tactulIn, Son Innan VarsScDLUVYCP I dlid CIVHISCKAUC
länder, att förbrukningen af vällefnads-, likasom
af nödvändighetsvaror, ständigt tilltager; men
man bör icke förgäta att äfven folkmängden till-
tager och framför allt den konsumerande folk-
mängden. Om år 4834 !, million menniskor
förbrukat vällefnadsartiklar till ett värde al 5
millioner rdr, men 40 år derefter ytterligare ett
antal af 400,000 menniskor tillegnat sig en högre
bildnings förmåner och njutningar, så skall en
konsumtion ökad till 6 millioner icke gifva på
hvarje konsument en högre dividend än förut
och således icke mot någon bära vittne om till-
tagande slöseri. , Sådant vore då ett verk af ci-
vilisationen, och vi kunna icke önska, att för
möjligheten att göra någon inskränkning i varu-
bytet med främmande länder, vi skola återgå
tillsråhetens tidehvarf. Jag vill härmed icke hafva
sagt, att sparsamhetsandan ju ej kunde och borde
vara mera allmän inom vårt land. Sparsamhet
är en medborgerlig dygd, som jag så väl som
någon annan vet att uppskatta; men inplanta
den icke genom uppfostran, eler efterdömen,
icke framkallar man den genom förordningar.
Skulle man icke. finna tillräckliga grunder för
sin öfvertygelse härom från förnuftsslut, så inne-
fattar vår historia erfarenhetsbevis noz, — och
mer än nog.
Jag hoppas att med det anförda hafva utredt
skälen, hvarföre jag icke med Utsk. kan antaga att
någon öfverdrifven varuinförsel vållat de financi-
ella svårigheter, som varit föremål för allmän kla-
gan. Det återstår nu att närmare undersöka den
frågan, huruvida importens hämmande genom för-
höjda tullafgifter kunde utgöra något lämpligt me-
del att afhjelpa dessa svårigheter. I detta alse-
ende tvekar jag icke ett ögonblick att uttala den
mening, att man just genom detta medel skall
löpa det största äfventyr, att motverka det än-
damål man söker. Tullbeskattnings-författningar
kunna endast i den mån handhafvas, som tullbe-
stämmelserne stå i afpassadt förhållande till den
möjliga vinsten eller äfventyret af deras öfver-
trädande. Detta beror dels af lokalernes mer
eller mindre beqvämlighet för bevakningens ut-
görande och dels af tillgångarne för dennas or-
ganisation. I mån af dessa förhållanden och i
mån af hvarje särskild varuartikels större eller
mindre lätthet att smugglas, har hvarje afgifts-
bestämmelse sin naturliga gräns. En stor del af
de varu-artiklar, för hvilka BevillningsUtskottet
tillstyrkt förhöjda tullafgifter, är af natur alt be-
qvämligen egna sig till smuggling. Denna hand-
tering har sina egenheter, som lyckligtvis icke
utgöra föremål för en allmännare kunskap, men
som det ieke är utan nytta för tull-lagstiftare att
känna. Till dessa egenheter hörer, att i de kust-
orter, hvilkas närbelägenhet till utländska transit-
upplag gör smugglingsyrket beqvämligast, det icke
är importörerna, på hvilkas äfventyr smugglingen
sker, utan de utländske varu-afsändarne eller
deras biträden. Men detta äfventyr taxeras, pro-
centvis, högre eller lägre, allt efter de svårighe-
ter som dermed äro förknippade. Derigenom
uppkommer ett tillökningsvärde å varorne, till
last för den svenske importören, och som kom-
mer den utländske afsändaren till godo. Jag vill
exempelvis antaga detta tillökningsvärde till 23
procent. — För ett parti varor, som, i händelse
af laglig införsel, skulle af den svenske importö-
ren hafva blifvit betald med 400,000 rdr, skulle l,
då utlandet i betalning erhålla 4923,000 rdr. —
Det torde deraf vara klart, att ökad våda af smugg-
ling är ökad våda för den financiella regleringen.
Jag medgifver, att ibland de artiklar, som upp-
tagas i Utskottets förslag, är en och annan af de
betydligare mindre underkastad äfventyret af
smuggling, och att således någon förhöjning i
tullalgilterne derå skulle kunna ske, såvida sta-
lens intresse sådant fordrar. Jag skulle icke
heller anse någon olägenhet följa deraf, att nå-
sot högre tullsatser derå af Riksens Ständer
bestämdes, så att Konungen vore bemyndi-
sad att intill dessa maximi-belopp fastställa
afgilterne, om och när omständigheterna sådant
påkallade eller medgåfve; men jag anser mig dock
ifven i afseende på dessa artiklar icke böra un-
lerlåta att fästa den nogaste uppmärksamhet på
let förhållande, som at näst föregående talare
olifvit anfördt, att nemligen i denna tidpunkt en
örhöjning af införselsafgilterne på de väsendtliga-
te konsumtions-artiklarne, derigenom att den
kulle medföra en forcerad införsel al dessa ar-k
iklar, medan de lägre afgilterna ännu voro gäl-o
ande, också skulle medföra en större våda för
len financiella ställningen. k
Hvad jag nu haft äran anföra, leder mig till)d
Jen slutsats, att i allmänhet ogilla Utsk:s ifrågav.
örslag. Jag finner likväl icke anledning att bestrida 0
erskild öfverläggning om behandlingen af vissa,lja
grefve Cronhjelms reservation upptagne artik- :
d
FE VT TT ra
MP pe 237
e- RS
ar, för hvilka serskilda förhållanden kunna på-
alla någon ändring i nu gällande författningar.
detta hänseende, äfvensom i afseende på delY
mförmälda exportvarorna och de artiklar, för v
vilka Kongl. Maj:t sedan sista riksdag redan2
ickts besluta förändringar, instämmer jag, lika ri
ned föregående talare, 1 den hemställan, som b
ärom af grefve Cronbjelm blifvit gjord. al
EESK (äl
Fe o al
RÄTTEGANGS- OCH POLISSAKER. 4
— Dagbladet berättar en rolig historia angå- g
nde en målaremästare H., hvilken för polisbetje-