na föräldrar. Vella ar det posiuva, på grund varaf jag yrkar bifallå betänkardet; men jag skulle essutom anhålla, att få bessara några af de inkast e föregående talarne här framställt. —-— Den siste värde talaren har uppläst ett yttrande f en mycket lärd och mycket historisk professor, ir Schlyter, som sökt ett af de hufvudsakligaste skäen för bibehållande af den olika arfsrätten, deruti tt förfädern stiftat den nu gällande lagen. Vi veta ikväl alla att i forntiden hade mannen åt sig ockuerat alla rättigheter och qvinnan had2 så godt som nga. Det har tillhört Kristendomen och den genom less utbredande allt mer och mer utvecklade humaiteten, att tillerkänna qvinnan den ena rättigheten samhället efter den andra, fastän ganska mycket värutinnan ännu återstår. Man har ock numera temigen allmänt kommit öfverens om, att detianses utöra ett bevis om den ståndpunkt, hyarpå ett foik efinner sig i civilisationen, huru det står till med vinnans rättigheter. Och härtill hör otvifvelaktigt, tt den lika arfsrätten mellan bröder och systrar vörjat allmänt erkännas. En annan värd talare har åsom utgångspunkt för sitt anförande åberopat ett yttrande af en berömd politisk författare, att ett folks volitiska tillstånd beror helt och hållet af de lagar, om detta folk gifver sig. Jag instämmer helt och våliet i denna sats, men kan icke instämma i illämpningen deraf. Ty då den värde ledamoten på lenna grund har resonnerat sig till den slutföljd, att en lika arfsrätt skul!e föra till demokrati och repulik, så skulle väl också häraf följa, att de stånd i Sverige, inom hvilka en lika arfsrätt gäller, borde vara mera republikanska och demokratiska, än de stånd der denna rätt icke gäller. Nu är likväl förhållandet, att detta exempel ej är adeqvat, emedan man ej kan uppdraga mnägon viss gränslinia till närmare bestämmande, huruvida Prester och Borgare hos ossle iro -mera republikaner än Adeln och Bondeståndet. ! Jag tror att man får rätta detta omdöme efter andra Il grunder. Hvad för öfrigt äberopandet af den i mån-! za afseenden utmärkta författaren Tocquevilles yttran( de beträffar, så torde det bevisa mindre än intet; jag vågar hemställa till den värde ledamot som citelf rade honom, huruvida det icke är bekant, att Toc-l4 queville sjelf är långt ifrån att fördöma den likal arfsrätten i Frankrike. Samma värde talare har!; S 1 j l Mm I KA NA a RA RAR ee a mm om a dernäst uppdragit en förvånande och säkerligen förs mången fasansvärd målning öfver de bedröfliga resultater, hvartill den lika arfsrätten i Frankrikelj skulle hafva ledt för det landets välstånd. Sålunda har han bland annat beskrifvit för Ridd. och Adeln, huruledes den fransyska jorden är delad i ej mindrel än 425 millioner -parceller. Jag tillstår att jag i början på det högsta förundrade mig häröfver, vid be-l. sinnande deraf att Frankrike icke har mera än nå-! gra och trettio millioner innevånare, och att egendomarna således skulle vara omkring fyra gånger så många som samtlige dessa innevänares antal, qvin-. nor och barn inberäknade. I detta afseende har lik-li väl den värde talaren redan tagit huset ur den villfarelse, hvaruti hans yttrande kunde inleda det, då han sedermera förklarat sin uppgift sålunda, att en och samma egare stundom skulle rå om parceller belägna i olika trakter och långt ifrån hvarandra; belägna. Härigenom har han ju sjelf visat, att det der förfärliga ordet parceller, som måhända var beräknadt att göra någon effekt på husets känsla, i sjelfva verket icke kan betyda någonting annat, än det sätt hvarpå sjelfya jorden blifvit uppmätt och att det skett efter en annan grund än det hos oss brukliga af hemmantal. Om jag nu mäter den svenska jorden efter qvadratalnar, och sedan säger att! den innefattar så och så många millioner af dessa qvadratalnar, så kan jag icke se att deruti i och för sig sjelf ligger någonting så förfärligt. Vill man åter af samma exempel härleda den slutsatsen, att i Frankrike skulle råda ett allmänt elände, så ber jag att inför Ridd. o. Ad., få fästa uppmärksamheten derpå, att Frankrike sedan revolutionens början ökat sitt välstånd mångfaldiga gånger; att dess handel nu är mångfaldiga gånger större än den tiden; att detta egt rum, oaktadt Frankrike under de 350 ären måst uthärda förfärliga krig, och betala oerhördt summor till det öfriga Europa, och annat har den värde talaren ej kunnat visa med sitt exempel, då sjelfva det uppgifna antalet af parcellerna, jemfördt med folkmängden, tillräckligt ådagalägger, att icke hvar och en sådan innehafves såsom serskild egendom, hvilket vore den enda omständighet, hvarifrån han kunde hemta stöd för sitt påstående; att den fransyska staten visserligen har en stor statsskuld, men att likväl innehafvarne af denna ofantliga statsskuld för det mesta finnas inom landet; och denna sista omständighet ensam bevisar, att der, oaktadt :den lika arfsrätten, finnas innehafvare af en stor förmögenhet. Lägger jag härtill, att de fleste fransyska författare, jag säger med flit de fleste, och ehuru jag nu icke är i tillfälle att på stället framdraga några speciella exempel, så är det likväl icke svårt att göra det när som helst; — att, säger jag, de fleste fransyska författare öfver stats och allmän hushållning äro ense derom, att den lika arfsrätten blifvit för detta land af de mest välgörande följder; och såsom bevis derå torde det få gälla, att, så vidt jag vet, har under de sista tjugu åren, sedan Pärskammaren afslog frågan om återinförandet af förstfödslorätten, icke något enda förslag blifvit väckt till förändring af den föreskrift i Code Napoleon, som bestämmer lika arfsrätt. Till denna omständighet vill jag nu lägga en annan. Det är visserligen sannt att England, hvarest ännu majorater och primogenitur existera, är på def hela ett ännu rikare land än Frankrike; men för det första skall man besinna, att England icke består ensamt af Stora Britannien; det råder dessutom öfver en folkmängd af mer än 400 millioner i sina kolonier och Indien. England samlar från alla dessa kolonier enorma kapitaler, och vill man jemföra Frankrikes välstånd medj Englands, så måste man afdraga hvad England hemtar från dessa kolonier. Då tror jag att räkningen skulle slå vida bättre ut för Frankrike. Ridd. och Adeln känner dessatom, att hvad pauperismen beträffar, Så har den i England en vida förfärligare och mera hotande fysionomi än i Frankrike. Jag tror icke att man skulle kunna uppleta inom hela Frankrikes gränser några ställen, der en så stor del af befolkningen befinner sig i ett så uselt skick, som innevånarne i qvarteret St. Giles i London, som ligger nära invid den rikaste handelstrafiken och aristotLratiene nraktfullaste nalatser. Man behöfver. blott