Ja, öfverste, jag håller nu mera af er, än förr
ade Lindner — ni har rätt.
Ja, det var det jag visste, återtog öfversten
småskrattande; för si, min hustru, det finns un:
derligt folk här i verlden, som mera älska men-
niskan, än spannet efter hvilket hon åker; mer:
hjertat, som ligger inuti bröstet, än plånboken
som ligger utanpå. i
Tant vill inte mottaga mitt tillbud, inföl
Hedda; jag vill att hon skall bo i staden och
der skola vi inrätta en pension. Flickan bygg:
de nu i hast opp alla de luftslott, som Lindner
låtit stå utan att. rubbas.
Ofversten ref ner det ena efter det andra och
slutade med: Ja, jag kan väl säga sanningen, det
der duger inte — ja min hustru, jag säger rent
ut hvad vännen här Lindner och Hedda veta
förut — du och jag, min hustru, hafva al-
drig passat tillsammans; mellan oss har funnits
en viss småbeskedlighet å min sida och en viss
fåfänga å din sida; der har varit en oledare mel-
lan våra hjer tan , der låg litet guld, och denna
metall är oledare för kärlek och vänskap — nu
är det borta, dina luftslott äro ramlade, skilje-
muren oss emellan med dem. Af den, på hvil-
ken du byggde det sista, som du trodde det
säkraste, din måg, öfverger dig, ursakar sig; ditt
räddningsankare har kommit i drift; nå väl,
min hustru, nu kan du försöka att vara min gum-
ma, att vara något för mig, sedan du ej får vara det
för verlden. Vill du, så säg: vill du följa din man
i hans lilla vrå och försöka att lefva ett inre lif
— huru oändligt Mycket finnes icke der, som du
ej förut observerat!,