icke ett förtjusande ställe, den der ängen derbredvid, med utsigten åt sjön? Vet magistern, jag har ofta talat vid Ärenrot-om att han der skulle bygga ett tempel eller en Belveder. ;Stället är ganska vackert,, sade Lindner, sorg ligt småleende åt friherrinnans romantiska förslag, skada blott att folket der är så fattigt. nÅR ja,, suckade friherrinnan, det är mycket fattigt för dem, stackare, Gud vet hvaraf de lefva. — Imedlertid, mitt herrskap, fortsatte hon till sållskapet, om Ärenrot inte har deremot, så kunde vi ju dricka vårt t der borta vid Sans souci i det gröna; det är något rart att visa vårt främmande, en sådan utsigt finner man knappt i hela provinsen. ,Fru friherrinnan, inföll en främmande herre, med glasögon, är ännu lika känslofull som fordom, då jag hade den äran vara bekant i fru fr:herrinnans föräldrars gästvänliga hus — jag mins ännu med hvilken srhak fru friherrinnan spelade harpa — och en röst sedan — en förtjusande röst: Fru friherrinnan fortsätter välännu en konst; som tycktes tillhöra friherrinnans väsende?, Åh ja, jag sjunger något ibland, obetydlig! naturligtvis; här ute på landet har man så få till fällen att evertuera sig. Nu satte sig sällskapet vid bordet, som dig nade af de allra utsöktaste läckerheter; sällska pet. var muntert, vänskap och artigheter svärmad som mygg öfver bordet; men den unga prester satt mulen och dyster midt i ölverflödet, och on han smålog åt ett infali eller af artighet, så ly ste dock en bitter känsla igenom: Han kunds ej rycka sin tanke från det usla Sans souci, de! döende husfadren och de hungrande barnen — och sedan friherrinnans: Gud vet hvad de haat lefva af! Ack om de blott egt hundradedelen a detta öfverflöd, tänkte presten, blott tusendedele af denna rikedom, som belastar bordet — Gu vet hvad-de hafva att lefva afl och likväl bo d