slags rörelse kan af bankirer och privatbanker öf vertagss. Hvad bankens fastighetslän åter beträffar så skulle endast en hypotheksinrättning kunna er sätta bankens verksamhet i detta fall; men mnägoi dylik är ännu ej inrättad. Dessutom bör man ihäg komma den större risk för banken, af lånen på namn. hvilka man till och med funnit falska, d deremot de säkerhetshandlingar, som för fastig hetslän erfordras äro genom domstolarne utfärdad och vitsordade. De lättast verkställbara reforme: torde således först böra företagas, ehuru jag fö min del gerna såge om all rörelse skiljdes från ban ken, hvilket jag likväl icke tror kunna ske med der lilla fond banken nu eger. Vid den återremiss, hvil ken jag föreställer mig blir en följd af diskussionen får jag anhålla att vällofl. ståndets herrar ledamöte! behagade delgifva utsk. sina förslager att på säkrart grunder föröka sedelstocken. Slutligen får jag varns för alltför stor inskränkning uti bankens sedelstock följden deraf skall endast blifva , att man ger mera fart åt en för stor utsträckning af privatbanksrörelsen eller tror man väl på fullt allvar, att en sedelstock af endast 20 millioner är för landet tillräcklig? V. talmannen herr Brinck: I hufvudsaken förenar jag mig med herr Petre, som på ett så förtjenstfullt sätt upptagit och belyst denna fråga, och instämmer för öfrigt uti hrr chartaus och C. J. Kochs anföranden till hela deras innehåll i första delen af hr Foenranders och i 3:e punkten af hr Langenbergs, der denne tal. uttryckt sina åsigter om privatbankerna, uti de allmänna reflektioner hvarmed hr Arnberg började sitt anförande, samt till största delen uti de åsigter hr 4. Berg uttalat. Efter denna bekännelse om min mening kan det vara temligen öfverflödigt att vidare utveckla den och jag vill också endast yttra nägra ord, i anl.af hvad under diskussionen förekommit. En tal. har bektlagat att vi ega en alitför liten sedelstock och samma klagan förspörjes från många håll, men jag önskar ej de tider tillbaka, då sedelstocken vä! var stor, men kursen deremot stod till 444 sk. på Hamburg. Man erhöll då icke mera valuta för det större rörelsekapitalet än för det vi nu ega, men hvarigenom klart synes att sedlarne icke egt det värde de representerade. Förbållandet skulle nu blifva alldeles cnahandå. Vi skulle nemligen med den hela sedelfond banken för närvarande eger icke kunna längre utsträcka sedelemissionerne, utan att sedlarne sjunka i värde. En annan tal. har förmenat att Riksg:skontorets obligationer skulle kunna användassåsom bytesmedel inom landet. Afsigten härmed kan visserligen vara god, men jag befarar att den icke vinnes. För öfrigt anser jag staten liksom den enskilta böra så tillvägagäå, att åtagna förbindelser uppfyllas. R. St:s bank har icke alltid förr handlat efter denna grundsats och med minnet af fordna tilldragelser bör man akta sig att äterfalla uti sina fordna fel och ånyo fläcka det svenska namnet. Att obligationerna indirekte skola leda till statsskuldssystemets införande och utländska lån, lärer, om motsatsen än kan sägas, likväl icke kunna nekas; man måste nemligen såsom cen tal. yttrat om afsättning inom landet ej vinnes, vända sig till utländsk ort, och jag hemställer med hvad påföljd. Man kan väl icke tänka sig att al pari få försälja obligationerne; detta skulle således blifva första förlusten; i andra hand finge man vidkännas räntebetalningar och låt vara att klingande mynt inkomma då papperen såldes, detsamma skulle likväl utgå ur landet, såväl genom räntebetalningar, som då de åter måste inlösas. Jag vill anföra såsom exempel det utlänska lån bruksegarne tagit. Man förespeglade sig deraf stora fördelar, och om också några sådana i början vunnos tror jag likväl det är med en viss bitterhet bruksegarne sedermera smakat frukterna af detta lån. Samma kommer säkerligen förhällandet med statsobligationerna att blifva och jag tror denna åtgärd skulle hafva till följd att vi komme, såsom man säger, ur askan i elden. Heldre må vi nu vidkännas de närvarande olägenheterna, men för deras framtida förebyggande biträda en annan bana och genom en ändamälsenligare näringslagstiftning samt lossande af de onaturliga band, som fängsla industrien och serskildt smideshandteringen, denna vårt lands vigtigaste näring, söka bereda en export, motvägande importen, samt slutligen företaga en ombildning uti vår kredit lagstiftning. På sådant sätt skulle banken erhålla det understöd man åsyftar och myntverket betryggas. En tal. har sagt att, i händelse obligationerna gingo ut ur landet, vore likväl banken försäkrad emot följderna genom ständernas sammanträde hvart 35:e år. För min del finner jag ej någon synnerlig trygghet häruti, emedan jag ännu icke vid någon riksdag sett ständerna i denna del vidtaga restriktiva åtgärder. Skulle imedlertid någon del af lånerörelsen öfverflyttas från banken till! Reskontoret eller något annat verk, så säge jag helst om det blefve fastighetslånen, säkert för banken minst lämpliga, men äfven dessa kunde dock ganska gerna vid banken qvarbiifva, om blott afbetalningarne höjas till 3 proc. i amortissement och 3 proc. i ränta, hvarigenom de komma att ingå på något öfver 46 är, då de nu icke till fullo inbetalas förr än med det 22:a året. Dessa lån lemna likväl, säga hvad man vill större garanti, då säkerhet derför är Iemnad genom intekning uti hus och jord, än uti roverser, blott försedda med bergensförbindelser. Tivad beträffar förändringen uti allmänna bankodiskonten, så förenar jag mig med hr Schartau derom att nya lån böra 8 äl för nå PP camt att dan ; -—— FO