na föräldrar. Vella ar det posiuva, på grund
varaf jag yrkar bifallå betänkardet; men jag skulle
essutom anhålla, att få bessara några af de inkast
e föregående talarne här framställt.
—-—
Den siste värde talaren har uppläst ett yttrande
f en mycket lärd och mycket historisk professor,
ir Schlyter, som sökt ett af de hufvudsakligaste skä-
en för bibehållande af den olika arfsrätten, deruti
tt förfädern stiftat den nu gällande lagen. Vi veta
ikväl alla att i forntiden hade mannen åt sig ocku-
erat alla rättigheter och qvinnan had2 så godt som
nga. Det har tillhört Kristendomen och den genom
less utbredande allt mer och mer utvecklade huma-
iteten, att tillerkänna qvinnan den ena rättigheten
samhället efter den andra, fastän ganska mycket
värutinnan ännu återstår. Man har ock numera tem-
igen allmänt kommit öfverens om, att detianses ut-
öra ett bevis om den ståndpunkt, hyarpå ett foik
efinner sig i civilisationen, huru det står till med
vinnans rättigheter. Och härtill hör otvifvelaktigt,
tt den lika arfsrätten mellan bröder och systrar
vörjat allmänt erkännas. En annan värd talare har
åsom utgångspunkt för sitt anförande åberopat ett
yttrande af en berömd politisk författare, att ett folks
volitiska tillstånd beror helt och hållet af de lagar,
om detta folk gifver sig. Jag instämmer helt och
våliet i denna sats, men kan icke instämma i
illämpningen deraf. Ty då den värde ledamoten på
lenna grund har resonnerat sig till den slutföljd, att
en lika arfsrätt skul!e föra till demokrati och repu-
lik, så skulle väl också häraf följa, att de stånd i
Sverige, inom hvilka en lika arfsrätt gäller, borde
vara mera republikanska och demokratiska, än de
stånd der denna rätt icke gäller. Nu är likväl för-
hållandet, att detta exempel ej är adeqvat, emedan man
ej kan uppdraga mnägon viss gränslinia till närmare
bestämmande, huruvida Prester och Borgare hos ossle
iro -mera republikaner än Adeln och Bondeståndet. !
Jag tror att man får rätta detta omdöme efter andra Il
grunder. Hvad för öfrigt äberopandet af den i mån-!
za afseenden utmärkta författaren Tocquevilles yttran- (
de beträffar, så torde det bevisa mindre än intet;
jag vågar hemställa till den värde ledamot som cite- lf
rade honom, huruvida det icke är bekant, att Toc-l4
queville sjelf är långt ifrån att fördöma den likal
arfsrätten i Frankrike. Samma värde talare har!;
S
1
j
l
Mm I KA NA a RA RAR ee - a mm om
a
dernäst uppdragit en förvånande och säkerligen förs
mången fasansvärd målning öfver de bedröfliga re-
sultater, hvartill den lika arfsrätten i Frankrikelj
skulle hafva ledt för det landets välstånd. Sålunda
har han bland annat beskrifvit för Ridd. och Adeln,
huruledes den fransyska jorden är delad i ej mindrel
än 425 millioner -parceller. Jag tillstår att jag i bör-
jan på det högsta förundrade mig häröfver, vid be-l.
sinnande deraf att Frankrike icke har mera än nå-!
gra och trettio millioner innevånare, och att egen-
domarna således skulle vara omkring fyra gånger så
många som samtlige dessa innevänares antal, qvin-.
nor och barn inberäknade. I detta afseende har lik-li
väl den värde talaren redan tagit huset ur den vill-
farelse, hvaruti hans yttrande kunde inleda det, då
han sedermera förklarat sin uppgift sålunda, att en
och samma egare stundom skulle rå om parceller
belägna i olika trakter och långt ifrån hvarandra;
belägna. Härigenom har han ju sjelf visat, att det
der förfärliga ordet parceller, som måhända var be-
räknadt att göra någon effekt på husets känsla, i
sjelfva verket icke kan betyda någonting annat, än
det sätt hvarpå sjelfya jorden blifvit uppmätt och
att det skett efter en annan grund än det hos oss
brukliga af hemmantal. Om jag nu mäter den sven-
ska jorden efter qvadratalnar, och sedan säger att!
den innefattar så och så många millioner af dessa
qvadratalnar, så kan jag icke se att deruti i och för
sig sjelf ligger någonting så förfärligt. Vill man
åter af samma exempel härleda den slutsatsen, att i
Frankrike skulle råda ett allmänt elände, så ber jag
att inför Ridd. o. Ad., få fästa uppmärksamheten
derpå, att Frankrike sedan revolutionens början ökat
sitt välstånd mångfaldiga gånger; att dess handel nu
är mångfaldiga gånger större än den tiden; att detta
egt rum, oaktadt Frankrike under de 350 ären måst
uthärda förfärliga krig, och betala oerhördt summor
till det öfriga Europa, och annat har den värde ta-
laren ej kunnat visa med sitt exempel, då sjelfva det
uppgifna antalet af parcellerna, jemfördt med folk-
mängden, tillräckligt ådagalägger, att icke hvar och
en sådan innehafves såsom serskild egendom, hvilket
vore den enda omständighet, hvarifrån han kunde
hemta stöd för sitt påstående; att den fransyska
staten visserligen har en stor statsskuld, men att
likväl innehafvarne af denna ofantliga statsskuld för
det mesta finnas inom landet; och denna sista
omständighet ensam bevisar, att der, oaktadt :den
lika arfsrätten, finnas innehafvare af en stor förmö-
genhet. Lägger jag härtill, att de fleste fransyska för-
fattare, jag säger med flit de fleste, och ehuru jag nu
icke är i tillfälle att på stället framdraga några speciella
exempel, så är det likväl icke svårt att göra det
när som helst; — att, säger jag, de fleste fransyska
författare öfver stats och allmän hushållning äro
ense derom, att den lika arfsrätten blifvit för detta
land af de mest välgörande följder; och såsom bevis
derå torde det få gälla, att, så vidt jag vet, har un-
der de sista tjugu åren, sedan Pärskammaren afslog
frågan om återinförandet af förstfödslorätten, icke
något enda förslag blifvit väckt till förändring af
den föreskrift i Code Napoleon, som bestämmer lika
arfsrätt. Till denna omständighet vill jag nu lägga
en annan. Det är visserligen sannt att England,
hvarest ännu majorater och primogenitur existera, är
på def hela ett ännu rikare land än Frankrike; men
för det första skall man besinna, att England icke
består ensamt af Stora Britannien; det råder dess-
utom öfver en folkmängd af mer än 400 millioner i
sina kolonier och Indien. England samlar från alla
dessa kolonier enorma kapitaler, och vill man jem-
föra Frankrikes välstånd medj Englands, så måste
man afdraga hvad England hemtar från dessa kolo-
nier. Då tror jag att räkningen skulle slå vida
bättre ut för Frankrike. Ridd. och Adeln känner
dessatom, att hvad pauperismen beträffar, Så har
den i England en vida förfärligare och mera ho-
tande fysionomi än i Frankrike. Jag tror icke
att man skulle kunna uppleta inom hela Frankrikes
gränser några ställen, der en så stor del af befolk-
ningen befinner sig i ett så uselt skick, som inne-
vånarne i qvarteret St. Giles i London, som ligger
nära invid den rikaste handelstrafiken och aristo-
tLratiene nraktfullaste nalatser. Man behöfver. blott