icke ett förtjusande ställe, den der ängen der-
bredvid, med utsigten åt sjön? Vet magistern, jag
har ofta talat vid Ärenrot-om att han der skulle
bygga ett tempel eller en Belveder.
;Stället är ganska vackert,, sade Lindner, sorg
ligt småleende åt friherrinnans romantiska förslag,
skada blott att folket der är så fattigt.
nÅR ja,, suckade friherrinnan, det är mycket
fattigt för dem, stackare, Gud vet hvaraf de lef-
va. — Imedlertid, mitt herrskap, fortsatte hon
till sållskapet, om Ärenrot inte har deremot, så
kunde vi ju dricka vårt t der borta vid Sans
souci i det gröna; det är något rart att visa vårt
främmande, en sådan utsigt finner man knappt
i hela provinsen.
,Fru friherrinnan, inföll en främmande herre,
med glasögon, är ännu lika känslofull som for-
dom, då jag hade den äran vara bekant i fru fr:-
herrinnans föräldrars gästvänliga hus — jag mins
ännu med hvilken srhak fru friherrinnan spelade
harpa — och en röst sedan — en förtjusande
röst: Fru friherrinnan fortsätter välännu en konst;
som tycktes tillhöra friherrinnans väsende?,
Åh ja, jag sjunger något ibland, obetydlig!
naturligtvis; här ute på landet har man så få till
fällen att evertuera sig.
Nu satte sig sällskapet vid bordet, som dig
nade af de allra utsöktaste läckerheter; sällska
pet. var muntert, vänskap och artigheter svärmad
som mygg öfver bordet; men den unga prester
satt mulen och dyster midt i ölverflödet, och on
han smålog åt ett infali eller af artighet, så ly
ste dock en bitter känsla igenom: Han kunds
ej rycka sin tanke från det usla Sans souci, de!
döende husfadren och de hungrande barnen —
och sedan friherrinnans: Gud vet hvad de haat
lefva af! Ack om de blott egt hundradedelen a
detta öfverflöd, tänkte presten, blott tusendedele
af denna rikedom, som belastar bordet — Gu
vet hvad-de hafva att lefva afl och likväl bo d