ogillande af ifrågavarande öfverfiyttningsförslag, hvar
om jag gör mig hopp från Borgareständets sida
men ehuru den ojemförligt vigtigaste betänkligheter
innefattas uti det nyssnämnde opåkallade införandet
under en skenfager mask,af detta statsskuldssystem
som blott riktar bankirerna, medan det utarmar fol:
ken och förslappar styrelserne; så har saken, — ser
skildt märkvärdig derigenom, att den skulle bedrif
vas på en gång af och med staten sjelf, genom et
slags utvexling mellan hennes förnämsta penninge
verk, — äfven andra skuggsidor, hvilka på flere stäl
len i reservationerna äro nog framhållna, för att c
behöfva vidare utmärkas.
Jag yrkar således ogillande af förslaget, att til
Riksg:skontoret öfverflytta bankens diskontrörelse och
mäste äfven underkänna utlåtandet i hvad det röret
utvidgning af bankens utlåningar i allmänhet; men
finner mig i och med detsamma förbunden att yttra
min tanka i den frågan, som ligger närmast härin-
till, eller den, hvad här då skall göras, för att bi-
springa den penningebetryckte, och för att gifva
styrka åt banken; ty man fordrar bäda delarne
ehuru de påtagligen stå i rak strid med hvarandra.
Minnet af det sätt hvarpå man, under förflutna ti-
der, sökt att undanskjuta ögonblickets trångmäl, eller
att, i skydd af goda lås för bankens hvalf, låta trycka
och distribuera bankens sedlar, utan insigt af den
säkra följden, att dessa sedlar skulle falla i värde
och snart blifva för sitt ändamäl otillräckliga, just
jemt i samma mån som de tillskapades — detta
minne har börjat att spela ömsom en förle?ande,
ömsom en varnande rol.- Jag hoppas likväl, att
ropet på ökad sedelstock mot ingen annan vVa-
luta än vare sig statsobligationer eller lånta me-
talter, som förr eller sednare med ränta skola åter-
lemnas, ej mera finner gensvar hos R. St., utan att
de tvertom skola inse att det öfverklagade onda, lika
säkert som det har sin rot ända ned i det enskilda
lifvet, lika litet kan botas med kärnlösa finansopera-
tioner. Svenska folkets upplysta Ombud kunna ej
undgå att fortfarande erkänna den heliga pligten att
hålla tro och lofven äfven, om det vore blott mot
en minoritet af samhället, och de skola omöjligen
kunna :vilseledas derhän att för någon annan konsi-
deration lemna ur sigte eller kringgå sina på R.
St:s banks vägnar ätagna förbindelser. Derföre skola
de ock veta att afböja allt sådant, hvarigenom ban-
ken försvagas, och inse att det enda säkra medlet
att -bestå i den storm som hotar, är, att låta skeppet
phålla -sjön och icke tynga des, hvarken med större
last eller flere segel. Svaret på de uppställda frå-
gorna, härefter lämpadt, blir att vår Bank ej bör
inveckla sig i skulder för att sjelf i ymnigare mån
kunna erbjuda palliativer af nya lån åt någsa hun-
drade eller tusende individer, hvilkas ofärd uppkom-
mit just genom kreditens missbruk; ej eller för
samma ändamål ingå i vidtutseende transaktioner,
ined andra inhemska penningeverk, fast mindre med
utländska penningemän, utan att hon ifrämsta rum-
met bör sörja för sitt eget bestånd; tänka på att
undsätta först då synbart är, att hon sjelf ej be-
höfver undsättning, och nu söka att bibehålla status
quo i sina kassor; hvaraf följer att ingen annan ät-
gärd må vidtagas än att genom ett klokt användande
af de tillgångar, som finnas och lemnas oförmin-
skade, bispringa sä långt möjligt, jemte det nägra
föreskrifter böra gifvas som autorisera bankens sty-
relse att vid sådana tillfällen, då de ädla metallerna
mer än vanligt påkännas, företrädesvis afbryta nå-
gon del af den diskontutlåning, som närmast influe-
rar på handeln. Förordnas detta och medgifves til-
lika, att något visst förhållande mellan metallisk
fond och sedelskuld bör vVidmakthällas, så behöfs
efter min öfvertygelse lika litet någonting stadgas
om ett minimibelopp af silfver eller guld, som i det
hela någonting vidare för närvarande göras för ban-
kens konsoliderande. Bot för penningebristen må
vi sedan söka i en skärpt hushållning och en ordnad
lagstiftning för kredit- och privatbankväsendet, och
vi skola finna den, blott icke mod och ihärdighet
svika.
Jag vill tillägga i afs. på privatbankerna, hvarom
åtskilligt förekommer sednare i betänkandet, att min
mening ingalunda är att de nu skola upphöra. De
må tvärtom gerna ånyo oktrojeras för en viss tid
under vilkor att de blifva i sina funktioner bundne
af bestämda lagar och säkra kontroller, samt hin-
drade ifrån att utgifva sediar å lägre valör än dem,
som föregående Ständer för sin del fastställde eller
å 6 rdr 32 sk. bko. Genom sådana förfoganden
kulle man försäkra R. St:s bank och det all-
männa emot följderna af nämnde bankers allt för
stora sedelemission. Hvad allmänna diskonten be-
träffar bör och kan dess utlåning ställas på bättre
fot. Till en början kunde albetalningen höjas till
17, af kapitalet i stället för att lånen nu få omsättas
mot inbetalning af !;; och då lån nu beviljas ända
ned till 400 rdr, borde minimisumman blifva 300
rdr. Jag medger att detta kan synas vara en obe-
tydlig Törändring men den innebär, likväl alltid ett
steg till reform, hvarigenom en icke oväsendtlig för-
del vore vunnen. Afknappades dertill årligen någon
del, t. ex. några 400,000 rdr af diskontfonden och
förvandlades i allmänna räntebärande papper, skulle
man successivt närma sig målet och imedlertid hafva
gått så långt som låte sig göra under närvarande
högljudda ropet på ökade låneutvägar. o
Skulle nu mitt svar på frågan, huru nöden i lan-
det :soch penningeförlägenheten skola afhjelpas, befun-
nits något snäft, hvilket jag ej vill neka att det är,
så härrör detta deraf, att hjelpen också efter min
förmening cj kan blifva annorlunda än snäf. Orsa-
kerna till denna nöd och förlägenhet ligga djupt
ro ms oo a av ns 4: KIfsel4t hava dda Näcan