de blad, som skrifvas i den absolutistiska läran
interesse, nästan icke ega andre än. tvungn:
prenumeranter, under det att de tidskrifter, hvil
ka, såsom Hallische (Deutsche) Jahrbicher, och
Rheinische Zeitung, så snillrikt representerade
den radikala principen, blefvo så allmänt och if:
rigt lästa, hvarföre äfven despotismen skyndade
sig att genom maktåtgärder undanrödja dem?
Men deruti består just den nyaste tidens för
tjenst, alt den så skarpt ordnat partierne, sam-
manställt det beslägtade och afskiljt det som blot
tillfälligtvis förirrat sig eller blifvit fiendtligt. —
Hvem skulle ännu för några år sedan hafva anat
att Preussen, det protestantiska Preussen, skull
låta föra sig i släptåg af Roml hvem skulle kun-
nat förutse, att den fria forskningen och upplys-
ningen nu måst vika för en eländig, förföljelse-
lysten pietism! Och hvaraf kommer denna Preus-
sens, och icke mindre de öfrige protestantiska
tyska s aternas eftergift för Roms ingrepp, för de
katolska presternas trots emot statens lagar, för
detta hierarkiska öfvermod, hvarpå tidningarne
dagligen anföra nya exempel? Jo, skälet är detta:
de tyska regeringarne, åt hvilka protestantismen
hitintills, då den bragt den andliga styrelsen i
dess händer, gjort ganska stora tjenster; de upp-
täcka nu att protestantismen har inträdt uti en
annan phas, i den politiskt sociala, att filosofi
och politik ingått förbund med hvarandra, och
att således filosofiens gamla fiende, den romerska
stolen, som äfven är fiende till all politisk frihet,
nu mera ensam är de absolutistiskt sinnade sty-
relsernas naturliga bundsförvandt. Visserligen
vilja hierarkien och dess seider, jesuiterne, för
utt bereda sig sympatier hos folket, låta påskina
såsom vore folktriheten deras ifrigaste önskan (en
mask, hvaraf de i synnerhet betjena sig i Bel-
sien); och deraf kan man förklara, att jesuiternas
västa organ, HKirchlich-politische Blätter,, som
itgilves af Görres, yrkar på pressens frihet. Men
ler det gäller sjelfva existensen, såsom nu är
ändelsen med den verldsliga och andliga despo-
ismen: der är instinkten en alltför säker ledare
tt icke de, som behöfva värja sitt skinn, skulle
örstå hvarandra och göra gemensam sak emot
len gemensamma fienden. Så stå nu partierna
mot hvarandra: på ena sidan verldslig despo-
ism, .adelsvälde, romersk och pretestantisk hier-
rki; på den andre politisk, religiös och filoso-
isk frihet: lösen är gilven — en vink af ödet
;ch den afgörande striden skall upplåga. Här
vassa de ord, som Ludvig Uhland lägger i mun-
en på en i striden år 1845 stupad hjelte, hvil-
en, återvändande från andra sidan grafven, så
alar: -
Jag kan cj prisa, ej fördöma,
Otröstligt är det ännu öfycrailt:
Dock såg jag månget öga flamma
Och hörde månget hjerta klappa.
Hos eder i Sverige tyckes det vara ungefär på
amma vis.
bestensenstnsoastste EE