af de stånd, som gillat detta betänkande; och sålunda skall vägen öppnas för det sträfvande, som, kanske mot . sin vilja, men bländadt af de vackra förespeglingarne om lyckan af rättigheternas jemnlikhet, äfven der pligternas ej kunna finnas, skall göra det gamla Sverige till ett Irland, sönderdeladt icke i hemmantal, utan i potatisland, bebodt af ett folk, som har intet att förlora, utan, kastadt emellan folkledare, icke skall kunna af någon statsmakt sammanhållas. — De, som vilja antaga den lika arfsrätten för qvinnan inom de jordegande stånden, borde ock, tyckte tal., yrka upphäfvandet af det lagens bud, som nekar qvinnans myndighetsrätt vid samma ålder, som mannens; ty likhet i eganderätt borde äfven medföra likhet i dispositionsrätt. — Tal. fann med oro i detta memorial och många andra företeelser ett upplösningsele ment, under namn af reform, hafva inträngt i alla fäderneslandets förbållanden ifrån sjelfva grundlagen intill de mest speciella stadganden. Han bestrider icke reformernas nytta och stundom nödvändighet, men fruktade deras brådstörtande, hvarigenom samhället möjligen kunde kastas i vädor, hvilka hvarken skola kunna hejdas eller botas, då alla dess fogningar förut äro lossade. Derföre fruktade han denna reform, och ville motsätta sig den med sin röst, intilldess andra skäl för dess genomförande kunna uppsökas och nägra garantier för de fruktade följderna anvisas, för att icke ikläda sig ansvaret för den 0vissa utgången af en förändring, hvilkens obehöflighet en hundraärig erfarenhet bevittnat. Tal. önskade, att Sveriges Bondestånd måtte, 100 år efter denna förändring, ega lika rättmätiga anspråk på aktning och anseende, som det egt och eger genom dess ännu gällande arfstagstiftning. — Öfvertygad, att antagandet af denna lagförändring ej skal verka hvarken till fäderneslandets allmänna elter Ridd. och Adelns AA AA -—-— Då B-—-— — — om uu un