arfsrätten har funnits inom de båda andra. De fö-
TtTespeglingar man i ståndet hört voro afskräckande,
men grundade sig icke på bevis, utan blott på sup-
positioner. En annan talare hade äberopat Wärends
härad, och talaren frågade om man med rigtig grund
kunde säga, att den lika arfsrätten åstadkommit nå-
got ondt inom denna ort. Tal. anhöll om bifall till
Utskottets förslag. :
Hr von TROIL, SAMUEL: De anmärkningar,
som emot det föredragna betänkandet blifvit fram-
ställda, hade allt mer styrkt talaren i den öfverty-
gelsen, han redan länge hyst, att bäde rättvisa, bil-
lighet och statsklokhet påkallade den af Utskottet
föreslagna förändring i arfslagarne. Nästan ingen
hade kunnat bestrida billigheten af en dylik åtgärd;
men desto mera vigt hade man fäst vid politiska och
statsekonomiska skäl. Man hade användt den takti-
ken att föra diskussionen å sidan om ämnet. Tal.
ville dock hvarken med den ene af sina motståndare
räkna eller uppmäta Frankrikes parceller, följa den
andre på dess dans kring Majstängen, elter med den
tredje undersöka, huruvida ej rättvisan fordrade, att
om den lika arfsrätten blifvit införd, de friska bar-
nen i elt hus skulle tvingas förtära lika mycket me-
dikamenter som det sjuka ). Man hade af den långa
tid, hvarunder nuvarande arfsförhållanderna varit
gällande, velat hemta ett stöd för afstyrkandet af
alla förändringar i densamma; men en orättvisa,
som fortfarit under sekler, fordrade, just för dennas
länga kontinuitet, mer än någon annan, rättelse. Arfs-
lagarne voro stiftade på en tid, då civilisationen och
förmildring i :seder befunno sig på en helt annan
ståndpunkt än nu. Mannen var då allt, qvinnan
intet, om ej den förres betydelselösa bihang genom
lifvet, verktyget för hans råa passioner. Dessa för-
hållanden Ycro nu förändrade; qvinnan hade åter-
tagit den plats i samhället, som Skaparen för henne
bestämt; lagarne borde väl då undergå en derefter
lämpad förbättring. Den olika arfsrätten sades haf-
va ett tvåfaldt syftemål: att bibehålla jorden inom
slägterna och att förekomma dess styckning i alltför
små lotter. I afseende på det första, visade dagliga
erfarenheten huru föga man lyckats med nuvarande
förhållanden uppnå detta ändamål. Der flere arf-
vingar finnastill en egendom, mäktade sällan en af
sönerna utlösa sina syskon, så framt han ej genom
giftermäl eller andra förhållanden kommit i besitt-
ning af en förmögenhet, som satt honom i tillfälle
att erlägga lösningssumman. Derföre såg man äf-
ven, vid ganska mänga tillfällen, den fasta egendo-
men öfverflyttas på en af mågarne, kanske oftast för-
säljas. Men orsaken till denna egendemarnes för-
flyttning låge i 1809 års riksdagsbeslut, i Ridd. och
Adelns då gjorda afsäge!se af rättigheten att uteslu-
tande innehafyva Säterier, och i de nya grunder, som
då uppgjordes för stiftandet af fideikommisser. Ville
man bibehålla jorden inom slägterna och förekomma
de större cgendomarnes styckning, så skulle man ta-
git steget fuilt ut, och hos oss, likasom i England,
infört majorats-systemet. Detta system hade likväl
aldrig incm svenska nationen slagit fast rot, och
funne med hvarje år allt färre förespråkare. Hyad
jordens styckning i alltför små lotter beträffade, vore
den en följd af vår ekonomiska lagstiftning, icke af
arfslagarne; den vidt utsträckta hemmansklyfningen
vållade den. Systern vore äfven nu berättigad att
utbryta sin lott, och då denna är vida mindre, än
den skulle blifva med lika arfsrätt, måste man med-
gifva att i många fail hemmancens ytterligare sön-
derstyckning just genom det gamla stadgandet be-
fordras längt mera, än genom det nu: föreslagna.
