edra uppstudsiga hustrur och barn; om j det ick
gören, så taga vi genast alla edra skatter oc
bortföra eder sjelfva i slafveri.n
De förstockade männen, hvilka mot sina ma
kar och barn voro mera hårdhjertade än vild
djuren mot deras afföda, svarade, darrande a
ångest:
Vi vilja uppbränna våra hustrur och bar!
och gifva dig en stor lösepenning, på det du mi
föränna oss lif, ära och gods.
Deråt skrattade hedningarne. En sådan för
nedring och ett sådant hjertats förderf var den
en stor glädje.
Männerna utledde sjelfva sina fängslade hustru
och barn, och lade med egna händer ved p
bålet.
Qvinnorna gingo ståndaktigt sitt grymma öd
till mötes; de, tillika med barnen, bådo andäktig
till himmelens Herre: Förlåt dem, ty de vet:
icke hvad de göral — Men då solen brände
hett, såsom en försmak af bålets brand, bådo de
sina män om en enda nåd: — ,Vi törsta, sad
de. Voren j väl i stånd att neka oss, som äl
skat er så ömt, och barnen som är edert ege
kött och blod, en läskande vattudryck?
Vid den store Baal, den j hafven förolämpat
) skolen icke drickal svarade de ogudaktiga sjä
larne, och folket jublade bifall-
Se — då framqvällde plötsligt ur den torr:
marken en klar och ymnig källa midt för qvin-
nornas och barnens fötter. Bojorna föllo af dc
olyckliga och de lutade sig ned för att dricka.
Detta underverk skakade i början åskådarnes
sinnen, men snart tog det förstockade folkets ra-
seri så mycket häftigare öfverhand, och de bör-
jade skrika:
Bort med dem! fören dem till döden!
De grymma männerna och fäderna skreko al-
dra högljuddast och började nu antända bålet.
Hustrurna, med sina barn i famnen och i hän-
derna, voro nu bundna vid pålar. När lågorna
började sveda deras fötter och folket dansade