att det nya representationsförslaget hade snar
Isagdt ingen opinion för sig, då det blef bord
Ilagdt vid sistl. riksdag, (Hallbeck, s. 49) — at
Idet inom den oförvillade menigheten har ickt
den ringaste sympati (Stenhammar, s. 244) —
att det individuella skaplynnet kanske ha
Ihos intet Europeiskt folk utvecklat sig mer
-Inså bestämdt sjelfmedvetande, som hos Sven
ska folket, men att det nya förslaget i
Inågot som i svenska skaplynnet icke har er
imotsvarighet; för hvilket detta icke har ringa
ste receptivitet (Broman, s. 70, 74); att del
blott innebär en brådstörtande omhvälfning a
I hela statsförfattningen (Stenhammar, s. 208); at
det är en omhvälfning, en förstöring af det föru
I beståndande (Fries, s. 86), en det gamlas to-
tala omstöpning (Odelberg, s. 37); att denn:
förändring omkullkastar allt, både på höjdern:
i och i dalarne; den skall ej blott flectere su-
peros, utan äfven Acheronta movere, (Fries, s.
88 — hvaraf man finner att de välborne och
högvördige på samhällets höjder, äro verkliga
olympiska gudar superi och de öfriga i da-
larne, rent af tillhöra afgrunden Acheron —
alt opinionsyttringarne derför äro plibeller, hvil-
kas framträdande i offentligheten svårligen kan
på allvar betraktas annorlunda än som ett po-
litiskt upptåg, (Stenhammar, s. 215) — att på
dagens lösen allt eller intet (Flvem har sagt el-
ler säger så?) nu eller aldrig igenkänner man
dagens oro, som föriror allt åt ögonblickets
slump, en förtviflad spelares, som sätter allt på
pett enda kort (Fries, s. 87); men att man måi-
ste förbida tiden, utan att trotsigt gripa honom
i de flyende vingarne: naturen gör intet språng:
utan att sädeskornet multnar i jorden, skjuter
det ingen brodd och ger ingen vextx (Norström,
s. 36; hvaraf — oberäknadt att det der multnandet
är fysiologiskt falskt, emedan multna korn ej ge
någon brodd — klarligen skulle följa att det
gamla systemet bör få tid på sig att bli alldeles
rigtigt ruttet, innan det nya kan komma i fråga)
— Vidare att det bestående samhället är ett
rikt arf, som det är småaktigt, ja öfvermodigt,
natt för en tom skuggbild förskjuta: att den ge-
neration, som vill afkasta sig dess (arfvets?)
band, drager en omätlig vexel på framtiden,
(Fries, s. 87), att så länge otron och lättsinnig-
pheten fortfara alt draga i härnad emot det he-
liga, bör presten ställas qvar på sin Herras vakt
(Odelberg, s. 38) och, såsom slutföljd af alltsam-
mans, att xmed dylika förslag må man ingalunda
brådska; nonum prematur in annum varnade
fordom den Romerske Lyrikern, hvarvid tilläg-
ges, i frågoväg: om detta vigtiga arbete icke
skulle behöfva mer än tredjedelen af denna lig-
getid? (Norström, s. 34). Vid sistnämnde sam-
manställning måste man förutsätta ett alternatif
af två: Antingen tror sig den högvördige förmå
öfvertala sina åhörare och läsare att frågan om
representationsförändringen icke skulle vara äl-
dre, än sedan bordläggningen af förslaget derom
vid sista riksdag; eller ock, i fall han — liksom
häfderna och vi andra — låter den få vara jemn-
årig med sjelfva det närvarande statsskicket, eller
aldraminst datera sig från 4847 — alltså för 27
år sedan — synes han, för att få liggetiden
att likt en kyrkräkning gå ihop efter den Hora-
tianska formeln, vilja låta 27 för tillfället gälla
som !; af 9, och icke, på sätt annat folk tycker,
tvärtom. Det vore för öfrigt ej den enda gån-
gen, vid behandlingen af representationsfrågan,
som man uppkallade poetiska kalkyler att räcka
handen åt utropen, citationerna, liknelserna och
ordspråken, och låta dem marchera upp i säll-
skap under det konservativa baneret, alt fylla va-
kanserna på skäl. — Men behofvet af förändringen
har, på sätt jag redan anmärkt, skjutits åt bak-
grunden, af de i Biet såsom mest nitiska fram-
ställde fådren; behofvet att konservera — att hänga
sig fast vid det gamla — har gifvit sig så mycket
mera luft. Kontr.pr. D:r Broman önskar ju utan
förbehåll (s. 75) atlt de visa i landet måtte arbeta på
patt Svenska folket må bo i de gamla hyddorna,
om de ock kännas något obeqväma för tidens sti-
gande anspråk, intill dess en bättre byggnad
hinner uppföras,: och likasom att besvara den
härvid sannolikt hos mången vaknande undran
öfver betydelsen af det der intill dess — om
dermed t. ex. skall förstås någon före verldens
slut inträffande tid, så framt nemligen dess ut-
sättande skall komma att bero på vissa högvör-
digas samtycke — får man af Dr Elfström (s. 145)
ett annat förtroende. Han säger: Min grund-
sats är, att icke skänka efter något af det gam-
pla, innan man får elt bättre nytt i stället. Här-
vid kan erinras, att då statsformer tyvärr i vis-
sa afseenden förhålla sig helt materialistiskt, i
hy att flera sådana, lika litet som flera handgrip-
iga ting, få samtidigt rum på samma ställe, sål
ir grundsatsens esoteriska mening omisskännligen
len följande: skall det gamla stadna qvar, tills
let nya kommit i stället, så kommer det nya al-
lrig; ty det kan ej komma förr, än - det gamlal
sått ur stället. När högv. Doktorn derefter til-
ägger (s. 414) såsom en annan grandsats, atti
ståndsval eller klassval böra dock oeftergifligen)
pbibehållas; då röjer sig att det nya, som man möj-!
:
4
4
igen kunde vilja tillåta alt träda i stället, vore
sjeltva verket blott en ny kapprock åt en gam-
mal skröplighet. Men af detta slags maskerad
var något behof icke tåtit förspörja 51g; nemligenk,
itorm de konservativas kratev. Om orcs kan: åter!