Alla de förespeglade olägenheterna kunde och borde
förekommas genom utvidgande af testamentsrätten
och genom förbättrade ekonomiska lagar. I äldsta
tider hade svenska qvinnan ingen arfsrätt; Birger
Jarl, som rättade detta missförhåliande, gick redan
långt nog för sin tid, då han berättigade qvinnan
att ärfva hälften emot mannen. Hennes rätt till arf
i all slags egendom blef derigenom erkänd. Politi-
ska konsiderationer och egennyttans beräkningar hos
de lagstiftande männerne äro troligen orsaken att
man sedermera ej vågat fullt uttaga steget. Det
aillhörde vår upphsta tid att afhjelpa penna brist;
ty hvar finnes väl anledningen att qvinnan blott
skäll äga half arfslott? Med lika mycket skäl kunde
man: säga, att hon af den gemensamma cegendo-
meh ej hör erhålla mera än en fjerdedel eller
en åttondedel emot mannen. Gif henne lika el-
ler intet, och man går ätminstone konseqvent
till väga. För hälften funnes ingen annan grund att
äberopa, än seklermas häfd. Om denna häfd varit
orättvis, om den innebär en ibland de största brister
i vår lagstiftning, så tillhörde det i framsta rummet
dbttå upplysta stånd, att lemna qvinnan den upprät-
telse, hvaraf hon så länge varit i mistning och hvar-
till hon har så rättmätiga anspråk. Denna upprät-
telse kunde ej länge uteblifva. Den allmänna rösten
hade i detta fall alltför tydligt och alltför högljudt
uttalat sig, och det vore denna röst, hvartill man
bör lyssna, derföre att det ej är hotets, men hbiilig-
hetens och rättvisans. Dessutom, hvad hade väl Ridd.
och Adeln att frukta af en dylik förändring? Om
qvinnan erhåller lika arfsrätt med mannen, återfår
den sednare genom giftermål hvad han förlorar i arf.
Skola ej barn, som hafva lika anspråk på föräldrars
kärlek och omvårdnad, också vara lika berättigade
att dela den förmögenhet, de lemna efter sig? Skall
brodren, hvars uppfostran och fortskaffande i verl-
den kostat vida mera än systerns, och som, ty värr,
ej sällan genom cn lättsinnig lefnad medtagit en be-
tydlig del af förmögenheten, det oaktadt efter föräl-
drarnes död taga dubbel lott emot henne. Och ha-
de ej denne kroder, antingen han inträder på em-
betsmannabanan eller inom de närande yrkena, vida
lättare att betrygga sin utkomst, än den värnlösa
systern, hvars härda lott det ofta biir att äta släg-
tingars nådebröd, eller genom handarbeten uppehålla
ett glädjelöst lif? Sökte man ej nu ofta att genom
testamenten eller konstlade köpeafhandlingar mildra
arfslagarnes orättvisa? Och skulle ej alltid denna ut-
— AA - —- AA få —- rn ff) KV ft ÅA BA J-
I KL a ngn uu mv VP VI OA
väg återstå för de föräldrar, som af en eller annanl.
orsak funno sig befogade att gynna ett eller några
af sina barn på de öfriges bekostnad? Man borde
dessutom besinna, att i vär egoistiska tid sällan nå-
gra giftermål knytas, utan ett nog längt sträckt af-
seende på den förmögenhet, qvinnan i boet medför.
Derföre .denna mängd af ogifta qvinnor, hvilkas trå-
nande, ensliga lif är ett talande bevis att de ej upp-
fylla sin bestämmelse. Derföre denna mängd af kar-
lar, som, af naturen danade till förträMliga familje-
dar föredraga en lefnad, bunden af inga fiättrar-