Arfslagar, sasom mänga andra, halva öfver all blifvit stiftade för politiska statsbehof, och aldrig efter den så kalade rättskänslan eller naturliga billigheten. Montesquieu lägger den största vigt härpå. Det är en olycka, säger han, som åtföljer menskligheten, att lagstiftare tvingas att göra lagar i strid till och med med den naturliga känslan, Skälet är, att lagstiftaren måste göra lagar mera för samhället än för medborgarn, mera för medborgarn än för menniskan och tänka främst på republikens bästa (;e Esprit des l0ois). Andra länders arfslagar gifva dessutom cn vida större testamentarisk frihet än vår lag gifver. Den romerska var i detta afseende nära obegränsad, så är den engelska ännu; jag tror att den nya civillag, som skall framläggas en kommande riksdag, äfven innehåller en sådan större frihet, hvarföre då skilja den från den förevarande? Hvad svenska allmogen beträffar, är jag fullt öfvertygad, att tre fjerdedelar deraf önska den gamla arfslagens bibehållande. Må hvarje socken samla sig till stämma, och vi få se om icke jag har rätt. I mån, säger man, som bildningen hos ett folk hunnit allmännare sprida sig, kan dessstyrelseform blifva mera demokratisk; ja, jag medger detta, men hvarken utvisa de franska siffrorna om antalet som kunna l läsa i,detta land, att denna bildning ännu hunnit sprida sig-efter 50 års revolution, eller utvisa de svenska siffrorna af vår kriminal-statistik, och af vära katechesförhör, att ett sådant förhållande ännu inträffat, hvilket genom hemmanens ytterligare klyfning och enskiftet, som förvandladt de förut befintliga byar till enstaka gårdar, allt mera försvåras. Låtom oss derföre först söka att sprida denna all-l männa bildning, innan vi bygge på en grundval, som icke finnes. Jag har under loppet af detta anförande icke nämnt ett ord om Ridderskapet och Adeln, dels derföre, att dess förmögenhet ännu består af större gods, som kunna täla någon styckning, och dels derföre, att ståndets enskilda intressen böra vika för det allmännas. Men det äro dessa, hvilka i synnerhet äro hotade genom den föreslagna lagen, som snart skall tillintetgöra vårt hittills oberoende bondestånd, öka fattigdomen, och tillintetgöra all möjlighet af en stigande bildning. Jag afstyrker således Utskottets betänkande i alla dess delar.ä Friherre CEDERSTRÖM, CLAES RUDOLF, trodde sig icke sjelf kunna inverka på Ridd. och Adelns Beslut, och åberopade derföre Ridd. och Adelns profokoll rörande denna fråga-sistlidne riksdag, samt anhöll att få uppläsa de offentliga yttrade åsigter, en utmärkt rättslärd, professor Schlyter, för nägra år sedan vid Upsala universitet i frågan framställt. — Tal. uppläste derefter det omnämnde prof. Schlyters Yttrande, hvars hufvudsakliga innehåll här följer: Ifrågavarande förslag till lika giftorätt uppgåfves vara grundadt på makarnes jemlikhet i omsorger, förbindelser och bördor, af hvilken jemlikhet skulle följa, att en olika fördelning af rättigheter ej skulle stå tillsamman med äktenskapets väsende. Men äktenskapet berodde på ett naturligt förhållande, enligt hvilket hyarken de båda könen i allmänhet, eller man och hustru, bror och syster, äldre eller yngre syskon vore så ställda i bredd med hvarandra, att en jemlikhet dem emellan vore en följd af en sådan förment naturlig jemlikhet. Tvertom hade just den naturliga olikheten föranledt en olika fördelning af rättigheter mellan dessa personer. Om man antoge, att mannens pligt vore att anskaffa och hustruns att sparsamt använda hvad till makarnes underhåll fordrades, och om dessa pligter vore noggrannt afmätta, måste man medgifva, att mannen fått mer att göra än hustrun; men äfven omsorgen om användandet hade kommit på mannens lott, cnär, enligt lagkommittens förslag, mannen förklaras vara hustruns målsman och äga öfver boet råda; men deremot hustrun anses oberättigad att sluta aftal om boets fasta eller lösa egendom, Detta tull vederläggning af kommittens jemlikhetsteori. Förslaget åter om den lika arfsrätten grundades af lgkommitten på den klara och ovedersägliga rättvisa af en lika egendomsfördelning mellan barn, som hade lika anspråk på föräldrars kärlek och omvårdnad. Folken skulle således icke ägt hyvarken förstånd eller rättvisa, förr än de stora rättsbegreppen nu upptäcktes. Men så mänga folkslags stadgande af olika arfsrätt hade icke sitt ursprung deri, att föräldrarne icke skulle erkänt Barnens lika rätt till kärlek och omvårdnad. Om likheten i egendomsfördelning vore ett oeftergifligt kraf af rättvisan, så borde man t. ex. kunna säga, att om ett syskon, i anseende till sjuklighet, dagligen får til lifs en mängd medikamonter, så fordrar rättvisan att de andra syskonen, utan: afseende på deras välmåga, skola förplågas med en lika dosis pulver och mixturers. Att döttrarne en gång i vårt land finge rätt till arf med half lott mot broder, finge ej betraktas som ett steg till en lagförändring, den der ej kunde på en gång genomföras; 13:de århundradets lagstiftare visste nog hvad de gjorde. Tal. förbigår åtskilliga af professor Schlyter anförda skäl, dem andra talare redan framfört, och begifver sig till nämnde professors slutbetraktelser. Dessa betraktelser framtaga såsom motskäl först den öfverdrift af hemmansklyfningen, som genom lika arfsrätten skulle uppkomma, och anför såsom exempel derpå, att tillställningar ofta ske i föräldrarnes tid för att förekomma arfsskifte, då man föreser att sonen ej skall kunna lösa ut systern från jorden. Om åct alltså icke vore rådiigt att gifva syster lika arfsrält med broder, så fordrade ock analogien, att den lika giftorätten bibehölles, emedan mannen i allmänhet ju borde äga dubbelt så stor egendom som hustrun. Skäl till den föreslagna förändringen vore ej anförda och det vore skäl nog att blifva vid det gamla, som väl borde afskaffas då det icke duger, men alldeles icke får undanrödjas, endast för. att lemna rum för experimenterande med allehanda nyhetera. I städerna, der förmögenheten ej är väsendtligen grundad på fast egendom, vore ej skäl för den olika arfsrätten; men att den lika der blifvit införd, bevisade icke att städernes invånare varit förnuftigare och rättvisare mot sine barn än landets. Som prer sters på landet förmögenhet icke heller vore grundad hufvudsakligen på fast egendom, hade den 4590 Jam färnnnade lika aArfcön APh eiftarittan camma mm m mm DD