HAdAUIMIaA VIN.
. TEATER.
— Nya Teatern gaf i förrgår en ny pje:
Zigenerskan i Salongerna (skådespel i 3 akte:
al Lemoine och Paul de Kock) — i det närmast
för fullt hus. Publiken hade förmodligen vänta
sig någonting å la Preciosa eller Fanchon — nå
got ungt -värnlöst naturbarn, genom sällsamm
öden inblandadt i den högre societeen, och all
de naiva scener, som deraf kunde uppkomma
men med zigenerska menades här, något oegent
ligt, blott bedragerska: en qvinlig representant a
det slags industri-ridderskap, som är så vanligt i an
dra länders stora städer. Den på sitt sätt lycklig
oförenligheten af flika bedrägerier, för någo!
längre tid åtminstone, med våra förhållanden
måste utan tvilfvel här beröfva skildringen deraf p
scenen mycket af det pikanta och interessanta
som det bör äga utrikes; imedlertid gjorde fr
Torslow, som innehade titelrollen, allt hvad ma
af hennes talang kunde vänta, för att skänka pje
sen värde; och då den för öfrigt är anlagd p
att oupphörligt spänna nyfikenheten, kan den san
nolikt gifva några goda hus, tills denna är till
fredsställd; sedan går den troligen till hvila föj
alltid. Hufvudpersonen visar sig här som en vil
enka, fru Stuart — slägt med en drottning, met
Maria Stuart som cen af hennes beundrare ut
trycker sig — och omgifven med en motsvarande
lyx. Henne3 offentliga representation består
baler, maskerader, dyrbara supeer och spelpartier
hvilka sistnämndas ruinerande halt isynnerhet de
rika bland hennes förnäma bekantskaper få er-
fara; i hemlighet spekulerar hon oupphörligt på
alla möjliga medel att konsolidera det sken, som
hon bredt omkring sig genom djerfhet och in-
triger. Ty det är henne ej obekant, att den fran-
ska polisen redan är henne på spåren, och all
hon, i trots af åtskilliga namnombyten, älfventyrar
att bli upptäckt i hvart ögonblick. Till biträde
vid sina förra bragder har hon haft en under-
ordnad chevalier dindustrie, som nu likväl kallar
sig Chevalier de Villaflor (Hr Hyckert) och för-
följer henne oupphörligt, för att bemäktiga sig
hennes dotter Julie (M:ll Laurent). Men just på
denna dotter har hon byggt sin hufvudplan; un-
der det hon i afseende på henne ger förhopp-
ningar åt Villaflor, åt en rik yngling från lands-
orten, Alfred Montrichard (Fr Norrby), och åt en
grefve Fernando de Mendoza (Hr Björkman) en
ung poriugis, som nyss utfått silt ansenliga arf,
ämnar hon hennes hand åt hertigen af Belmonte
(Hr Torslow), en äldre man, af allvarsamt och
något mystiskt väsende; men denna hennes alsigt
blir slutligen hennes olycka. Hon reder sig lik-
väl dessförinnan, med öfverraskande fintlighet och
djerfhet, ur den ena vådan efter den andra, och
det synes tydligen att hon studerat Eugene Sues
Parisiska Mysterier med uppmärksamhet och nytta
i sin väg; ty både i sättet att förstärka sin kassa
och att undvika en skenbart oundviklig arrestering,
väljer hon Vicorite :de S:t Remy till mönster: lika-
som han, stjäl hon penningar och juveler, och låtsar,
likasom han; skjuta sig, för att slippa undan. —
Stöld, såsom poetiskt element, har imedlertid nå-
gonting för svenska ögon och öron serdeles vi-
drigt, derföre att folkets rättskänsla kanhända in-
genstädes så allmänt och så djupt som: här för-
aktar detta brott; och om pjesen skulle göra
mindre lycka, än den kunde annars till följd af
det jemnt underhållna interesset och den talang
hvarmed den-i de hufvudsakligaste rollerna ut-
föres, så härrör det säkert ifrån denna vedervär-
diga inblandning. — Åtskilliga sidohändelser äro
invecklade med hufvudhandlingen, fastän de blott
omnämnas utan att framträda på scenen; men
senom dem få cj blott Julies, utän äfven kapten
Lamberts (Hr Malmströms) och fru Iruchos (fru
Tillgrens) roller en betydelse i pjesen, som de
annars skulle sakna. Den rike trädhandlaren
Montrichard, en landsortsbo, som finner sig all-
deles hänförd af den förnäma societet hvåri han