XVII.
SKOJAR JON.
Vi återvända till Olsboda, der den så kallade
Skojar Jon iklädt sig gestalten af en Guds utko-
rad. Det går så vanligen, att då det sanna men
förvillade nitet en gång öppnat banan, uttränges
det snart derifrån af egennyttan, som nedtram-
par det lilla goda der funnits. Hvarje stor re-
form inov:u menskligheten har blifvit begagnad af
fromma faniaster, utvidgad och förstörd, sönder-
bruten och delad af egennyttiga eller egenkära
efterföljare, till dess verlden blifvit ledsen på
begge delarne, och reformen stadnar vid en åt-
gärd, som ifrån början var den enda nyttiga, den
enda verkstillbara, men som först nu efter tu-
sen misstag finnes. :
Menniskorna finna vanligen sanningen vid sin
egen dörr, först sedan de tröttat ut sig med att
jaga derefter i berg och backar, och då de åter-
vänday lizger perlan nära deras utgångspunkt, och
då säga de: skors, låg hon så nära?
Magister Drängstedt, som beklagligen icke af
hjerta och själ var läsare, utan, som vi sett, lät
ganska jordiska beräkningar styra sina handlingar,
hade i Olsboda uppväckt en sekt affantaster, de-
sto lättare att bilda, då massan der alltför länge
saknat Guds ord, och derföre befann sig i ett
sjukligt tillstånd, i en andlig nerfsvaghet, som
antingen måste öfverså till andlig lamhet eller
till spasmodiska anfall af fromma ryckningar. Den
fanatiska prestens tal, hans oupphbörliga förban-
nelser, hade på en gånz uppskrämt den yrvakna
hopen, och ännu länge hade han denna hop i sin
hand och hade nytta af deras syndaånger så till
vida, att hans inkomster ökades.
Det finnes dock en instinktlik känsla, som sä
ger massan hvad som kommer från hjertat eller
icke, och det var således klart att Olaus, då han
uppträdde, sjelf uppfylld af en lefvande fastän
förvillad tro, snart skulle rycka alla de helige från
deras förra predikant, magister Drängstedt, som,
oaktadt alla sina åthäfvor, icke kunde gifva sig