att det nya representationsförslaget hade snar Isagdt ingen opinion för sig, då det blef bord Ilagdt vid sistl. riksdag, (Hallbeck, s. 49) — at Idet inom den oförvillade menigheten har ickt den ringaste sympati (Stenhammar, s. 244) — att det individuella skaplynnet kanske ha Ihos intet Europeiskt folk utvecklat sig mer -Inså bestämdt sjelfmedvetande, som hos Sven ska folket, men att det nya förslaget i Inågot som i svenska skaplynnet icke har er imotsvarighet; för hvilket detta icke har ringa ste receptivitet (Broman, s. 70, 74); att del blott innebär en brådstörtande omhvälfning a I hela statsförfattningen (Stenhammar, s. 208); at det är en omhvälfning, en förstöring af det föru I beståndande (Fries, s. 86), en det gamlas totala omstöpning (Odelberg, s. 37); att denn: förändring omkullkastar allt, både på höjdern: i och i dalarne; den skall ej blott flectere superos, utan äfven Acheronta movere, (Fries, s. 88 — hvaraf man finner att de välborne och högvördige på samhällets höjder, äro verkliga olympiska gudar superi och de öfriga i dalarne, rent af tillhöra afgrunden Acheron — alt opinionsyttringarne derför äro plibeller, hvilkas framträdande i offentligheten svårligen kan på allvar betraktas annorlunda än som ett politiskt upptåg, (Stenhammar, s. 215) — att på dagens lösen allt eller intet (Flvem har sagt eller säger så?) nu eller aldrig igenkänner man dagens oro, som föriror allt åt ögonblickets slump, en förtviflad spelares, som sätter allt på pett enda kort (Fries, s. 87); men att man måiste förbida tiden, utan att trotsigt gripa honom i de flyende vingarne: naturen gör intet språng: utan att sädeskornet multnar i jorden, skjuter det ingen brodd och ger ingen vextx (Norström, s. 36; hvaraf — oberäknadt att det der multnandet är fysiologiskt falskt, emedan multna korn ej ge någon brodd — klarligen skulle följa att det gamla systemet bör få tid på sig att bli alldeles rigtigt ruttet, innan det nya kan komma i fråga) — Vidare att det bestående samhället är ett rikt arf, som det är småaktigt, ja öfvermodigt, natt för en tom skuggbild förskjuta: att den generation, som vill afkasta sig dess (arfvets?) band, drager en omätlig vexel på framtiden, (Fries, s. 87), att så länge otron och lättsinnigpheten fortfara alt draga i härnad emot det heliga, bör presten ställas qvar på sin Herras vakt (Odelberg, s. 38) och, såsom slutföljd af alltsammans, att xmed dylika förslag må man ingalunda brådska; nonum prematur in annum varnade fordom den Romerske Lyrikern, hvarvid tillägges, i frågoväg: om detta vigtiga arbete icke skulle behöfva mer än tredjedelen af denna liggetid? (Norström, s. 34). Vid sistnämnde sammanställning måste man förutsätta ett alternatif af två: Antingen tror sig den högvördige förmå öfvertala sina åhörare och läsare att frågan om representationsförändringen icke skulle vara äldre, än sedan bordläggningen af förslaget derom vid sista riksdag; eller ock, i fall han — liksom häfderna och vi andra — låter den få vara jemnårig med sjelfva det närvarande statsskicket, eller aldraminst datera sig från 4847 — alltså för 27 år sedan — synes han, för att få liggetiden att likt en kyrkräkning gå ihop efter den Horatianska formeln, vilja låta 27 för tillfället gälla som !; af 9, och icke, på sätt annat folk tycker, tvärtom. Det vore för öfrigt ej den enda gången, vid behandlingen af representationsfrågan, som man uppkallade poetiska kalkyler att räcka handen åt utropen, citationerna, liknelserna och ordspråken, och låta dem marchera upp i sällskap under det konservativa baneret, alt fylla vakanserna på skäl. — Men behofvet af förändringen har, på sätt jag redan anmärkt, skjutits åt bakgrunden, af de i Biet såsom mest nitiska framställde fådren; behofvet att konservera — att hänga sig fast vid det gamla — har gifvit sig så mycket mera luft. Kontr.pr. D:r Broman önskar ju utan förbehåll (s. 75) atlt de visa i landet måtte arbeta på patt Svenska folket må bo i de gamla hyddorna, om de ock kännas något obeqväma för tidens stigande anspråk, intill dess en bättre byggnad hinner uppföras,: och likasom att besvara den härvid sannolikt hos mången vaknande undran öfver betydelsen af det der intill dess — om dermed t. ex. skall förstås någon före verldens slut inträffande tid, så framt nemligen dess utsättande skall komma att bero på vissa högvördigas samtycke — får man af Dr Elfström (s. 145) ett annat förtroende. Han säger: Min grundsats är, att icke skänka efter något af det gampla, innan man får elt bättre nytt i stället. Härvid kan erinras, att då statsformer tyvärr i vissa afseenden förhålla sig helt materialistiskt, i hy att flera sådana, lika litet som flera handgripiga ting, få samtidigt rum på samma ställe, sål ir grundsatsens esoteriska mening omisskännligen len följande: skall det gamla stadna qvar, tills let nya kommit i stället, så kommer det nya allrig; ty det kan ej komma förr, än det gamlal sått ur stället. När högv. Doktorn derefter tilägger (s. 414) såsom en annan grandsats, atti ståndsval eller klassval böra dock oeftergifligen) pbibehållas; då röjer sig att det nya, som man möj-! : 4 4 igen kunde vilja tillåta alt träda i stället, vore sjeltva verket blott en ny kapprock åt en gammal skröplighet. Men af detta slags maskerad var något behof icke tåtit förspörja 51g; nemligenk, itorm de konservativas kratev. Om orcs kan: åter!