endast medel för en rikare tankeutveckling: hvaröst taöken, pogsien fattades, der gällde de honom intet. — Detta verk gafs ganska förtjenstfullt af Hrr dSAubert, Elvers, Randel, Schwartz och Sack. Ensemblen var ypperlig, och uppfattningen träffade i allmänhet karakteren rätt; endast i första allegrot gafs en och annan fras något prosaiskt. Serskildt bör man nämna Hr Randels solida och artistiska utförande af det obligata altpartiet uti En skarp kontrast med Mozarts lugna, klara tonbilder frambragte den stormiga f-mollsonaten af Beethoven. Onekligen kan endast en Beethovens storartade och dystra fantasi framalstra ett så skakande nattstycke; dock finnas i vår tanke fiera sonater af denne mästare, hvilka med en lika grandios karakter förena vida mera klarhet och fattlighet, och således egna sig bättre för det offentliga föredraget. Att denna sonat är mest briljant, är en omständighet, som härvid ej bör komma i beräkning. — Hr Stein gaf sonaten ej allenast med mycken värma och energi, utan äfven med den sans och hållning, som vanligen karakteriserar hans spel, och här äfven bevisade, att lösningen af de gåtor, som Beethoven stundom förelägger sina exekutörer, ej är främmande för honom. . Herr Sack utförde ett vackert andante ur en violoncellkonsert af B. Romberg; han gaf här ett nytt prof på sitt så uttrycksfulla och sångrika föredrag, ehuru vi ej veta, om det kunde kommit gubben Romberg att förlåta styckandet af hans komposition. — Deremot kunna vi ej nog tacka herr dAubert, för det han endast gaf ett par profbitar ur en konsert af Beriot, förutsatt att det öfriga andades samma skröplighaet som dessa — ty deraf hade vi gudi nog. Det var ett andante med dertill hörande rondo, som föredrogs, och befanns vara af en så konfus beskaffenhet, att vårt förstånd stod stilla vid tanken på, att herr dAubert mäktat lära sig detta utantill. Måtte vederbörande virtuoser en gång upphöra att anse begreppen platt och populärt för identiska! de göra publiken dermed en lika elak som orättvis komplimang. Deremot måste erkännas, att herr dAubert på det fördelaktigaste utihärkte sig vid utförandet af denna pjes, och ej allenast utvecklade mycken bravur och säkerhet (hvarvid vi isynnerhet anmärka den renhet, hvarmed han exeqverade de ofta förekommande oktavgångarne), utan ock så mycket uttryck, som kompositionens ofvannämnde egenheter ville medgifva. Den rädsla, som synbarligen besvärade fru Liedberg denna afton, hindrade henne dock ej att sjunga sina romanser med värma och en sann, okonstlad känsla. Härvid hade hon ock den fördelen, att tonlägena i dessa sånger väl öfverensstämde med omfånget af hennes röst och dess egendomliga tonfärg. Detta gäller i synnerhet i afseende på den bekanta vackra sången af Geijer: Nyårsdagen 41838); de båda öfriga sångerna (Den Ensamma och Saknad, af Lindblad) voro temligen enformiga och saknade i synnerhet melodisk karakter. Bland de tvenre romanserna (das Miklrad, af Kreutzer och Ihr Traum af Lachner) med obligat violoncell, gåfvo vi företrädet åt den sednare, som utmärkte sig genom vacker melodi och ett intressant violoneellparti. Båda pjeserna atfördes af herrar Gönther och Sack med den smak och delikatess som dessa konstnärer ega i så hög grad. 4 Soiren slutades med en improvisation af herr Stein öfver åtskilliga vid tillfället uppgifne motiver (Ottavios aria ur Don Juan, Vermlandspolskan och The last rose of Summern). Ehuru det äntresse, som en dylik improviserad fantasi kan ega,. merändels blott är af ganska relativ art, så måste man dock beundra den lätthet, hvarmed han behandlar harmoniska progressioner och förmår ikläda tankarne omvexlande, stundom rätt sinnrika former. Detta var i synnerhet fallet med hans behandling af de båda förstnämnda motiverna, hvilken tyckes röja hos herr Stein en vacker talang för större, mera komplicerade -kompositioner, då -.han redan under det hastigt förbifiyende ögonblicket så väl förstår att ordna sina ider och utveckla dem med en skicklighet, som endast en förtrognare bekantskap med konstens vetenskapliga del kan förläna. —U— AR AT RF XR RP KR AR AR