XVII. SKOJAR JON. Vi återvända till Olsboda, der den så kallade Skojar Jon iklädt sig gestalten af en Guds utkorad. Det går så vanligen, att då det sanna men förvillade nitet en gång öppnat banan, uttränges det snart derifrån af egennyttan, som nedtrampar det lilla goda der funnits. Hvarje stor reform inov:u menskligheten har blifvit begagnad af fromma faniaster, utvidgad och förstörd, sönderbruten och delad af egennyttiga eller egenkära efterföljare, till dess verlden blifvit ledsen på begge delarne, och reformen stadnar vid en åtgärd, som ifrån början var den enda nyttiga, den enda verkstillbara, men som först nu efter tusen misstag finnes. : Menniskorna finna vanligen sanningen vid sin egen dörr, först sedan de tröttat ut sig med att jaga derefter i berg och backar, och då de återvänday lizger perlan nära deras utgångspunkt, och då säga de: skors, låg hon så nära? Magister Drängstedt, som beklagligen icke af hjerta och själ var läsare, utan, som vi sett, lät ganska jordiska beräkningar styra sina handlingar, hade i Olsboda uppväckt en sekt affantaster, desto lättare att bilda, då massan der alltför länge saknat Guds ord, och derföre befann sig i ett sjukligt tillstånd, i en andlig nerfsvaghet, som antingen måste öfverså till andlig lamhet eller till spasmodiska anfall af fromma ryckningar. Den fanatiska prestens tal, hans oupphbörliga förbannelser, hade på en gånz uppskrämt den yrvakna hopen, och ännu länge hade han denna hop i sin hand och hade nytta af deras syndaånger så till vida, att hans inkomster ökades. Det finnes dock en instinktlik känsla, som sä ger massan hvad som kommer från hjertat eller icke, och det var således klart att Olaus, då han uppträdde, sjelf uppfylld af en lefvande fastän förvillad tro, snart skulle rycka alla de helige från deras förra predikant, magister Drängstedt, som, oaktadt alla sina åthäfvor, icke kunde gifva sig