sköte det blifvit uppammadt, så är det företrä-
desvis det svenska.. Samma, om jag så må få ut-
trycka mig, ordning i oordningen, samma om-
vexlande ytterligheter, som finnas uti den sven-
ska naturen af det högtidliga och triviala, det
allvarliga och glädtiga, det kraftiga och veka, det
oböjliga och medgörliga, den ständiga striden med
sig sjelf och på samma gång begäret att få hvila
— samma egenskaper och åtrå förefinnas uti det
svenska lynnet. Det är, som såg man der ett
förkroppsligadt sammandrag af de mest framstå
ende och motstudsiga egenheterna i den yttre na-
turen; t. ex. de vilda strömfallen, som dånande
afbryta de leende dalarnes frid och längta att för-
lora sig i djupet af en stilla upplösning; de små
fjärdarne mellan fjällen, der månskensnatten så
gerna sälter sig att hvila på den blåa vattenspe-
geln, under det mörka moln uppstiga i vester
och kasta sina långa, hotande skuggor öfver jor-
den; de imposanta, evigt gröna skogarne, der
vilddjuret ryter hungrigt efter rof, under det
talltrasten slår de silfverskära, uthållande tonerna
öfver sin glädje åt sommarsolen; blommorna, som
ena ögonblicket lockas fram af värmen i naturens
andedrägt, och det andra förqväfvas under vin-
terns hvita täcke — med ett ord: förhoppningar
och missräkningar om hvarandra uti ett fredligt
förhållande.
Jag skulle vilja säga, att det går en poetisk
mystifikation genom svenska folklifvet. Begäret
efter det vidunderliga och äfventyrliga blottar
loss ofta det dunkla, men iderika djupet uti nord-
Iboens hjerta. Storartadt spelar der diktens harpa,
-loch ständigt uppenbara sig der dessa fantasiens
s! vänliga andar, som endast förstå den stora kon-