Ja, öfverste, jag håller nu mera af er, än förr ade Lindner — ni har rätt. Ja, det var det jag visste, återtog öfversten småskrattande; för si, min hustru, det finns un: derligt folk här i verlden, som mera älska menniskan, än spannet efter hvilket hon åker; mer: hjertat, som ligger inuti bröstet, än plånboken som ligger utanpå. i Tant vill inte mottaga mitt tillbud, inföl Hedda; jag vill att hon skall bo i staden och der skola vi inrätta en pension. Flickan bygg: de nu i hast opp alla de luftslott, som Lindner låtit stå utan att. rubbas. Ofversten ref ner det ena efter det andra och slutade med: Ja, jag kan väl säga sanningen, det der duger inte — ja min hustru, jag säger rent ut hvad vännen här Lindner och Hedda veta förut — du och jag, min hustru, hafva aldrig passat tillsammans; mellan oss har funnits en viss småbeskedlighet å min sida och en viss fåfänga å din sida; der har varit en oledare mellan våra hjer tan , der låg litet guld, och denna metall är oledare för kärlek och vänskap — nu är det borta, dina luftslott äro ramlade, skiljemuren oss emellan med dem. Af den, på hvilken du byggde det sista, som du trodde det säkraste, din måg, öfverger dig, ursakar sig; ditt räddningsankare har kommit i drift; nå väl, min hustru, nu kan du försöka att vara min gumma, att vara något för mig, sedan du ej får vara det för verlden. Vill du, så säg: vill du följa din man i hans lilla vrå och försöka att lefva ett inre lif — huru oändligt Mycket finnes icke der, som du ej förut observerat!,