— Östgötha Correspondenten har förr än man väntade, nemligen i det med gårdagsposten ankomne nummer, meddelat förklaring öfver den protest af Herrar Arnell, Bläm, m. fl., som blifvit genom detta blad för sistlidne thorsdag framställd och äfven, som man erfar, till Correspondenten insänd. Denna förklaring, som här nedan meddelas, befriar oss, som vi förutsatte, från besväret att ånyo kommentera brefaffären, öfver hvilken, protesterne i sanning icke spridt något ljus. Östgötha Correspondenten säger: Uti protesten emot allt offentliggörande genom tidningspressen af förtroliga samtal i enskildte hus instämma äfven vi till alla delar, nb. likväl med ett vilkor, det neml., att den enskilda rådplägningen icke är af den egenskap. att, till följe af sina resultater, kunna skadligt inverka på det offentliga lifvets samhällsrätt, hvarmed vi mena sådana förtroliga samtal i enskildte hus, som möjYigtvis t. ex. föregingo Gustaf II:s mord eller sådane, som möjligtvis skulle kunna afse förberedande åtgärder, till undertryckande af ett lands konstitutionella frihet. I detta afseende kunna de förtroliga samtalen aldrig påräkna åtminstone vår tystnad. Så mycket om pressens skyldiga egard mot det enskildta, hvarmed rman torde observera, det vi likväl icke sagt, att de nu ifrågavarande herrarne och deras samtal afsågo någotdera af dessa tvenne alternativer, emedan, efter som det är oss berättadt, de fleste eller 6 af dem blefvo, utan att veta afsigten, inbjudne till herr landssekreteraren Nordström, hvilken då, sjelf eller genom någon annan, uppläste herr baron P:s bref. Det är också till detta bref och icke till något annat vi hållit oss, och att detsamma till sitt innehåll och syfte ej var af enskild natur, lärer väl ej tarfva några vidare bevis. Det angick en af landets: vigtigaste, ehuru hos oss annars nog litet utvecklade, konstitutionella rättigheter, neml. det offentliga samtalet, om samhället rörande offentliga angelägenheter, och som väl bör tillgodonjuta till det minsta lika mycken helgd — som de förtroliga i enskildta hus. Man hade länge, alltför länge, afvetat huru den gamla, saligen afsomnade regimens ännu sig .sjelfve öfverlefvande coryfeer på den enskildta skriftvexlingens väg utspridt skiljaktiga rygten inom landet, hvilka komprometterade H. M. Konungens liberala försäkringar i throntalet, äfvensom sedermera inför Riksstånden, och det var derföre af den högsta vigt för det allmänna, att bevisligt få fast i någon gifven person, som befattade sig med dylika ogrundade insinuationer, den radikala ultrakonservatismen till fromma, för att sålunda en gång göra slut på ett dylikt, den nye monarken och hans styrelse i smyg undergräfvande system — och det må äfven anmärkas — dessa rygten hafva äfven nu upphört. Att publiciteten derför hvarken borde eller kunde tiga stilla härmed — bevisar sig aldra bäst af följderna. Red. kan således icke medgifva sig saker till att nu, lika så litet som någonsin förut, hafva velat våldföra helgden af det ,fridlysta umgängslifvetsp krets. Det är en beskyllning, hka kränkande för 0ss, som om vi hade beskyllt herrar Arnell, Blum, Brogren, Friesendorff m. fl. att från det husliga, enskildta lifvets samtalskrets — hafva afsett att ,våldföra helgden af det offentliga konstitutionella lifvets utveckling, hvilket vi dock aldrig gjort, och icke ännu göra. Vi hafva icke nedsatt dessa herrars värde genom någon förklenande beskyllning; såsom de ansett sig tillständigt att göra med oss. Hur mäktig äfven menniskan må vara, Hur liten eller arm hon vara vill, Hon har en egen heder att försvara Men föddes ock — med egen gadd dertill. För vår del öfverlemna vi endast dessa herrars beskyllning emot oss — till allmänhetens eget bedömande. Derefter följer deras generella förklaring, att vår uppgift. skulle vara sanningslös.