undervisningssättet, såsom saknande den lifvandd principen i all undervisning, tenderar att åstad komma hos barnet likgiltighet lika mycket föj hedren som för vanhedren, förakt för större för tjenster än ens egna, hat till skolan och en dera naturligt flytande likgiltighet för sina lärare; er sinnesstämning, som, om den fullt får rota sig visserligen skall förstöra äfven de bästa moraliska anlag. Ett bevis för denna verkan ligger redan deruti, att denna method använder hufvudsakli.gen fruktan såsom stimulus till barnets flit, ty endast med denna method är begreppet om tvång till studier förenadt. Tvångsmedel och extra judiciella bestraffningar äro med den nödvändigt förbundna, och färlan är med dem lika gammal. Om likväl många ynglingar undgå en sådan moralisk verkan af nu bestående system, så har man derföre icke principen att tacka, utan de goda anlagens tenacitet hos vissa barn, de öfriga stimuli, som ligga utom skolans område, såsom föräldrarnes förmaningar, nöden, förhoppningar om ljusare framtid, samt utan tvifvel ofta förträffliga lärare, som förstå att i den döda fornien gjuta lif och kärlek. Man må ej säga, att just derföre är principen likgiltig, att dess naturliga verkan beständigt kan upphäfvas genom andra omständigheter, ty dessa omständigheter äro full komligen tillfälliga, och måste, då de stå i oupphörlig strid med sjelfva methoden, aldrig kunna verka så välgörande, som om de vore i harmoni dermed. Förena ömma föräldrar, förträffliga lärare med en god method, eller med en falsk, och utslaget skall endast derigenom blifva så mycket mera välgörande. . Jag kan således icke utur sjelfva methodernas princip härleda annat än samma verkan på ynglingens moraliska utveckling, som på hans intellectuella. En motvigt (ehuru det redan icke betyder godt, att en motvigt är behöflig) skulle således, enligt hvad man tror, finnas i sjelfva skolans konstruktion. Man väntar sig mycket eller nästan allt af den omständigheten, att i nu bestående skolsystem hvarje klass har endast en styresman, ehuru denne styresman för hvarje år nästan ombytes. Man tror, att det fullkomliga beroende, hvaruti alla barnen se sig vara blott af en enda i faders ställe tillförordnad lärare, skulle hafva det vigtigaste inflytande på barnets moraliska utveckling. Det är sannt, barnen miste känna sig för en korrt tid nära förenade med sin lärare, men det är ej afgjordt, om de derföre känna sig förenade med honom genom kärlek eller fruktan; om de 1cke finna beroendet tungt, om de icke längta efter den dagen, då de flyttas uti en annan klass undersen annan. lärare, om ieke den oupphörliga sammanvaron med samma öfverhufvud gör barnen i samma mån ledsna vid honom, som han sjelf af det idkeliga läsandet under sju timmar om dagen blir uttröttad och irritabel. Det synes åtminstone, som det ena vore lika så sannolikt som det andra, och jag fruktar att tendensen till missnöje med läraren är starkare, än tendensen till kärlek för honom, då denne, såsom ställd i många enskilda förhållanden, har svårt att vara så fullkomligen opartisk, att icke den ena gossen, med hvilken han till exempel är slägt, eller hvilken är honom, enskildt rekommenderad, eller för hvilken han åtnjuter serskild betalning, eller af flera andra skäl blir gynnad framför den andre; och hvar och en vet, att ingenting skönjes så lätt af ynglingen, och ingenting så upprör hans sinne, som partisk eller orätt behandling. Det strider för öfrigt emot menniskohjertats natur, att-älska den, af hvilken man känner sig vara fullkomligen beroende; och tillgifvenhet kan endast ega rum emellan fria. Erfarenheten har ty värr allt för länge bestyrkt, att afsky och fruktan vanligtvis varitden rådande känsla, hvarmed barnet betraktat skolan och läraren, Huru mången hör man ej vid mognare år beklaga, att i sin ungdom ej hafva velat lära något, att hafva undflytt skolan, att hafva bedragit-sin lärare? Hvad betyder detta annat än att man erkänner, let man älskade skolan lika litet som läraren? Kan man då (om man än sjelf varit ett undantag från denna allmänna regel) neka att så i allmänhet förhåller sig, och ännu anse kärlek till läraren och en deraf härflytande moralisk sinnesstämning såsom en af klassläsningens nödvändiga följder, så afgjord att den motväger alla dess öfriga erkända brister? Men äfven, om verkligen så förhölle sig; så kan ju aldrig lemnas ur sigte, att de sex, sju limmar, gossen är under lärarens ögon, ej utgöra mer än hälften af dagen, och att han den öfriga iden öfverlemnas åt en helt annan bildande kraft, remligen omständigheternas, sammanlefnadens, friretens, hvilken utan tvifvel är starkare, än den, om verkar i skolan, der gossen antingen slumrar fver sin. lexa, eller om han väckes till verkamhet endast verkar mekaniskt. Jag skulle således tro, att äfven i afseende på le olika systemernas moraliska inflytande ligger tt stort företräde uti ämnesläsningen framför len nu antagna. Jag föreställer mig en skola, rdnad efter den förras princip, likna en ung epublik, der allt är i verksamhet, der allt sträffar uppåt, der fliten och snillet går förbi dugösheten och lättjan, och der förtjensten intager in naturliga plats; och deremot vår urgamla kola likna Don Francias stat, der allt beror af! n enda, der alla äro lika höga och lika rika, er täflan är död, och der medborgerliga dygder ) väl kunna trifvas.c arr meet ÖJ — Förslaget till ny strafflag lärer redan denna 2 YT Kv .. mm -— — ss 5 RE BEE SATT tr