ket t. ex. i en skola läses, så måste ej bestämImas huru långt lärjungen får stiga i dess kunIskap, huru många auktorer måste läsas, 0. s. V.; han stiger så långt han kan och så långt lärarens egen kunskap räcker till, utan att behöfva nödvändigt på det ena stället läsa Cornelius och på det andra Tacitus. All fråga om högre och lägre skola i detta afseende måste således förfalla. Gradationen af skolan i sådan mening måste bero på kunskapsämnenas mängd. Den lägsta skolan; ämnad ungefär till arbetsklassens bildning, innesluter endast några få ämnen, t. ex. innanläsning, aritmetik, skrifning etc. En högre skola, ämnad ungefär för borgareklassens bildning, innefattar de förra ämnena, men tillika flera andra, t. ex. geografi, historia, geometri. En ännu högre, ämnad för de bildade folkklassernas barn, skulle innefatta de förra och ännu flera, t. ex. de moderna och klassiska språken, 0. s. v., hvarvid man likvisst alltid måste tänka sig full frihet för lärjungens målsman att bestämma, i hvilka ämnen af alla dem, som skolan innefattar, hans son skall erhålla undervisning. Staten öppnar tillfället; fadren begagnar det, som han vill Man har, såsom en tradition ifrån de tider, då afståndet emellan folkets kunskaper och deras, som egentligen egnade sig åt studier, var vida större, än i närvarande tid, och nästan utan öfvergång, emottagit begreppet om lärdom, såsom kunskap i de serskilda ämnen, som då voro föremål för forskningen. Man talar således ännu em lärda skolor och om borgareskolor, såsom alldeles motsatta, och kallar de förra sådana, hvaruti undervisning lemnas uti de gamla språken. Det är dock klart, att då de båda klassiska språken ingå äfven så väl i en allmän bildning, som de moderna, så böra de ej uteslutande tillhöra en enda klass af medborgare, utan snarare göras tillgängliga för alla. Någon skarp gräns emellan lärda och andra skolor gilfves således icke, och det så mycket mindre, som nu lärdom allt mer och mer förlorar den äldre betydelsen af kunskap i vissa språk och antager en annan, den af högsta kunskap i en viss vetenskap eller i ett visst språk. Om således denna skarpa gräns emellan skolorna förfaller, och om man tillika antager som en grundsats, att, vid hvilken skola som helst, hvarje lärjunge må stiga i kunskap och hvarje lärare meddela den, så långt som. den enas receptivitet och den andras förmåga tillåter, så gifves ingen annan grund för skolornas indelning, än mängden, icke höjden af de ämnen, hvaruti undervisning lemnas. Då hela skolundervisningen vore afdelad uti kurser af de serskilda läiroämnena i stället för klasser för dem alla, så är det klart, att staten, hvars åliggande det vore att bringa enhet och sammanhang i det hela, måste bestämma vidden af hvarje kurs i hvarje läroämne, och i språken den ordning, hvaruti auktorerne borde läsas; hvarigenom en lärjunge, som icke längre kunde hinna uti en skola, der af hvad orsak som hälst endast lägre kurser lästes, alltid intog sin bestämda plats i en annan skola, der högre kurser i samma vetenskap kunde genomgås. Den högsta skolan blefve på dettasätt universitetet, först emedan alla kunskapsämnen der kunde inhemtas, och sedan emedan högsta kurserne der kunde genomgås. I aseende på det förhållande i financielt afseende, hvaruti skolverket genom en sådan organisation skulle komma, så synes visserligen vid första ögonkastet dess realisation fordra större tillgångar, än som för närvarande finnas. Menl utom det att hela detta system utgör ett oupp-l: hörligt närmande till en id, och att det således kan realiseras med små eller stora tillgångar, alldeles likgiltigt, endast med den skillnad, att i förra fallet är man längre ifrån idealet, än isednare, utan att derföre vara tillbakaskridande derifrån, så bör man påminna sig, att enligt närvarande organisation stora kostnader gå förlorade genom skolverkets splittring i de många olika slagen; emedan till en stor del samma kunskapsämnen läsas i dem alla, hvilket, då skolan blef en enda, helt och hållet försvunne. Öfver fördelarne af ett sådant skolsystem vill jag ej här vidare utbreda mig. Den vigtigaste af alla blir utan tvifvel den, att detta undervisningsverk skulle förena den enskilda och offentliga skolans fördelar, och således erhålla hvad den hittills icke kunnat vinna, ett allmännare och mindre deladt förtroende. Detta är i korthet den konstruktion af skolverket, som synes mig blifva en följd af ämnesläsningens. antagande till princip derför. Att den skulle i verkställigheten möta många svårigheter, är ingen tvilvel; men att dessa svårigheter långtifrån äro oöfvervinnelige, det synes vara bevisadt genom organisationen af Carlbergs krigsikademi, der de flesta här vidrörde momenter redan äro införda, och lemna de lyckligaste resultater. Jag har framställt detta skolsystem såsom en då, således i sin fulla konseqvens. Det är icke agdt, att det antingen till en början eller ens rågonsin så kan realiseras. Det är till exempel nöjligt, att den lägsta skolan verkligen måste utöra en klassafdelning, hvarifrån barnet utgår till len näst högre; men denna förändring upphäfrer cj ämnesläsningen inom sjelfva denna lägsta kolan, der den redan allt mer och mer gör sig sällande i form af vexelundervisning, en form, om den troligtvis äfven kommer att antaga uti le högre skolorna. Afvenså är det utan alltvifrel. att undar fartoånocan af de öfriva ctuöudiorna mm ———L Fr