tactulIn, Son Innan VarsScDLUVYCP I dlid CIVHISCKAUC länder, att förbrukningen af vällefnads-, likasom af nödvändighetsvaror, ständigt tilltager; men man bör icke förgäta att äfven folkmängden tilltager och framför allt den konsumerande folkmängden. Om år 4834 !, million menniskor förbrukat vällefnadsartiklar till ett värde al 5 millioner rdr, men 40 år derefter ytterligare ett antal af 400,000 menniskor tillegnat sig en högre bildnings förmåner och njutningar, så skall en konsumtion ökad till 6 millioner icke gifva på hvarje konsument en högre dividend än förut och således icke mot någon bära vittne om tilltagande slöseri. , Sådant vore då ett verk af civilisationen, och vi kunna icke önska, att för möjligheten att göra någon inskränkning i varubytet med främmande länder, vi skola återgå tillsråhetens tidehvarf. Jag vill härmed icke hafva sagt, att sparsamhetsandan ju ej kunde och borde vara mera allmän inom vårt land. Sparsamhet är en medborgerlig dygd, som jag så väl som någon annan vet att uppskatta; men inplanta den icke genom uppfostran, eler efterdömen, icke framkallar man den genom förordningar. Skulle man icke. finna tillräckliga grunder för sin öfvertygelse härom från förnuftsslut, så innefattar vår historia erfarenhetsbevis noz, — och mer än nog. Jag hoppas att med det anförda hafva utredt skälen, hvarföre jag icke med Utsk. kan antaga att någon öfverdrifven varuinförsel vållat de financiella svårigheter, som varit föremål för allmän klagan. Det återstår nu att närmare undersöka den frågan, huruvida importens hämmande genom förhöjda tullafgifter kunde utgöra något lämpligt medel att afhjelpa dessa svårigheter. I detta alseende tvekar jag icke ett ögonblick att uttala den mening, att man just genom detta medel skall löpa det största äfventyr, att motverka det ändamål man söker. Tullbeskattnings-författningar kunna endast i den mån handhafvas, som tullbestämmelserne stå i afpassadt förhållande till den möjliga vinsten eller äfventyret af deras öfverträdande. Detta beror dels af lokalernes mer eller mindre beqvämlighet för bevakningens utgörande och dels af tillgångarne för dennas organisation. I mån af dessa förhållanden och i mån af hvarje särskild varuartikels större eller mindre lätthet att smugglas, har hvarje afgiftsbestämmelse sin naturliga gräns. En stor del af de varu-artiklar, för hvilka BevillningsUtskottet tillstyrkt förhöjda tullafgifter, är af natur alt beqvämligen egna sig till smuggling. Denna handtering har sina egenheter, som lyckligtvis icke utgöra föremål för en allmännare kunskap, men som det ieke är utan nytta för tull-lagstiftare att känna. Till dessa egenheter hörer, att i de kustorter, hvilkas närbelägenhet till utländska transitupplag gör smugglingsyrket beqvämligast, det icke är importörerna, på hvilkas äfventyr smugglingen sker, utan de utländske varu-afsändarne eller deras biträden. Men detta äfventyr taxeras, procentvis, högre eller lägre, allt efter de svårigheter som dermed äro förknippade. Derigenom uppkommer ett tillökningsvärde å varorne, till last för den svenske importören, och som kommer den utländske afsändaren till godo. Jag vill exempelvis antaga detta tillökningsvärde till 23 procent. — För ett parti varor, som, i händelse af laglig införsel, skulle af den svenske importören hafva blifvit betald med 400,000 rdr, skulle l, då utlandet i betalning erhålla 4923,000 rdr. — Det torde deraf vara klart, att ökad våda af smuggling är ökad våda för den financiella regleringen. Jag medgifver, att ibland de artiklar, som upptagas i Utskottets förslag, är en och annan af de betydligare mindre underkastad äfventyret af smuggling, och att således någon förhöjning i tullalgilterne derå skulle kunna ske, såvida stalens intresse sådant fordrar. Jag skulle icke heller anse någon olägenhet följa deraf, att nåsot högre tullsatser derå af Riksens Ständer bestämdes, så att Konungen vore bemyndisad att intill dessa maximi-belopp fastställa afgilterne, om och när omständigheterna sådant påkallade eller medgåfve; men jag anser mig dock ifven i afseende på dessa artiklar icke böra unlerlåta att fästa den nogaste uppmärksamhet på let förhållande, som at näst föregående talare olifvit anfördt, att nemligen i denna tidpunkt en örhöjning af införselsafgilterne på de väsendtligate konsumtions-artiklarne, derigenom att den kulle medföra en forcerad införsel al dessa ar-k iklar, medan de lägre afgilterna ännu voro gäl-o ande, också skulle medföra en större våda för len financiella ställningen. k Hvad jag nu haft äran anföra, leder mig till)d Jen slutsats, att i allmänhet ogilla Utsk:s ifrågav. örslag. Jag finner likväl icke anledning att bestrida 0 erskild öfverläggning om behandlingen af vissa,lja grefve Cronhjelms reservation upptagne artik: d FE VT TT ra MP pe 237 eRS ar, för hvilka serskilda förhållanden kunna påalla någon ändring i nu gällande författningar. detta hänseende, äfvensom i afseende på delY mförmälda exportvarorna och de artiklar, för v vilka Kongl. Maj:t sedan sista riksdag redan2 ickts besluta förändringar, instämmer jag, lika ri ned föregående talare, 1 den hemställan, som b ärom af grefve Cronbjelm blifvit gjord. al EESK (äl Fe o al RÄTTEGANGSOCH POLISSAKER. 4 — Dagbladet berättar en rolig historia angåg nde en målaremästare H., hvilken för polisbetje