rera sitt struprör,. Men då var det som hade
inspirationens ande farit lifs lefvande i hans le-
kammen, som hade den våta uppbyggelsen för-
vandlat sig till våg ur Kastalias något uppgrum-
lade källa; och nu satte sig improvisatören på
roten af en kullblåst gran och begynte att pre-
ludiera.
Låt bli de der förbannade harklingarna, utan
dra stad med den der muntra och uppbyggliga
visan om Adlercreutz, Pelle, som du sjöng om
aftonen efter slaget vid Lintulaks, der du blef
svedd och skållad, yttrade korporalen med en
befallande myndighet, mot hvilken ingen af man-
skapet vågade protestera. Sjelfva Klockarpelle
ansåg att ingen opposition här kunde uträtta det
ringaste mot en så öfvertygande despot, hvarföre
han genast började sjunga med skärande stämma:
En visa jag vill sjunga allt om en hjelte god,
Som älskar bo i kulregn och vada genom blod,
En hjelte utan like, soldatens kärlek värd,
Hvars själ är blank och stälsatt, som vegen på hans
svärd.
Väl talar han ej mycket om hvad som sjelf han gör.
Men. handlar desto mera, och som en man det bör:
Pock råder jag ej nägon hans ära stjäla hort,
Ty fruktar jag med tjufven han gör processen kort
För fredstid slätt han passar. Men bryter kriget ut
Han tager gyldne brynja och fattar stolt sitt spjut
1 spetsen för de tappre han ställer strax sig då,
Och talar väldeliga till sina bussar så:
Der borta Sverges ovän djerft trotsar våra led,
Men vi den konsten kunna att hugga honom ned;
Så framåt, mina gossar, att hemtå ärans pris,
Låt svärden falla tunga, på gammalt kämpavis,