rera sitt struprör,. Men då var det som hade inspirationens ande farit lifs lefvande i hans lekammen, som hade den våta uppbyggelsen förvandlat sig till våg ur Kastalias något uppgrumlade källa; och nu satte sig improvisatören på roten af en kullblåst gran och begynte att preludiera. Låt bli de der förbannade harklingarna, utan dra stad med den der muntra och uppbyggliga visan om Adlercreutz, Pelle, som du sjöng om aftonen efter slaget vid Lintulaks, der du blef svedd och skållad, yttrade korporalen med en befallande myndighet, mot hvilken ingen af manskapet vågade protestera. Sjelfva Klockarpelle ansåg att ingen opposition här kunde uträtta det ringaste mot en så öfvertygande despot, hvarföre han genast började sjunga med skärande stämma: En visa jag vill sjunga allt om en hjelte god, Som älskar bo i kulregn och vada genom blod, En hjelte utan like, soldatens kärlek värd, Hvars själ är blank och stälsatt, som vegen på hans svärd. Väl talar han ej mycket om hvad som sjelf han gör. Men. handlar desto mera, och som en man det bör: Pock råder jag ej nägon hans ära stjäla hort, Ty fruktar jag med tjufven han gör processen kort För fredstid slätt han passar. Men bryter kriget ut Han tager gyldne brynja och fattar stolt sitt spjut 1 spetsen för de tappre han ställer strax sig då, Och talar väldeliga till sina bussar så: Der borta Sverges ovän djerft trotsar våra led, Men vi den konsten kunna att hugga honom ned; Så framåt, mina gossar, att hemtå ärans pris, Låt svärden falla tunga, på gammalt kämpavis,