saken, endäst vilja, att företaga terörde arbete, hols
vid öfverläggningen i ämnet för Utskottet varit at:
tillgå Högsta Domstolens protokoll för den 48 Mar:
4841, deruti finnes intaget ett af Herrar justitieråder
Bredberg, Engelhart, Backman och Nordenstolpe
efter granskning af Rikets Ständers vid då pågåendc
riksmöte fattade beslut, angående indragning af Käm-
ners-, Lagmans- och Riddare-syne-rätter, uppgjord
förslag till kontra-proposition i ämnet, hvilken dessc
Högsta Domstolens ledamöter i underdånighet till-
styrkt Kongl. Maj:t att till Rikets Ständer aflåta
och hvilket förslag inom några få rader innefattar,
bland annat, just ett sådant, åtminstone enligt min
äsigt tilifyllestgörande, stadgande, som Utskottet för
sin del ansett vara så svårt att åstadkomma.
I öfverensstämmelse med berörde förslag till kon-
traproposition har friherre Stjernstedt äfven uppsatt
och såsom sin särskilda mening vidfogat ett förslag,
icke blott till författning, hvarigenom ifrågavarande
domstolar förklarades böra inom bestämd tid upphö-
ra, utan äfven till alla de förändringar i allmänna
lagens åtskilliga rum, dem utfärdandet af en sådan
förklaring gjorde nödiga.
— EE
Mundtligt anförande, vid det s. k. finansbetän-
kandets föredragande på Riddarlwuset, af Ir
Gripenstedt, J. A. !
kall realisationen upprät hållas? — hvilka åt-
gärder fordras för dess bestånd? — hvad fordra
klokhet och rättvisa mot våra näringar i detta af-
seende? Under dessa synpunkter skall jag taga mig
friheten att inför Ridd. och Adeln helt kort betrakta
det förevarande ämnet, och i sammanhang dermed
framställa några få reflexioner; på förhand utbe-
djande mig husets. öfverseende om de icke äga nog
värde för att efter så utförliga afhandlingar som fö-
regått, och vid denna sena timma rättfärdiga mitt
anspråk på nägra ögonblicks uppmärksamhet.
Första frågan var: Skall realisationen upprätthål-
las? Jag tycker mig här höra ett temmeligen en-
stämmigt svar, att derom är alis icke frågan. Jo,
mina herrar! just derom är frågan. På denna punkt
sammanlöpa ändock slutligen allas tankar, vare sig
som farhigor eller som förhoppningar och en nyka-
tastrof i värt penningeväsende står kanske närmare
för handen än man villtro, antingen såsom en tvängs-
åtgärd, ifall man utan återvändo fortgår på den fal-
ska bana, der man hittills gått, och der man ännu
vandrar c!ier också (hvad som vore ännu sämre) så-
som cen följd af formliga beslut, dem åtskilliga mäk-
tiga intressen redan söka att mer eller mindre di-
rekt utverka eller förbereda. Jag säger detta rent
ut, ty det är min innersta öfvertygelse, stödd på
hvad jag hört och förnummit, att på djupet och pä
botten af den stora financiella rörelsen inom opinio-
nen i landet, ligger ingenting mindre än en önskan
att realisationen målte sprängas.
Annu har man väl icke, annat än umdantagsvis,
utsagt detta i bestämda ord, utan blott preludierat
deråt, och känt sig före med några generella förkla-
ringar, att en mera än 400-årig erfarenhet borde
lära oss omöjligheten af realisationens upprätthål-
lande, och att silfret ofelbart alltid skall gå ur lan-
det intill dess man vidtager det enda verksanirsa och
radikala korrektivet som finnes neml. förbud mot
dess utvexling. Så talar man, och en patriotisk om-
sorg för bevarandet af rikets metalliska valuta får
gälla som motivet till den önskade åtgärden, ren
der. bakom ligger likväl en annan, ganska enkel ech
lätt insedd beräkning. Denna är, att i samma män
som myntet, genom en rubbning i realisationew,
skulle försämras, i samma mån skulle också skatte-
bidragen derigenom nedsättas. Kalkylen är riktig,
och slutsatsen ligger så närhändt, att den kan fattas
af en hvar. Härmed förenar sig också ett annat,
stort-insresse, som olyckligtvis hotar att snart nog
blifva nästan Jika så allmänt som de skattskyldigas
— jag menar de gäldbundnas. Den som har skul-
der att betala, han tänker: Hvad gör det mig om
myntvärdet faller? jag liqviderar så mycket lättare.
Detta kan redan tyckas vara strängt, fastän blott
ytträdt i altmänhet, och ännu mindre kan min me-
ning vara, att pästå det hvarje skattskyldig eller
skuldsatt resomnerar så egoistiskt, men det är min
bestämda öfvertygeise att dessa tankar slagit djupare
rötter än man förmodar. Hvad skall man dessutom
tro, när man hör uppiysta män, som efter de mör-
kaste målningar af nuvärande förhållanden, konklu-
dera derbän att mån bedragit oss på realisationen?
(jag hörde dotta sednast yttras på konferensen i går
under mycket bifall). Nej! man har icke bedragit
oss på realisationen, utan tvertom, man har deri-
genom afbrutit ett fortsatt bedrägeri. — Detta hal
man gjort, mina herrar! ty bedrägeri var det när der
enskilde utan sitt förvållande och utan att kunn:
skydda sin rätt plundrades på en lagligen ärfd elle
genom arbete samlad egendom, som bortsmälte i han:
händer. — Bedrägeri Var det när man med ett stän
digt förminskadt mått mätte ut betingade vilkor
vare sig mellan enskilda, eller vid statens godtgörelst
för samvetsgrannt uppfyllda förbindelser. Den lag
stiftning som tillåter och legaliserar dylikt, det
handlar efter mitt begrepp oärligt, och illa värda
sig det folk om sin national-ära som ej lägg
redlighet och tro och heder såsom orubblig grun y
för sin lagstiftning. Vill man deremot öottar Ne
man att aftal, lagar och löften skola hållas i helg
med ett ord, vill man att realisationen skall upp
sal estessssissinnknssn